Jag tycker det är så fantastiskt märkligt att man från
produktionshåll inte lyckas göra programmen jämnare rent kvalitetsmässigt. Den
här gången var onekligen samtliga musikaliska bidrag av en högra kvalitet än
förre gången medan så gott som alla extra nummer och inslag var sämre än förra
gången. Lite kul var det förstås med Ann-Louise
Hansson, Siw Malkvist och Towa
Carson, inte deras repris av C’est
La Vie utan deras tolkning av Popular
som passande nog gjorts om till Pensionär!
Ganska kul! Programledarna kändes lite mera krystade den här gången men det är
fortfarande långt ifrån den katastrof som Kristian
Luuk och Petra Mede stod för när
äran att leda programmet tillföll dem.
1. Intetsägande
dunkpop som inte gav mig ett enda smack. Att Anton Ewald lyckades ta några Michael
Jackson inspirerade danssteg gjorde inte saken bättre för mig. Den här stilen
är helt enkelt inte min grej.
2. Felicia Olsson stod för kvällens enda
försök till powerballad, men längre än till Jazzballad kom den aldrig. Det är
säkert en låt som kan växa men hon kändes allför oerfaren och outvecklad som
artist. Helt klart en potentiell röst som inte är riktigt klar än. Uttalet
kunde man också han önskat sig mer av, det lät lite sluddrigt på sina ställen.
3. Det
här var lite av min förhandsfavorit. Cristian
Cans som sjunger i Hammerfall till vardags överraskar med någon helt annat
än hårdrock eller Heavy Metal. Det här ligger snarare någonstans mellan
folkrock och etnopop. Jag gillar det skarpt och Cans kan verkligen sjunga!
4. Att
sjunga ordentligt är väl heller inget problem för de tre tjejerna i Swedish Housewives. Bakom namnet står Pernilla Wahlgren, Jenny Silver och Hanna Hedlund. Inget fel på deras
röster inte! Men… de är aningen för rutinerade och det blir ganska mekaniskt,
det verkar inte riktigt som att de tror på det de gör.
5. Bidrag
nummer fem förvånande mig en smula. För mig är Erik Segerstedt en del av EMD
vilka jag inte är någon större beundrare av. Tone Damli, med vilken duetten framfördes har jag inte som helst
erfarenhet av… Men det var mer än bara titeln Hello Goodbye som gav mig Beatles
vibbar, Ett par passager med titeln gjorde det också och det som inte gav
vibbar var riktigt trevligt att lyssna på också!
6. Mitt
hjärta går igång på blues, så är det bara. Och när Louise Hoffsten förmedlar de första raderna i Only the Dead Fish Follow the Stream är jag nästan rörd till tårar.
Det här är det som påverkat mig mest av alla bidrag ikväll. Riktigt trevlig
bluesrock!
7. Rikard Wolff är en fantastisk artist! Han
har måhända en riktigt fulsnygg sångröst men hans skolade teaterröst är ändå
fantastisk att lyssna på. Skådespelaren i honom gör att han verkligen förmedlar
texten.
8. Säga
vad man vill om Sean Banan, men
hålligång på scenen står han i alla fall för. Dessutom kan man väl egentligen inte
förneka att det finns en viss hook i hans tramsiga texter. Jag gillade honom
dock bättre förra året.
