När jag först införskaffade den här skivan för ganska många
år sedan nu tyckte jag nog att den var det bästa av två världar. Povels fantastiska sånger framförda av Cornelis Vreeswijk. Kunde det bli
bättre? Undantaget Cornelis egna
visor förstås, i synnerhet de från den tidigare delen av karriären. Och visst,
skulle Povel göra de här sångerna
själv skulle man kunna kalla det för det Povels
Bästa eller Greatest Hits eller
liknande. Men här är det alltså Cornelis
som gör hans sånger i egna versionen. Oftast känns det oerhört medgörligt men
ett par av spåren är verkligen helt omfraserade.
Men det är på gott och ont. Ibland känns det lite som att
Cornelis gör det lite för
teatraliskt. Ibland funkar det jättebra men ibland blir det inte lika lyckat.
Bland de mest lyckade numren är Varför
är där ingen is till punschen? som får ett helt nytt lyster i Cornelis tolkning och nästan en ny
dimension också. Måste Vägen till Curaço
gynga så? tillhör däremot inte de mest lyckade numren. Det känns emellanåt
som at Cornelis inte riktigt hänger
med det höga tempot och de många orden som ofta kantar Povels texter.
På senaste tiden har jag lyssnat rätt mycket på Povels egna inspelningar och är inte
lika imponerad av den här skivan längre. Det är förstås fortfarande en bra
skiva men jag tar inte fram den så ofta längre. En sak ska man dock ha klart
för sig. Inledningssången på skivan – Hommage
till Povel, är helt och hållet Cornelis
långt ut i fingerspetsarna. Övrigt material är dock skrivet av Povel Ramel!
7/10
