Mellan den här och förra skivan Inside the Electric Circus
passade grabbarna på att släppa en liveskiva – Live… in the Raw. Förutom
livematerial innehöll den några låtar som inte finns på någon annan officiell
studioplatta men jag vet inte riktigt om jag tycker att den borde räknas som en
riktig skiva i de här sammanhangen i alla fall. Det får räcka att ta med
fullständiga studioalbum helt enkelt. Dock bör de studioinspelade spåren från Live…
in the Raw omnämnas, för åtminstone något av dem är riktigt bra. The
Manimal liksom Harder Faster skrevs direkt för
skivan och Scream Until You Like it som var filmmusik till Goulies
II är riktigt bra och medryckande. Jag gillade The Manimal också men den
hade inte riktigt samma melodiska hook.
I bandet är det en liten förändring i och med att man har
bytt trummis sedan sist. Ny trummis är istället Frankie Banali mest känd som trumslagare i Quiet Riot. Men det är inte allt. Musikaliskt är det milsvid
skillnad mellan det här mer mogna albumet och det förra ganska publikfriande.
Det är mycket mer genomarbetat sedan sist och det är hur tydligt som helst att Blackie Lawless velat utveckla både sig
själv som låtskrivare och bandet också. Det är inte längre bara texter om sex,
droger och rock n’ roll utan mycket mognare. Musikaliskt är det också en ganska
jämn skiva, allt material håller en ganska hög kvalitativ nivå och det kan man
ju inte klaga på.
Däremot kan jag inte påstå att jag direkt gillade den här
skivan när den från början dök upp i skivhandlarna. Den var på tok för mjäkig,
för mycket finlir jämfört med den första plattans medryckande tongångar. Men
den har åldrats med behag och blivit bättre med åren. Versionen av The Whos The Real Me är väldigt bra och jag gillar att det inte finns
någon rädsla för att spela in covers på skivorna, även fast succén blivit ett
faktum. Det är ett sätt att hålla sig på jorden, leverera bra musik och
samtidigt hylla dem man själv beundrar som musiker. W.A.S.P. är överlag väldigt duktiga på att göra bra covers!
På den här skivan finns också en låt om bandets gitarrist
Chris Holmes – Mean Man som passar honom
som handen i handsken om man vet något om honom och hans liv och leverne. Det
är en väldigt medryckande låt som nästan andas lite av de tidigare skivornas
rakhet och den blev också singel ihop med The Real Me och Forever Free. Men det är
som sagt ganska jämn kvalitet på låtarna på skivan och det innebär att de
enstaka låtarna egentligen inte sticker ut direkt från mängden. Det är väl ett
par stycken, som de jag redan har omnämnt, men inte mycket mer. Men det är en
hög standard tvärs över och jag har sett uppgifter på att det här faktiskt
skulle vara det album som har sålt mest av alla W.A.S.P. album fram till och med det senaste.
Hur som helst markerar skivan onekligen en ny start för
bandet. Man byter stil helt och hållet, lämnar den tidigare stilen som
inneburit väldigt raka melodier och lockat ungdomar kanske, och söker en
mognare publik och försöker skapa något viktigare än bara glättig heavy metal.
Man vill kanske efterlämna något som betyder mera till omvärlden. Därmed inte
sagt att de verkligen tappade någon publik längs vägen, jag vet bara att det
tog bra många år för mig att inse att det här faktiskt är ett riktigt bra
album!
7/10
