 |
| Cornelis Vreeswijk |
Följande text skrevs egentligen för en tidning vars namn vi ska lämna utanför det här. Anledningen till att krönikan nu publiceras här istället, är att man från tidningsredaktionens håll inte riktigt uppskattade det språkbruk med diverse runda ord som jag kände var nödvändigt för krönikans utformning. Det fanns helt enkelt inget sätt att skriva runt dem och samtidigt behålla kontexten av vad jag ville ha sagt.
Jag vet faktiskt inte riktig när jag upptäckte visan som
sådan. Helt säkert är att jag inte upptäckte det som skulle komma att blir
visornas mästare – Cornelis Vreeswijk,
förrän efter hans död 1987. Den första skivan som införskaffades var Cornelis klassiker vol 2. Jag minns det
så väl. Anledningen till att det blev just denna samling var självklart
tillgången men också att den innehöll Brevet
från Kolonien som var den enda visa jag egentligen kände till av Mäster Vreeswijk vid den här tiden. Det
var en magisk upplevelse. Jag blev genast förälskad i hans sätt att behandla
det svenska språket, hans sätt att rimma, hans sätt att skoja till det. Det tog
inte lång tid förrän jag hade flera nya favoriter på den där skivan.
Tiden gick och jag blev mer eller mindre besatt av det
Vreeswijkska. Fler och fler skivor införskaffades och jag började lära mig fler
och flera av dem på gitarren. Mest förtjust är jag än idag i de tidiga kvicka
visorna jämfört med de senare, som man väl får kalla för vackrare egentligen.
Det är mer poesi ju närmare döden man kommer men humorn var mer tilltagen förr.
Det fanns en tid när jag nästan inte lyssnade på något annat. Cornelis hade styrkan av att alltid
ställa sig på de svaga och utstöttas sida. Han visste hur det var att vara
utanför och allt det där. Som gammal hårdrockare kände jag väl lite extra för
det. För oavsett vad man tror, så är inte alla hårdrockare Satanister, i grund
och botten handlar mycket om alla människors rätt till lika värde och det var
något som Cornelis lyckades väl att
förmedla.
Som vissångare var Cornelis
egentligen bluessångare och det hörs på många av hans alster. Nu talar vi
alltså om blues i sin allra renaste form, tänk Lead Belly och Josh White,
som Cornelis själv refererar till
under några liveinspelningar. Tänk också Woody
Guthrie som i och för sig får sägas vara mer Folk än blues men trots allt i
samma fåra av akustisk musik. Lyssnar man noga hör man att det ofta är samma
eller liknande ackordsföljder, där ett B7 ger liv åt melodin.
 |
| Folklår med Bengt Sändh och Finn Zetterholm |
Som yngling var jag också snabb med att införskaffa Folklår – våra allra fulaste visor, med
Bengt Sändh och Finn Zetterholm. Visorna är fula i det avseendet att man inte har
förskönade någonting. Handlar det om könsumgänge sjunger man helt enkelt knulla
och refererar man till könsorganen är det Kuk, Balle, Fitta och Mus som gäller.
Sångerna i sig är gamla och inte skriva för skivan som jag en gång faktiskt
trodde. De har en historia och trots sina runda ord är det en skam om de blev
bortglömda. Jag älskar de här visorna men har inte riktigt mod nog att spela
dem i vilken sammanhang som helst.
Detsamma kan gälla Johnny
Bodes sånger som också präglas av ”snusk”. Vem av oss har inte i alla fall
hört talas om Bordellmammans visor?
Alla har kanske inte hört dem i sin helhet men visst är det så att de har satt
sig i den svenska folksjälen. Några av dem torde vara så kända att man inte
behöver nämna mer än titeln för att folk ska känna sig hemma. Den mänskiga
naturen tycks ha lätt för att minnas och ta till sig det ”opassande” i sånger
som Runka mig med vita handskar på
eller Neger Joe. Skillnaden mellan
de här visorna och de som bara söker uppmärksamhet, är att det finns en tanke;
en början och ett slut, en handling som löper från början till slut och det
till en vettig melodi. Vem som helst kan väl sjunga in fula ord på skiva, men
det märks ganska stor skillnad när man gör det för uppmärksamhetens skull.
 |
| Johnny Bode |
 |
| Fred Åkerström |
Näste man till rakning är Fred Åkerström. En vissångare man naturligtvis inte få glömma bort!
Det var han som under sin livstid alltid avslutade visfestivalen i Västervik.
Och hur mycket jag än älskar Cornelis
så är det Fred som bär kronan när det gäller inlevelse! Det spelar egentligen
inte någon roll vad det är han sjunger om, han får oss alltid att uppleva det
som att han tror till bristningsgränsen på det han sjunger om. Det spelar ingen
roll om det är sjömansvisor eller Balladen
om Joe Hill. Men mest av allt verkar han tro på Ruben Nilsons visor. Med sin första skiva fick han även mig att
upptäcka denne fantastiske visdiktare. Jag har från min upptäckt till dags dato
slukat allt jag har kommit i kontakt med skrivet av honom. Allt inte sjunget av
Fred Åkerström utan även med
artister jag inte har hört talas om innan och knappast ens minns heller. Åter
igen, liksom jag påbörjade den här krönikan med, är humorn väldigt närvarande.
Här handlar det allt som oftast om galghumor och jag njuter av den i fulla
drag. Jag är faktiskt en smula avundsjuk på Ruben eftersom han besatt en förmåga att skriva som jag önskar att
jag själv hade. Det är högoktanig ironi på allra bästa manér, omskrivningar som
inte är av denna världen och helt enkelt språklig ekvilibrism!
En senare bekantskap är Allan Edwall som kanske har funnits i mitt medvetande de senaste
fyra åren. Det kanske är tre, det kanske är fem. Vem har egentligen koll på
tiden. Hans visor är lite annorlunda jämfört med dem jag tidigare nämnt. Det
finns visserligen ett visst mått av ironi och humor i dem men det är ändå mer
rakt på sak och synnerligen samhällsmedvetet politiska! Det har inte förekommit
någon överproduktion från hans sida, åtminstone inte som jag är medveten om, så
lyssnar man på vad han sjunger om så finns det en klar historisk prägel i
texterna.
 |
| Allan Edwall |
Med allt det här i bagaget öppnar man också upp för
andra, okända förmågor. Det är inte särskilt ofta man får tag i något numera
eftersom skivindustrin numera inte fungerar riktigt på samma sätt som förr. Den
illegala nedladdningen och Internets utbredande har gjort att det i princip
inte finns några fysiska skivbutiker kvar längre. Detta innebär i sin tur att
man själv måste ha koll på allt som kommer, om det nu inte råkar vara en
storsäljare som hamnar på topplistorna. Dessa är enkla att få tag i, de finns
för bövelen på varenda mack numera. Men är det udda vissångare man är ute efter
sår man lite på slumpen och på begagnatmarknaden. Jag har haft turen att hitta
ett par roliga grejor på sista tiden och det för en spottstyver till råga på
allt. Är det någon som är hört talas om Tjocka
Pojkar? Inte fantastiskt men klart tillräkligt intressant för att plocka
fram då och då. Häromdagen fick jag tag i ett par bröder, jag har glömt deras
namn, som sjöng och spelade Allan Edwall.
Fantastiskt bra! Kanske inte lika bra som originalen men det är det väl ingen
som begär heller kanske?
Om Ni undrar över alla dem som jag inte nämner till
exempel: Carl-Anton, Maritza Horn, Stefen
Demert, Lars Demian, Ewert Ljusberg, Margareta Kjellberg och Olle Adolphson beror det på att jag
inte riktigt är så fäst vid den typen av visor dessa representerar eller för
att jag helt enkelt inte vet tillräckligt för att inkludera dem. Jag älskar
visserligen Olle Adolpsons Balladen om
det stora slagsmålet på tegelbacken och Mats Paulssons Visa vid vindens ängar, men jag måste utforska
mycket mer om det ska bli någon längre text om dem. Men vem vet, det kanske
blir en fortsättning någon gång i framtiden. Vem har sagt att det är bråttom?
Att skynda långsamt lär vara det mest trivsamma sättet…
