Anthrax – Among the Living – 1987

Det var det här albumet som fick mig att upptäcka Anthrax, det är inget snack om den saken. Jag umgicks vid tillfället med ett ganska stort fan av bandet och fick således en hel del kött på benen, men det var bara det här albumet jag kände att jag var tvungen att ha! Jag har aldrig varit lyrisk över hela plattan egentligen, det är sex av de nio låtarna som jag brinner lite extra för och som i princip inte kan passeras i hänseende av lyssnarkvalitet, av någon! De är så in i h-e bra att det inte finns några begrepp som täcker dem. Så enkelt är det!

Musikaliskt är det förstås Thrash Metal, men med en liten tvist. Anthrax verkar inte ta sig själva på alldeles för stort allvar. De baserar en hel del texter på serietidningar och populärkultur och klär sig inte nödvändigtvis i nitar och läder. Det är lite mer avslappnat så att säga.

När jag skrev om Nick Walls bok om Metallica omnämndes Anthrax trummis Charlie Benante vid flera tillfällen som en extraordinär slagverkare. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag lyssnar på skivan i dagens ljus ligger det verkligen något i det. Normalt lyssnar jag efter medryckande riff från gitarrerna men här är det nästan Charlie Benantes trumslagande som är det mest virtuosa. Det finns också låtar där basen är mer framträdande som riffskapande rytminstrument än Scott ”not” Ians gitarr.

Så vad säger jag då. Mer än hälften av låtarna är helt fantastiska medan de tre som blir över för nöja sig med att bli rubricerade som riktigt bra. Jag tycker helt klart att det är ett album som bör finnas i varje Metal-lyssnares hyllor. Det är på något sätt banbrytande och definitivt det som satte Anthrax på kartan! Skivan tillägnas Cliff Burton som gick bort sex månader före releasen i en bussolycka.

8/10

U.D.O. – Animal House – 1987

Det här var en skiva som jag införskaffade när den var alldeles ny, men jag tyckte väl inte den var så där jättebra om jag minns rätt. Självklart var det ett eller ett par spår som höjde sig över de andra men på det hela taget minns jag att jag var lite besviken. Lyssnar man på plattan idag, med den referensram man numera byggt upp är plattan mycket bättre än vad jag minns den som. Det är lite märkligt men det kanske handlar om att jag vid tiden det begav sig hade förväntat mig något annat än vad jag fick. Hur som helst låter det riktigt mycket Accept om den här skivan och det är inte så konstigt. Samtliga låtar är nämligen skrivna av Accept & Deaffy, precis som det var på den gamla goda tiden och det hörs alltså. Och många av låtarna är faktiskt riktigt riktigt bra i dagens ljus! Det rör sig i flesta fall om samma låtar som jag en gång i tiden favoriserade framför de andra men de tål ändå att nämnas i sammanhanget! Titelspåret Animal House, Lay Down the Law, We Want It Loud, They Want War och någon till står ut lite extra och det är väl egentligen bara någon av de mer anonyma spåren såsom Warrior som inte riktigt håller hela vägen. Ja, det är nog bara den när jag tänker efter!

8/10

Cornelis Vreeswijk – Till Fatumeh – 1987

Det här blev Cornelis Vreeswijks sista skiva. De som har läst mina tidigare recensioner av hans plattor vet att det här handlar om min egen lilla husgud, något som jag delar med många andra människor! Låt vara det handlar om ”hårdrockare” eller ”poplyssnare”, en sak verkar vi ha gemensamt. Naturligtvis handlar det i mångt och månget om texterna som förstås är magnifika men ska man vara riktigt objektiv så tycker jag inte att den här skivan tillhör de bästa. Det är inte ens en skiva som platsar på den övre halva utan faktiskt en ganska misslyckad sak om jag får säga mitt.

Men det är egentligen inget som hade kunnats göra så mycket annorlunda heller. Produktionen är färgad av sin tid och tilltalar mig inte alls. Cornelis främsta verk är enligt mig de som kom tidigt i karriären, de som inte kräver mer än akustisk gitarr till sången. Större arrangemang och större ambitioner tilltalar mig inte lika mycket som de kvicka visorna helt enkelt. Ett par av spåren finns i betydligt bättre versioner än de som återfinns här – Blues för Fatumeh och Till en Gammal Knarkare till exempel! Här är de ganska sävliga medan de i andra inspelningar tillhör de mest tempostarka låtarna överhuvudtaget!

Jag tycker absolut det är en skiva som bör finnas i samlingen (tillsammans med alla de andra skivorna av Cornelis) men det är mest för att det rör sig om ett principiellt nationalhelgon än att det egentligen finns kvalitativa aspekter att ta hänsyn till!

6/10

Magnus Uggla – Allt Som Ni Gör Kan Jag Göra Bättre – 1987

Skivans titel kunde inte vara mera missvisande! Inte sällan låter det riktigt bedrövligt och den charm som ursprungligen fanns i de proggklassiker som Magnus Uggla här gör sina egna versioner av är som bortblåst. Magnus Ugglas gapiga sångstil passar inte alls ihop med den här typen av musik. Det finns ingen inlevelse som matchar de klagande budskapen. Livet är en Fest blir totalt själlös, Påtalåten helt uttryckslös och Hög Standard ska vi bara inte tala om! Som plåster på såren när det gäller den senare låten medverkar dock Peps själv vilket gör att det åtminstone finns någon tillstymmelse till behållning. Det kan man inte säga om Philemon Arthur and the Dungs In Kommer Gösta som förvisso låter bättre rent ljudmässigt i Magnus Ugglas version men åter igen utan någon sorts personlighet. Ska vi hitta något som faktiskt funkar så är det Hoola Bandoola Bands Vem Kan man lita På? Det är fortfarande inte bättre än originalet men det funkar hyggligt i alla fall! Tomas Ledins I Natt är Jag Din fungerar också förvånansvärt bra och Lasse Tennanders Ska Vi Gå Hem Till Dig? gör Magnus Uggla nästan till sin egen och är den överlägset bästa låten på plattan! Totalt sett låter det alltså bedrövligt, men det finns några få halmstrån att greppa. Detta gör att jag trots allt måste höja betyget något litet snäpp.

3/10 

John Norum – Total Control – 1987

För alla som växte upp på åttiotalet med tidningen OKEJ och verkligen gillade Europe blev det nog något av en chock att läsa att John Norum lämnat bandet, och det efter den framgångsrika The Final Countdown plattan som verkligen blev framgångsrik och öppnade världen på ett helt nytt sätt för bandet. Men har man meningsskiljaktigheter när det kommer till det musikaliska så har man och John Norum gillade inte den inriktning som Europe hade tagit i och med The Final Countdown. Det är åtminstone den officiella förklaringen och lyssnar på man på det här albumet – Total Control, solodebuten från John Norum, så hörs det! Det här handlar mycket mera om regelrätt hårdrock a la åttiotalet än den popigare hair metal Europe hade blivit. Dessutom infriar John Norum drömmen om att få sjunga själv på många av låtarna. Han är ingen särskilt skicklig sångare men han klarar av att leverera melodierna. Bättre på att spela gitarr får man dock säga att han är. Tyvärr hänger han sig lite väl mycket åt att försöka imponera med sin teknik och det gör att det musikaliska får stryka lite på foten. Så här, många år efter releasen kan man också konstatera att det låter mycket daterat och att det inte alls håller särskilt bra längre, om det nu någonsin var särskilt bra!

5/10 

Recension: Nisses Stuga - Nisses Stuga - 1987

Nisses Stuga

Nisses Stuga

1987

Polar Music International Pols 417

LP

Redan i första spåret blir man varse om det här skånska gladjazzbandets humoristiska intentioner och historien om att Kommunens nya giv skulle vara införandet av en Telefonsluskmarodör, trots att låtens egentliga titel kort och gott är Telefonmarodören, är tämligen bisarr och absurd. Textmässigt kan man emellertid inte låta bli att beundra den uppfinningsrikedom som dominerar den och faktum är att låten faktiskt fick en del uppmärksamhet i radio när den kom, kanske beroende just på sitt lite skruvade och sexuella tema. Det här var förresten inte första gången låten fanns med på skiva, redan 1983 förevigades den på plattan Discret, dock i en något annorlunda version. Personligen föredrar jag den här senare men det är ju så klart en smaksak.

Discret innehöll för övrigt även en del av den här plattans övriga repertoar i annorlunda versioner som Magdalena, Ungerskt Nummer, Håriga Ben, Lägenheten Eller Livet samt Eslövs Röda Armé. Samtliga återfinns i bättre, mer genomarbetade versioner, både musikaliskt och produktionsmässigt på den här plattan. Man begränsar sig inte till att göra musik i en enda genre utan många grenar skjuter ut åt olika håll från gladjazzens kärna. Ta till exempel nämnda Ungerskt Nummer som är en pastisch på gränsen till travesti på vad man förknippar, rent folkmusikaliskt, från den delen av världen. Texten är naturligtvis humoristisk skriven men väldigt svårbeskriven utanför sitt sammanhang. Kortfattat behandlar den inmundigandet av en festmåltid med gott om alkoholhaltiga tillbehör, allt multiplicerat med siffran 6.. Avslutningen är både fenomenal och oförutsägbar, men troligen väldigt behövlig för sångens huvudperson.

Vidare har man illusionerat asiatiska skalor i Ris-Otto, där man naturligtvis upptäcker hur fel man haft, om man nu trodde man visste ursprunget till maträtten. Allt på det säregna vis Nisses Stugas texter funkar. Likaså i Lägenheten Eller Livet, som inte är svårt att få till ett inlägg i den dåvarande debatten om bostadsbrist, Varje mord har en benägenhet att resultera i en ledig lägenhet eller det är inte dig jag vill åt, det är din lägenhet, precis som om bostadsbristen skulle ursäkta denna form av vigilantism!?

Men Nisses Stuga tar ut svängarna och drar sig inte för att överdriva, så även i det som för undertecknad nästan blivit associationen framför alla andra med bandet – Eslövs Röda Armé, som inte nödvändigtvis är den bästa låten, men som säkerligen innehåller störst överdrifter. Sången är maskerad till en kampsång och den revolterande organisationen saboterar samhällets struktur på alla möjliga sätt. Till exempel:

• Hänga toalettpapper efter tåget
• Trycka sönder en tomat på Domus
• Hungerstrejka när det är fisk till mat
• Skrämma fiskarna i djuraffären

Man drar sig heller inte för att driva med ålderdomsvården och i en brilliant raggtime, som beskriver musikstilen lika bra som textens fokusering på raggningskåta pensionärer som tar varje tillfälle i akt att få tag i lite lammkött. Man har inte fallit i fällan att ta den plumpa gubbsjuka humorns väg a’la Eddie Meduza, utan har istället valt att låta gruppens enda kvinna (Marianne Larsson) representera ålderdomen. Att ragga på manligt lammkött torde vara aningen mer accepterat och därmed undviker man ramaskri från feministiskt håll. Naturligtvis kan man heller inte jämföra Eddie Meduzas vulgära vokabulär med Nisses Stugas rumsrena humor!

En annan textrad, som också sugit sig fast som en blodigel på hjärnbarken, är den som avslutar Psykologvisan, en visa som beskriver lyteskomik in i minsta detalj. Efter att först ha blivit av med diverse kroppsdelar på alla möjliga sadistiska sätt, blir till slut huvudpersonen i visan psykolog, för att själv kunna förstå sina sjukdomar. Efter allt detta tragiska, för man måste väl ändå beteckna det hela som tragikomiskt, avslutas visan sadistiskt med: Med din svåra paranoia/Alla vårdarna vill skoja/När de jagar dig igenom korridorerna!

Avslutningsvis tänkte jag motivera varför jag, trots min förälskelse i plattan, inte ger den ett obefläckat betyg, trots alla underförstådda superlativ jag överöst den med. Det beror inte på de musikaliska kvalitéerna eller någon brist i textförfattandet. Det beror heller inte på någon brist i parodierandet, som är fullständigt brilliant i till exempel Toaletten, där man inte behöver vara något geni för att förstå att det är Hasse ”Kvinnaböske” Andersson som åsyftas, eller dansbandskarikatyren Magdalena. Dock måste jag på något sätt kompensera betyget för just detta strövtåg in i dansbandsgenren, och trots brilliansen i förlöjligandet, väga in avsaknaden av min personliga affektion för denna genre. Men satiren är som sagt klockren och texten är sprängfylld med klichéer, ta bara den inledande och talade presentationen av låten, här kommer en alldeles nyskriven sak, som Ni säkert kommer att känna igen allihopa.

9/10

Recension: Mercyful Fate – The Begining – 1987

Visserligen brukar Mercyful Fate räknas som en av de tidigaste pionjärerna av Black Metal, men jag finner inte mycket bevis för det här. Visst, texterna är mörka och både Satan och Djävulen nämns flera gånger, men musikaliskt är det faktiskt ett ganska mediokert Heavy Metal album – varken mer eller mindre. King Diamond har ännu inte lärt sig att behärska sin röst och det låter onekligen ansträngt och inte alls särskilt rent heller. Jag blir mer irriterad på hans skrikande än hänförd av hans begynnande falsetteknik. Vidare finner jag materialet otroligt ointressant producerat och troligen bara intressant för de allra största komplettisterna.

3/10

Gary Moore – Wild Frontier – 1987

Det här var en skiva som faktiskt innehöll ett par hits redan när den kom, eller åtminstone en av låtarna spelades väl en del på radio. Over the Hills and Far Away, som också satte tonen för hela albumet, lite folkmusikinspirerat och då pratar vi i synnerhet irländsk musik. Musikaliskt är det utöver detta, egentligen inget att hetsa upp sig över även om låtarna naturligtvis är stabilt framförda. Gary Moore bevisar att han är en alldeles utmärkt gitarrist i The Loner, som i stort sett är ett enda lång gitarrsolo a la Joe Satriani, men mycket mer än så är det inte, Många av låtarna, kanske titelspåret Wild Frontier undantagen, är allt för anonyma för att nå de riktiga höjderna och varför i hela världen har man valt att lägga in tolvtumsversionerna av Over the Hills and Far Away och Wild Frontier? Hade man lagt dem sist som bonuslåtar hade jag förstått poängen, men mitt i skivan? Nu ska i ärlighetens namn tilläggas att dessa versioner är klart längre och utförligare, åtminstone vad gäller det rent gitarrtekniska än sina albummotsvarigheter, men jag finner det ändå mycket fantasilöst… Skivan är för övrigt dedicerad till Phil Lynott som gick bort året tidigare.

5/10 

Recension: Candlemass – Nightfall – 1987

Uppföljningsalbumet till Candlemass första platta Epicus Doomicus Metalicus är det första i raden av framgångsrika album med en ny sångare, Messiah Marcolin. Han visar sig snabb vara ett utmärkt val som ersättare till den tidigare Johan Langqvist, inte för att han skulle vara dålig på något sätt med finns en annan styrka hos Messiah. Musikaliskt är det en fortsatt resa i mörkrets värld och i och med att det väl mer eller mindre Candlemass som uppfann doomen är det inte särskilt förvånande, Mörka skalor och en atmosfär av hopplöshet kantar plattan. De pessimistiska texterna, som At the Gallows End, innehåller utmärkta allegorier eller helt enkelt en rakt berättad historia om förlusten av ett barn i Black Candles. Även bibliska influenser återfinns i texterna där Samarithan får ställa sig i främsta ledet.

8/10

Recension: Deep Purple – The House of Blue Light – 1987

När återföreningen av, det som många kallade för “värdens bästa rockband” var ett faktum och Perfect Strangers såg sitt ljus, var det nog många, liksom jag själv, som införskaffade ett ex bara för att det här vara en skiva man bara skulle ha! Jag hade tidigare självklart lyssnat en del på Deep Purple (Smoke on the Water - Duh!), men det var absolut inget favoritband vid den tidpunkten i mitt liv, jag tillhör väl i och för sig inte heller riktigt den generation som initialt föll för Deep Purple, och blev, måste jag erkänna, aningen besviken på plattan. Skam den som ger sig dock… Tre år senare kom den här plattan – The House of Blue Light, och det var faktiskt den första CD jag införskaffade mig. Det visade sig vara ett band i högform, bråken mellan Ian Gillan och Ritchie Blackmore var inget som visade sig musikaliskt i alla fall! Den ena höjdarlåten efter den andra avlöste varandra och även så här många år efter och med en recension i åtanke, håller den måttet. Bandet kändes tajtare än på den föregående återföreningsplattan och kanske behövde de också ett par år på sig att ”spela ihop sig” igen efter det långa avbrottet sen den klassiska eran.  Det påminner nämligen en hel del om gamla klassiska Deep Purple, man tycker sig nästan känna igen en del klassiker i de här nyare alstren. Till exempel så andas Call of the Wild introt vibbar av klassiska Woman From Tokyo.  Det är genomgående stabila och innovativa gitarriff från Ritchie Blackmore, gärna båda varianterna blandat med varandra och i en enda röra, i kombination med Jon Lords fenomenala orgel- och keyboard spelande som ger en extra dimension åt musiken, Ian Gillans stämma och Roger Glovers basgångar, tillsammans med Ian Paice trummande likaså. (Ian Paice är förresten numera den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet men det är en annan historia.)Men för att slippa att gå in i detalj på varje enskild låt så väljer jag istället att här lägga mina varmaste rekommendationer bakom ett inköp, mycket bättre än så här blir inte en klassisk hårdrocksplatta!

10/10

Recension: Alice Cooper - Raise Your Fist and Yell (1987)

Raise Your Fist and Yell (1987) – Musikaliskt sett är det här ett ännu hårdare album än föregångaren Constrictor! Även textmässigt ligger det mer fokus på våld och jag tycker det passar väldigt bra ihop med musiken. Plattan inleds med hitten Freedom, vars text kanske kan anses vara tämligen klyschig men samtidigt uppfriskande kritisk på hemlandet USA. Visserligen är det med glimten i ögat, som Alice behållit i stort sett under hela sin karriär. Självironi, eller kanske snarare en reflektion över omvärlden uppfattning om Alice får vi redan i inledningen till andra låten Lock Me Up: Alice Cooper, you have been accused of mass mental cruely. How do you pleed? Guilty! Hahaha! Töntigt? Ja kanske, men ack så underhållande och precis i linje med karaktären Alice.

Ett par svaga låtar innehåller albumet förstås, med Give the Radio Back i spetsen. Den görs förstås på Alice Cooper manér och rimmet Give the radio back to the maniacs och den övriga texten kanske kan tolkas som att olika radiokanaler spelar för mjäkig musik. Det finns säkert andra tolkningar också och jag ska villigt erkänna att min tolkning inte är helt logisk i alla led i texten.

Filmmusik återfinns ånyo på den här skivan – John Carpenters Prince of Darkness som Alice också har en cameo i. Texten speglar filmen ganska bra och jag gillar verkligen låten. Jag tycker den här skivan totalt sett är snäppet bättre än föregångaren och det verkar också finnas en liten historia eller trilogi inbakad framåt slutet om en galning som inte kan hålla isär verkligheten från de splatterfilmen han tittar på. Detta kulminerar i avslutande Roses on White Lace som inte är riktigt lika vacker som titeln antyder och har mer gemensamt med ultragore-filmen Flowers of Flesh and Blood och där huvudpersonen inte riktigt kan skilja på blod och på vackra rosor… – 8/10

Recension: John Mellencamp – The Lonesome Jubilee – 1987

Musikaliskt är det väldigt utpräglade influenser från Folk och Country. Det är mycket fiol och dragspel och så vidare och det här var faktiskt den första skiva som jag någonsin hörde med John Mellencamp! Jag ber således att tacka min kollega Roger för tipset som uppenbarligen håller än idag! Det har inte följt med mig sedan dess för det är ganska länge sedan men bra är den fortfarande hur som helst. Främst var det Paper in Fire som fångade mig och som jag faktiskt införskaffade på singel redan när det begav sig. Men det är inte förrän nu på senare tid när jag åter har börjat intressera mig för John Mellencamps skivor som den har kommit i fokus igen. Men det är ett kärt återseende, plattan har åldrats med stil och den är fortfarande väldigt tilltalande. Melodierna har den styrkan som den tidiga karriären ofta lyckades skapa, till synes utan större ansträngning. Det är som sagt väldigt folkligt och countryinfluerat. Det är tveklöst en av de allra bästa skivorna med John Mellencamp som finns i mina hyllor och även om jag inte direkt kan komma på några fyndiga aforismer så är det kanske den som sticker ut mest från mängden.

8/10                

Recension: Kiss – Crazy Nights – 1987

När den här skivan ursprungligen släpptes köpte jag fortfarande vinyl, eller köpte man vinyl kanske man ska säga, så köpte jag singeln till den här skivan Crazy Crazy Nights och jag tyckte den var riktigt riktigt bra! En medryckande låt med bra hook, kul text, bra stamp, lätt att sjunga med i och så vidare. Helt enkelt tilltalande. Men albumet köpte jag inte och jag minns att jag var lite besviken på Kiss under den här perioden, inte för att avsminkningen egentligen var något nytt men besvikelsen hade inte lagt sig över detta karriärval. Det är naturligtvis helt befängt eftersom det inte har något med musiken att göra. Hur som helst så lyssnar jag på den här skivan i dagens ljus och det har jag faktiskt inte gjort förrän de senaste åren och jag finner att singeln fortfarande håller och det är en av de bästa låtarna med Kiss överhuvudtaget. Tyvärr är resten av materialet högt mediokert även om det finns fler låtar som påminner om Crazy Crazy Nights, självklart inte exakt men det känns att låtarna är skrivna under samma tidsperiod och med ungefär samma ambition. Det blir dock aldrig lika bra och resten av skivan förblir medelmåttig även om det är trevlig att lyssna på för stunden kanske. Det är egentligen bara en enda låt som gör hela skivan bättre än vad den borde vara – Crazy Crazy Nights.

5/10

Bathory – Under the Sign of the Black Mark - 1987

Tredje albumet från legendariska Bathory börjar så smått inkorporera symfoniska slingor, till exempel i Woman of Dark Desires som tydligen handlar om den kvinna som Bathory tagit sitt namn ifrån – Erzsébet Báthory, och det finns också betydligt mer melodier gömda i de brutala arrangemangen än på den förra plattan. Det är inte riktigt lika vildsint hela tiden som förra gången det begav sig och det är en fröjd när plattan varierar sig med några lugnare låtar där inte trummorna går supersnabbt hela tiden. Jag tycker det här definitivt är ett steg i rätt riktigt och det är inte svårt att höra hur betydelsefullt Bathory kom att bli som inspirationskälla för kommande black metal band när man lyssnar på den här skivan. Det man skulle kunna önska är förstås bättre ljud, för det låter verkligen bedrövligt emellanåt och kanske en något tydligare produktion när det gäller sångens tydlighet. Det är lite väl mycket brölande och väsande för min smak även om det definitivt är ett steg i rätt riktning jämfört med förra plattan – The Return of Darkness and Evil!

5/10