Magnus Uggla – Allt Som Ni Gör Kan Jag Göra Bättre – 1987

Skivans titel kunde inte vara mera missvisande! Inte sällan låter det riktigt bedrövligt och den charm som ursprungligen fanns i de proggklassiker som Magnus Uggla här gör sina egna versioner av är som bortblåst. Magnus Ugglas gapiga sångstil passar inte alls ihop med den här typen av musik. Det finns ingen inlevelse som matchar de klagande budskapen. Livet är en Fest blir totalt själlös, Påtalåten helt uttryckslös och Hög Standard ska vi bara inte tala om! Som plåster på såren när det gäller den senare låten medverkar dock Peps själv vilket gör att det åtminstone finns någon tillstymmelse till behållning. Det kan man inte säga om Philemon Arthur and the Dungs In Kommer Gösta som förvisso låter bättre rent ljudmässigt i Magnus Ugglas version men åter igen utan någon sorts personlighet. Ska vi hitta något som faktiskt funkar så är det Hoola Bandoola Bands Vem Kan man lita På? Det är fortfarande inte bättre än originalet men det funkar hyggligt i alla fall! Tomas Ledins I Natt är Jag Din fungerar också förvånansvärt bra och Lasse Tennanders Ska Vi Gå Hem Till Dig? gör Magnus Uggla nästan till sin egen och är den överlägset bästa låten på plattan! Totalt sett låter det alltså bedrövligt, men det finns några få halmstrån att greppa. Detta gör att jag trots allt måste höja betyget något litet snäpp.

3/10 

Magnus Uggla – Den Ljusnande Framtid är Vår – 1980

Jag skulle egentligen vilja ge den här skivan två omdömen, dels ett där man tar hänsyn till att låtarna vid det här laget är sönderspelade och ett där det är ställt bortom allt tvivel att de allra flesta faktiskt borde höra hemma på en ”greatest hits” platta med Uggla. Detta kommer naturligtvis inte att ske men jag uppmanar läsaren att själv klura ut vilket betyg som skulle vara adekvat ur sönderspelningssynpunkt eftersom jag inte kommer att ta någon hänsyn till det här. Det är oerhört ironiska och samtida texter och en stil som står någonstans mitt emellan vad den gode Herr Uggla sysslar med nuförtiden och de tidigare – ännu mer rebelliska, albumen. Den här skivan gjorde under en tid när Uggla fortfarande sjöng sin låtar och inte bara gapade så högt som möjligt. Melodierna är överlägsna mycket av det som har kommit senare och det vet i tusan om inte det här är Ugglas bästa album – annars är det bra nära i alla fall!

8/10

Magnus Uggla - Den Döende Dandyn

Jag har ofta klankat ner på Uggla, åtminstone på hans senare skivor men den  här är riktigt bra! Den tillhör visserligen inte de senare skivorna heller och innehåller en Uggla som faktiskt sjunger och inte bara gapar ut sina texter som senare mer eller mindre blev fallet. Det är humor i texterna och jag gillar det här. Det är väl inte så upproriskt som Uggla i yngre dar men heller inte så snällt som han senare kom att bli. En av de bättre Ugglaplattorna i mina hyllor!