Jag tror faktiskt inte att jag
har lyssnat på Jeja Sundström någon
gång egentligen. Det har ändå hela tiden funnits ett medvetande om vad det
handlar om för slags musik (ungefär) men någon djupdykning har det inte blivit
trots att jag på allvar har intresserat mig för visorna på senare år! Man
skulle, lite elaks säga att min största kontakt med Jeja (förutom i TVs Gäster med Gester) är att hon omnämns i en visa
av Bengt Sändh – Förr var jag en trubadur i syndens kollektiv
med Ljusberg, Rune Andersson och Finn (kör: Och så Jeja Sundström). […] Sprit
och skit och könsord var det enda vi fick fram, och smädelser mot överhet och
stat.
Men några direkta könsord finns
det inte i Jejas repertoar,
åtminstone inte på den här skivan. Och smädelser… Jag vet inte… var går
egentligen gränsen? Det är visserligen visor om både insinuerad sex och
hembränning vilket är lite märkligt att höra faktiskt! Jag vet inte varför men
det ligger väl något i den gamla idoliserade kvinnobilden kanske. Kvinnor svär
inte, bajsar inte och äter bara sallad…
Hur som helst gillar jag det här!
Jag har inga direkta fakta att rabbla upp. Jag kan i nuläget inte ens tala om
vem som skrivit låtarna eller så men en del av dem är i alla fall av gammalt
snitt och sådana är extra roliga att lyssna på! Hon har en skön stämma och en vacker
sångröst och ihop med visornas kvicka texter är det en lyckad kombination – i alla
fall i min bok!
7/10
