Chugger – Human Plague – 2015

Det finns inte mycket som är roligare än att utforska musik man inte alls känner till sedan tidigare. Tack vare Rambo Music får jag nu chansen att ge er, mina kära läsare, min åsikt om den här skivan. Chugger är okända för mig. Det är det allra bästa, när man inte behöver färgas av några förutfattade meningar eller tidigare alster att jämföra med. Det svåraste som finns att lyssna på, och tycka till om, är de band där man verkligen har älskat en skiva och sedan jämför allt som kommer med det enda skiva. Det finns några såna band i min garderob men jag tar inte upp dem här och nu.

Chugger låter brutal om man lyssnar på sången. Det är growl å det bestämdaste och det passar onekligen instrumenteringen väl. I pressutskicket står de rubricerade som melodisk Death Metal, vad nu det är? Överlag så tenderar man att överanalysera influenser och sound med en nästan tvångsmässig ambition att kategorisera och rubricera. Man måste med alla medel nödvändiga gruppera sån musik för sig och annan musik för sig. Jag gör det också så ingen är väl oskyldig nog att kasta första stenen. Jag tror det är recensenter framför allt faktiskt. Vi är dåliga människor.. ;-)

Musiken är inte lika brutal som sången låter göra gällande. Som dödsmetal är det förvånansvärt milt. Vilket i min värld enbart är något positivt. När det finns band som är så brutala och gutterala att man knappast kan urskilja en ton, finns det också band som Chugger. Det är tydliga riff och det är något som jag uppskattar. Det är mycket gitarr och mycket bas i ljudåtergivningen. Alltså instrumentet bas och inte frekvensomfånget. Det är nästan outhärdligt när man hör skivor där allt fokus ligger på de mörkare registren. Jag gillar vad man har lyckats med här. Det är en bra mix av frekvenserna. Trummorna ligger trivsamt i bakgrunden och fungerar i bra symbios med basen. Precis vad man kan önska sig alltså.

Jag ska villigt erkänna att jag inte lägger större vikt vid texterna när det gäller sån här musik. Rösten får agera som ett instrument helt enkelt. Det är klart att jag enstaka fraser sätter sig eller så men generellt tycker jag att det är alldeles för ansträngande att hänga med för att bry mig om det. I alla fall så här tidigt i lyssningsprocessen. När jag har hört den några gånger till kanske jag gör det men inte förr. Till dess for helheten stå för intrycket.

8/10

Death - Leprosy – 1988

Det här är Deaths andra skiva och kom året efter debuten Scream Bloody Gore 1987. Då debuten är ett av de album jag saknar i skrivandets stund blir det inga direkta jämförelser. Men onekligen för bandnamnet tankarna mot extremare musik. Musik som åtminstone räknades som extrem på 80-talet.

Man kan väl säga att Death var en av förgrundsfigurerna inom den stil som kom att benämnas Death Metal. Det karakteristiska vokalisten finns definitivt där men det är inte lite supersnabbt som jag minns den tidiga eran. I dagens musikklimat skulle jag faktiskt nästan vilja kalla det melodiöst. Med Death Metal mått mätt förstås.

Musikaliskt är det ganska jämnt längs hela linjen. Det är klart att det varierar en smula från låt till låt och det få dalar och toppar. Bland det senare måste Open Casket räknas. Det är en låt som definitivt räknas till klassikerna av fansen och den är inget mindre än fantastisk.

Men över lag är det alltså jämn kvalitet och förbannat riktigt jävla bra! 

8/10

Arch Enemy – War Eternal – 2014

Lite kul är det med band som har kvinnliga growlare. Detta har Arch Ememy, en ny för skivan tillika. Ny i bandet är nämligen Alissa White-Gluz som tar över vokalistrollen. Förvisso är jag inte jätteförtjust i vokalisttekniken men man får ju berömma ovanligheten i sig. Det hörs inte ett dugg att det är en kvinna heller. Det hade jag inte väntat mig!

Musikaliskt rör det sig om melodisk Death Metal. Det är en genre som jag inte har jätte stor erfarenhet av. Jag kan tycka att det blir lite motsägelsefullt. Å ena sidan är det stenhårt medan det å andra sidan är lite mesigt nästan. Det blir bara märkligt för mig. Det vill nog till att det är lite bättre producerad än så här för att jag ska bli riktigt intresserad. Därmed inte sagt att produktionen är dålig. Det är bara inte så top notch som man skulle önska.

För min del är det för mycket Death Metal, för lite melodi. Den melodi som finns låter lite för mesigt och så gillar jag regelrätta Thrash-riff bättre än vad det här bandet lyckas åstadkomma.

5/10

Death – The Sound of Perseverence – 1998

Jag har länge tänkt att jag skulle skriva ihop något om Deaths album. Det finns dock ett litet problem, jag blandar ihop dem med varandra. Att hålla isär musiken på dem är inte det lättaste och det betyder inte att det är dåligt eller tjatigt på något sätt. Snarare tvärtom faktiskt, i alla fall är det så på den här plattan som jag nu försökt att isolera i mitt medvetande. Det är uppfinningsrik musik som inte bara eldar på som man lätt skulle kunna tro.

Namnet Death för ju annars lätt tankarna till mer vildsint Death Metal och visst, det här är sista plattan med Death och den skiljer sig en hel del från de tidigare. I alla fall när det gäller aggressivitet och tempo. Det är inte alls särskilt snabbt faktiskt, något som jag faktiskt uppskattar. Sången är dock karakteristisk och det är svårt att uppfatta någon text. Jag bryr mig inte, det jag är ute efter är innovativa gitarrpassager och det får jag!

Bandets ledare och eldsjäl Chuck Schuldiner dog 2001. Jag undrar vad som annars skulle kunna ha blivit av bandet. Det fanns helt klart mera att ge och det här är riktigt bra. Jag kan inte säga att jag hör att det är ett pionjärband inom Death Metal men bra är det!

8/10

Welkin – Angel Inside – 2002

Welkin är en belgiskt Death Metal band. Jag vet inte hur stora eller små de är men de verkar åtminstone ha gett ut tre skivor varav det här är den första. Musikaliskt tilltalar det mig inte så mycket. Men det jag har mest problem med är själva produktionen. Det kan förstås vara så att de sedan – 2007 och 2010 har lärt sig av misstagen men det här blir liksom inte bättre för det.

De som känner mig vet att jag absolut inte är någon basälskare. Nu menar jag förstås ljudfrekvensen och inte instrumentet. Ibland går det hand i hand men oftast inte. Problemen blir extra omfattande när det inte finns någon kontroll överhuvudtaget. Det är inte så illa som vissa norska Black Metal band kan vara; det känns inte som att det låter illa för sakens egen skull. Men det är på tok för mycket fokus på basen. På instrumentet i första hand och sedan på frekvensområdet.

Jag har inget emot mycket basspelande men det måste vara kontroll på ljudbilden för att jag ska kunna uppskatta det. I det här fallet känns det som att trummor och bas är det viktigaste. Därefter kommer gitarr och allra sist kommer sången, eller vokalisten som jag numera envist försöker komma ihåg att kalla det för. Det blir liksom skevt. Det är svårt att hänga med och det blir bara brölande av alltihop. Nu måste jag försöka hitta något som jag uppskattar mer…

4/10

Children of Bodom – Relentless Reckless Forever – 2011

På Wikipedia står Children of Bodom rubricerade som Melodisk Death Metal. Jag är inte speciellt införstådd med vad det innebär, men musikaliskt är det frågan om tunga trummor och bas, det är egentligen kärnan i musiken. Det är väl i sig inget ovanligt när det gäller Metal-musik men det gäller som att här är ett litet steg längre taget än i normalfallet. Det som jag kan få till just Death Metal är sången, eller skrikandet som jag upplever att det rör sig om. I övrigt skulle jag kalla detta för Thrash Metal tror jag. Det är fan svårt.

Från gitarrerna hör intressanta slingor men väldigt sällan medryckande riff. Jag tycker det är synd för det är helt omöjligt att utröna vad texterna handlar om utan textbladet och finns det inte tillräckligt medryckande bakommusik är det svårt att hitta ett stort andrahandsvärde i skivan. Man blir helt enkelt trött på den ganska snabbt när man väl har hört den en eller två gånger. Jag har verkligen svårt för skrikande sångare men är bara resten bra kan jag stå ut med det i måttliga mängder. Children of Bodom når inte riktigt hela vägen fram, men det är tämligen snyggt producerat och jag klagar heller inte på ljudkvaliteten.

6/10

Blasphemous Creation – Battle of the Ancients – 2012

Den här plattans största fiende är produktionen. Hade bandet bara hittat en bättre producent som kunde få det att låta mindre burkigt hade det säkert varit mycket bättre. För min egen del tycker jag det alldeles för mycket bas och överlag ett dovt mullrande ljud som jag inte alls trivs med. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men det skulle behövas lite luft och separation mellan instrumenten för att fungera bättre.

Musikaliskt hamnar det någonstans i gråzonen mellan Thrash- och Death Metal skulle jag vilja säga men det finns inte tillräckligt intresse för någon vidare analys. Det är sannolikt inget som jag kommer att lyssna på igen, åtminstone inte på väldigt länge! Den lilla textanalys jag gjorde fick mig att förmoda att texterna är ganska infantila överlag men ska sanningen fram så var det sparsamt med text jag lyckades uppfatta.

4/10

Strychnia – The Anatomy of Execution – 2011

Jag vet inte var tipset kom ifrån men plattan finns att ladda ned helt lagligt på bandets egen facebooksida! Sagt och gjort, självklart måste man utforska musiken när man får en chans. Speciellt när det gäller band man inte har hört talas om och med allra största sannolikhet heller aldrig hade gjort bekantskap med. Strychnia är en sådant band!

Musikaliskt ligger det någonstans mellan Thrash- och Death Metal lite beroende på vilka kriterier man väljer att ta med i beaktandet. Lyssnar man på sången (i den mån man verkligen kan kalla det för sång) är det definitivt Death Metal och inget annat! Instrumentalmusikaliskt är det inte lika självklart. Det finns onekligen tendenser till den brutalitet som brukar åtföljas av Death Metal genren men det är inte supersnabba gitarrer etc. hela tiden. Och vid något tillfälle kan man till och med höra något så ovanligt som arpeggiosweeps! Inget man brukar höra i varken Death eller Thrash!

Jag gillar det här skarpt och kan väl egentligen bara klaga på att det låter lite tunt. Om det beror på mp3-komprisionen eller inte ska jag låta vara osagt. Naturligtvis kan det han med kvalitetsaspekterna att göra men jag skulle nog hellre satsa mina pengar på att det beror på produktionen av musiken. Jag hade gärna sett lite fylligare ljud på det planet.

Sen är det ju det här med vokalisten… Jag står ut med det men jag hade förstås hellre sett att jag hade haft en aning om vad texterna handlade om. Efter flera genomlyssningar har jag ännu inte kunnat uppfatta ett enda ord av det som framförs. För mig låter det mest som hoj di doj doj voooj eller liknande. Det handlar om growlande och ömsom om väsande och jag gillar det inte men efter några genomlyssningar har jag som sagt lärt mig att stå ut med det. Andra kvaliteter än just detta är mycket intressantare och jag väljer att lägga min energi på det jag tycker om med musiken snarare än det jag inte gillar.

7/10

Recension: Lamb of God - As the Palaces Burn - 2003

Lamb of God

As the Palaces Burn

2003

Epic: 5138802

Det här är min första bekantskap med det amerikanska bandet Lamb of God och jag gillar verkligen det jag hör. Som vanligt är det svårare att beskriva och i synnerhet nuförtiden då varje enskild skiva tycks ingå i en egen genre. På Wikipedia står t.ex. att den här skivan är ”Groove Metal”. Jag har ingen aning om vad det är och som den 70-taltist jag är nöjer jag mig helt enkelt att rubricera den som en hybrid mellan Thrash- och Death Metal. Det där sista tillkommer nästan enbart för att bandet håller sig med en sångare som nyttjar sig av den sångteknik som företrädesvis används av band inom just den genren.

Men Randy Blythe, som sångaren heter, gör det ovanligt bra och det blir både aggressivt och tydligt. Man kanske inte uppfattar precis varje ord som flödar ut men det är inte lika obegripligt som andra band med den här typen av sångare kan vara. Finns det förresten något bra svenskt ord för ”Growl”?

Musiken följer i samma fotspår som sången! Det är aggressivt och brotalt många gånger men det finns riff som är väldigt intressanta att lyssna på och tempoväxlingar som gör trumspelandet väldigt intressant. I den här typen av tyngre musik är det ofta gitarr/bas/trummor som är det intressantaste och hur dessa samverkar för att få ett sound. Det är åtminstone vad jag ofta lyssnar efter och här lyckas det mycket bra! Det är heller inte bara skrikande som många motståndare till genren ibland kan fälla anklagelser om. Det finns vettiga melodier och det känns onekligen som att texterna verkligen betyder något för de som framför musiken!

Det är kanske inte så att jag nynnar med när jag lyssnar, riktigt så lättsjungna är inte låtarna, men det är ändå tillräckligt enkel att hänga med för att det ska bli intressant. Det finns enbart ett fåtal musiker som klarar av att fascinera med musik man egentligen inte förstår och Lamb of God försöker inte vara ett av dessa band. Hur som helt gillar jag det här och kommer förstås att utforska Lamb of God mer i framtiden. Jag har förstås redan införskaffat mera material men det är en annan historia och en kommande recension framöver!

7/10

Recension: Blood Mortized - The Key to a Black Heart - 2012

Blood Mortized

The Key to a Black Heart

2012

Promo

Först tänkte jag inleda den här recensionen genom att hävda att produktionen är ganska dålig. Det är svårt att urskilja instrumenten från varandra och dynamiken kunde ha varit mer tilltalande. Men jag tänker inte hävda detta alls! Jag tror att det låter precis som killarna vill ha det och det låter onekligen mer kvalitativt än pionjärerna inom Black Metal vars filosofi att det skulle låta så illa som möjligt aldrig har tilltalat mig. Jag kan inte ens förstå tankesättet faktiskt…

Men nu handlar det inte om Black Metal heller. Blood Mortized rubricerar sig själva om Old School Death Metal och det känns väldigt rätt när man lyssnar på det. Musikaliskt är det en stil som inte faller inom ramarna för det jag älskar mest inom musiken men ibland lyckas även detta fascinera och ge tillfredställelse. Det tar några vändor innan jag tycker att jag kan ge en vettig bild av det jag hör. Det börjar med mer eller mindre kaos i mina öron men knappast i en svinhögt tempo hela tiden. Efter tre eller fyra genomlyssningar börjar jag kunna uppfatta textfragment vilket inte är få skam inom den stil av sångare som Death Metal band normalt sett rör sig med. Efter ytterligare fem eller sex genomlyssningar hittar jag underliggande nyanser och basspelet som först bara försvinner bland aggressiviteten framträder. För att göra en lång historia kort är det onekligen en skiva som växer!

För mig personligen så är band som gör en poäng av att vara lite extra tekniska mer intressanta och det är något som Blood Mortized inte gör. Det är ett evigt malande och som sagt väldigt traditionellt ur en historisk synvinkel. Utan att vara någon expert på området dristar jag mig till att påstå att det var så här det lät när genren var ny. Så gillar du denna klassiska stil talar mycket för att du även kommer att tycka om det här. För mig var det inte riktigt det jag hade hoppats på men jag är glad att jag gav det en chans.

5/10

Skiller – Novels of Suburbia – 2010

Det här är faktiskt en ganska bra platta när man har plöjt igenom den några gånger. Musikaliskt ligger det någonstans mellan teknisk och melodisk Death/Thrash, emellanåt med vissa inslag från power metal skulle jag nästan vilja påstå. Det blir lite lätt rörigt när man ska försöka få grepp på det och även om det egentligen som sagt är ganska bra finns det ett par saker som drar ner upplevelsen ganska rejält för mig. Dels har vi då den kraxiga sången, som alltid tycks vara det som får stryka på foten när nya band ploppar upp. Det är lite för skrikigt och lite för pretentiöst försökt att efterlikna något som är mycket bättre än vad man klarar av. Det andra problemet handlar också om ljudet, man har nämligen i några av låtarna slingor som låter som ett 8-bitars Nintendo eller som en billig synth, köpt för 49:90 på årets leksaksrea. Det låter verkligen inte bra och även om övrig instrumentering tilltalar går det inte att komma ifrån att detta drar ned helhetsintrycket en smula. Texten har jag överhuvudtaget ingen aning om eftersom jag inte kan uppfatta den men det lägger jag inte så stor vikt vid i det här fallet. Det som är musikens tillgång är gitarrspelet som emellanåt är riktigt innovativt och bra! Tyvärr blir det också lite tröttsamt i längden och de största behållningarna vad gäller musikaliska kvaliteter finns på plattans första halva.

5/10 

Recension: Entombed – Wolverine Blues – 1993

Det här var inte en lika bedrövlig platta som Morning Star som jag skrev om för ett tag sedan. Men det är inte vidare bra i alla fall och det är sången som förstör. Det är samma karakteristiska skrikande som genren i stort och jag gillar inte det. Musiken förutom sången är väl helt ok, det är inte överdrivet innovativt med helt klart trevligt musikaliskt arrangerat. Men eftersom melodier är helt frånvarande på grund av vokalisttekniken drar detta ned helhetsintrycket en hel del.

4/10

Recension: Entombed – Morning Star – 2002

Jag har väl aldrig direkt lyssnat på Entombed även om jag förstås har varit medveten om deras musikhistoriska betydelse när det gäller skandinavisk death metal. Det var åtminstone vad det en gång i tidernas tidiga gryning sades att den här musikstilen kallades för och det hörs väl kanske att det är pionjärer på området som framför musiken, men jämför man med extremare band av i dag är det här inte särskilt utmärkande. Det finns väl några påhittiga gitarriff emellanåt men inget så där väldigt utmärkande. Sången, i den mån man kan kalla det för sång, något grymtande eller growl som det brukar kallas, är väl inget vidare. Det är ganska jobbigt att lyssna på för även om det finns poänger här och där är det mest påtagligt hur påträngande och påfrestande det är att lyssna. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att påstå att det faktiskt är ganska skönt när skivan är slut och tystnaden infinner sig. Dock funderade jag väldigt länge på hur jag skulle bedöma det här. För jag tror att de som gillar den här typen av musik tycker det här är väldigt bra. Samtidigt känns det ohållbart att göra en betygsättning baserat på ett estimat av andra människors smak och att utgå från sig själv känns nödgat. Och jag tycker faktiskt inte det här är något vidare några spår är självklart bättre än andra, men ingenstans når det över gränsen till hyfsat och många av låtarna är också sämre än så. Ett lite ojämnt album, även om det hela tiden befinner sig på den nedre delen av skalan alltså.

3/10