W.A.S.P. – Still Not Black Enough – 1996

Jag skriver i texten nedan att jag slutade köpa skivorna efter den tredje. Det är sant, men det är också sant att jag, sedan jag skrev texten, har införskaffat allt med bandet om numera har rätt bra koll på hela diskografin!

Mitt intresse för W.A.S.P. falnade egentligen ganska snabbt och jag har mycket liten relation till vad som gjordes efter de första två plattorna och jag slutade köpa dem efter den tredje – Inside the Electric Circus, vars turné jag också bevittnade live. Hur som helst så tyckte jag att det redan på dessa album började gå utför och även om debuten var fulländad, rå heavy metal så verkade det som om finlir var det Blackie Lawless och grabbarna egentligen ville syssla med och inte de enkla låtar med raka riff som karaktäriserade den första plattan. Nåja… Jag kom i alla fall över den här plattan och ville höra vad mina gamla idoler hittat på sedan sist. Det är deras sjätte studioalbum, eller Blackies studioalbum egentligen, för det är han som sköter showen och ingen av de andra originalmedlemmarna finns längre kvar. Hur som helst så blev jag väldigt positivt överraskad av de medryckande melodierna, även om de ingalunda är lika raka och enkla som på debuten. Blackie är en riktigt duktig sångare och han förmedlar känslan i musiken väl. Det är kontrollerad heavy metal och man kan inte låta bli tycka om det. Dessutom innehåller plattan en riktigt trevlig ballad, i ordets mest ambitiösa form och det är något jag aldrig hört Blackie framföra förr. För jag räknar inte Sleeping in the Fire och liknande som regelrätta ballader. Ambitionen att chocka, som var så övertydligt närvarande i bandets tidigaste period verkar helt borta och jag tycker det klär musiken att ha denna, lite mer mogna, approach. Innehåller också lyssningsvärda versioner av Tie Your Mother Down av Brian May och AC/DC:s Whole Lotta Rosie och överlag en riktigt bra platta faktiskt!

8/10

Therion – Theli – 1996

Har man lyssnat tidigare på Therion lär man känna igen sig. Det är tung metalmusik ackompanjerad av klassisk orkester och körarrangemang. Rent principiellt gillar jag när man för söker förena olika stilar och därmed skapa något nytt. Här tycker jag dock inte att sounden gifter sig lika mycket som jag skulle vilja att de gjorde. Det finns inte mycket jag känner igen även om jag skulle sätta på skivan igen direkt efter jag har lyssnat på den. Det är helt enkelt inte några tillräckligt medryckande melodier.

Jag har ingen riktigt klar tidlinje över Therions förändringar, rent musikaliskt, i huvudet, men jag vet att det under de tidigaste åren var ett mer eller mindre renodlat Death Metal band och det är anmärkningsvärt vilken skillnad det är på den här musiken jämfört med det mesta annat som finns att tillgå. Therion har helt klart varit ett av förgrundsbanden när det gäller symfonisk metal. Och så är de från Sverige, som de flesta andra band tycks vara när det gäller att skapa nya influenser och stilar. Jämför till exempel med Bathory som nästan helt på egen hand skapade det sound som tusentals andra band sedermera kom att ta efter.

5/10

Steve Vai – Fire Garden – 1996

Jag brukar alltid tjata om Frank Zappa när jag pratar om SteveVai och hans gitarrspel, men här är det faktiskt befogat. Det låter inte så hela tiden men det finns helt klart låtar som skulle kunna vara hämtade från valfritt Zappaalbum. Det finns också en lätt visakade röst mellan låtarna som påminner starkt om den på Zappas album Joe’s Garage. Om det är medvetna blinkningar eller inte vet jag inte och det spelar ingen roll heller.

Hela skivan låter heller inte så, det är också låtar som låter betydligt mer lättillgängligt. För min egen del är jag dock mest imponerad av de ”svårare” låtarna, de som experimenterar med ljud och rytm på ett sätt som få andra musiker gör. Det är inte för intet som Steve Vai gavs credit för ”impossible guitarparts” på Zappas skivor. Jag gillar det här, vissa partier och låtar är helt fantastiska medan andra bara är slätstrukna. Totalt sett blir det en bit över medel…

7/10

Deep Purple – Purpendicular – 1996

Efter en återföreningsperiod av den klassiska sättningen på fyra skivor, eller tre egentligen eftersom Slaves & Masters som kom mellan The House of Blue Light och TheBattle Rages On inte hade Ian Gillan på sång utan Joe Lynn Turner, tar nu sagan slut. Ian Gillan är tillbaka bakom micken men Ritchie Blackmore har istället fått stryka på foten. För många människor var han säkert lika synonym med klassiska Deep Purple som för Rainbow och jag måste erkänna att jag personligen hade tvivel om hur det egentligen skulle kunna fungera utan honom. Med facit i hand kan jag konstatera att det inte gör så stor skillnad. Steve Morse, som har ersatt Ritchie Blackmore fungerar utmärkt och även om det egentligen inte blir bättre så är det definitivt inte sämre heller. Man känner igen soundet även om det i några av låtarna låter lite modernare än vad man är van vid från tidigare, men det är inga större skillnader egentligen. Dock kan man konstatera att det faktiskt låter som om de övriga musikerna, och framförallt Ian Gillan, faktiskt tycker att det är lite roligare än på länge. Tyvärr hjälper inte det eftersom många av melodierna är rätt tråkiga och det finns inga direkta toppar. Det finns heller inga djupare dalar utan det blir rätt så jämntjockt över hela linjen. Klart igenkänningsbart alltså, men utan det allra bästa materialet!

5/10 

ZZ Top - Rhythmeen - 1996

Rhythmeen (1996) – Efter samlingsplattan One Foot in the Blues från 1994 där bandet samlade de låtar som föll under den mer eller mindre renodlade blueskategorin var det dags att släppa ett nytt album. Resultatet blev en kombination av den naturliga utvecklingen från Antenna, det vill säga väl producerade och tillrättalagda låtar och den skäggiga trions tidigare karriär. Det är absolut ingen överdrift att kalla den här plattan för retroinspirerad trots den moderna (för 1996) produktionen. Jag vill dock påstå att det är betydligt livfullare på detta plan än föregående Antenna, dessutom hörs det för första gången på många år att Dusty Hill faktiskt spelar bas i bandet!

Jag tycker att det här är ett rejält kliv i rätt riktning och även om jag verkligen gillar åttiotalsproduktionerna Eliminator och Afterburner så är det så här ett band som ZZ Top ska låta. Det ska kännas som om lokalen är lite skitig och rökig där de tre gubbarna på scenen framför sina smått gubbsjuka alster om sensuella damer. Jag säger gubbsjuka för om det en gång i tiden möjligen var med glimten i ögat så känns det numera som om de inte riktigt var gränserna går längre. Det känns delvis som en drift med sig själv men utan den självdistans som krävs för uppgiften och Billy Gibbons överdriver mer än en smula när han ska försöka låta förförisk eller förföriskt berättande om någon interaktion mellan könen.

Det finns väl inte någon låt som sätter sig riktigt rejält så där direkt utan det här är en platta som växer med genomlyssningarna. Ju mer man lyssnar på den, desto mer växer den helt enkelt och det är väl egentligen det bästa ur en synvinkel där man betänker andrahandsvärdet på musik. Snabba hits tröttnar man på men behöver de lite tid att växa håller de helt enkelt mycket längre!

För en gångs skull är inte Dusty Hill sjungna Loaded plattans bästa låt, även om den inte är dålig på något sätt. Mina favoriter blir istället titelspåret som inleder skivan och så det mesta som rör plattans andra halva faktiskt. Hur mycket av soundet som ska tillskrivas Billy Gibbons respektive Bill Ham är väl osäkert eftersom de både som producenter till skivan. Men med facit i hand verkar det väl som om Bill Ham är på väg bort då det här är hans sista inblandning med bandet. Man kan förstås inte sia om framtiden utan enbart utgå från tillgängligt material. Helt säkert är dock att Billy Gibbons dominerar, liksom i bandets barndom, mer än på de senaste plattorna när det gäller låtskrivande och det är kanske det som är modellen? – 8/10

Recension: Bad Religion – The Gray Race – 1996

Punkrock tillhör en genre som jag generellt har oerhört svårt för och det är enbart ett fatal band/plattor jag gillar. Bad Religion, eller åtminstone deras skiva The Gray Race tillhör undantagen. Jag är helt enkelt inte tillräckligt insatt för att uttala mig mera generellt än om just denna skiva. Jag finner dock den tillräckligt intressant att jag kommer att utforska mera så småningom!

Bad Religion lyckas här med bedriften att inte få det att låta alltför skränigt och man lyckas också bibehålla vettiga melodier. Man kanske skojfriskt skulle kunna kalla det hela för punkpop istället men det är alltför ”hårt” för en sådan benämning egentligen. Det här är en skiva som lyckas balansera på gränsen. Den är tillräckligt melodiös för att vara tilltalande och också tillräckligt välproducerad för att inte bli outhärdlig. Mer finns egentligen inte att säga…

7/10

Buffy Sainte-Marie – Up Where We Belong – 1996

Det här är, om jag räknar rätt, Buffy Sainte-Maries fjortonde studioalbum. Dock måste det påpekas att det ingalunda rör sig om något regelrätt sådant eftersom hon, av någon anledning, valt att åter spela in några av sina allra största klassiker på nytt. På så sätt kan man, i någon mån, påstå att det rör sig om ett samlingsalbum. Man ska dock vara medveten om att det rör sig om mer akustiska versioner än tidigare och att det faktiskt låter riktigt bra! Att hon har indianskt påbrå märks inte minst i God is Alive, Magic is a Foot och Cripple Creek, där åtminstone den sista är ytterst sparsamt instrumenterad och framkallar känslor av vildmarken som man inte visste att man hade inom sig. Titelspåret – Up Where We Belong, som gjordes till en kioskvältarhit av Joe Cocker och Jennifer Warnes i och med filmen An Officer and a Gentleman med Rickard Gere är riktigt trivsam i den här versionen. Man har väl dock hört den andra versionen alldeles för mycket för att bara ta till sig den här utan vidare. Det är dock mycket intressant att höra upphovskvinnan framföra denna duett själv. Andra låtar som det är svårt att inte ta till sig och tycka om är förstås Soldier Blue, Universal Soldier, som undertecknad förknippar mest av allt med Buffy Sanite-Marie och Bury My Heart at Wounded Knee som andas frustration och förstås bör ses som en historisk upplysning! Ja, nu har jag väl omnämnt de flesta av de gamla låtarna i nyinspelningar tror jag… Övrigt material är inte riktigt av samma kaliber men klart lyssningsvärt och även om det kommer lite i skymundan bland de övriga giganterna är det här ett mycket trevligt album som förvaltar Buffy Sainte-Maries indianska arv väl!

7/10 

Recension: MD 45 - The Craving - 1996/2004

MD 45

The Craving

1996

2004 (remaster)

Capitol Records 7243 8 36616 2 6

Capitol Records 7243 5 98627 2 9 (remaster)

MD45 var ett kort sidoprojekt där Dave Mustaine från Megadeth och Lee Ving från punkbandet Fear kollaborerade. Själva namnet kommer av frontfigurernas initialer (MD för Mustaine, Dave och 45 för Ving, Lee där kombinationen VL ger 45 i romerska siffror).

Plattan kom i en tid när det sägs att Dave Mustaine var urless på Megadeth men fortfarande ville spela musik och det kan väl sägas att plattan är något experimentell för hans del. Huruvida detta är bra eller inte är inte lika självklart. Generellt kan man väl säga att det finns två kritiska grupper av plattan; den första som hävdar att en utbränd och oinspirerad Dave Mustaine drar med sig Lee Ving i fallet och den andra, som jag själv tillhör, som gillar plattan förutom Lee Vings grötiga sång. Ganska bra punkinfluerad metal med andra ord.

Detta blir mer uppenbart om man tar sig tid att införskaffa den remastrade utgåvan av plattan där Lee Vings sång ”råkat” försvinna och Dave Mustaine istället för att söka upp den forna sångaren för nya röstpålägg helt sonika tar på sig rollen bakom micken själv. Som Megadeth-fan klagar jag inte, jag gillar Dave Mustaines röst även om han naturligtvis inte är någon virtuos i sammanhanget. Summa summarum blir också att plattan tar ett litet steg tillbaka från punken och landar något närmare en mer konventionell metalplatta.

Textmässigt är det, liksom många metalplattor, en ganska aggressiv betraktelse av omvärlden och kanske även jaget i flera fall. I Hell’s Motel där man behandlar både oförlåtliga fel och misstag tillsammans med åldersnoja och drogmissbruk. Fight Hate som verkar vara ett uppvaknande där man omfamnar kärleken eller åtminstone tar avstånd från hatet kan vid första anblicken handla om just detta. Om man funderar lite kan man dock lätt tolka texten som en kritik mot media och den ovillkorliga amerikanska patriotismen som allt för ofta klychas i olika sammanhang: Hate messed with the best, and died like the rest/Hate don't walk, it crawls, hate's got no balls/Hatred is dead, it's screamed, kicked, and bled/Hate lost the war, hate's days are over/Hate burned its flag, hate's bound and gagged/Hate race is run, stick a fork in hate's done/Hate disappears, ain't heard hate in years/Hate's got no place in the U.S. of A.

I samma anda kan man kanske stoppa in Designer Behavior, där en reflektion att man ska vara på ett visst vis framförs. Att olika såpoperor är våra förebilder när det gäller att skapa samhällsideal är inte särskilt svårt att svälja och vi matas ju nästan oavbrutet med dessa tingestar numera. Lägg också till personlighetsförändrade mediciner och dylikt och du har hela bilden klar för dig. Okej, det kanske är något cyniskt tolkat men cynism är väl heller inte ett helt ovanligt sätt att få ut sin aggressivitet på i ilsken musik?

Mer självklar är texten på The Day the Music Died, som är bästa låten på båda versionerna av plattan. Musiken har dött och allt som finns kvar är profithungrande bolag som exploaterar de bredaste vägarna mot allt större vinster. Själva tanken är inte helt olik den Cornelis Vreeswijk en gång yttrade i Min Tanke är Fri (Min Tanke är Fri/Den kan ej beskattas./Tyvärr, kära ni./ Den kan inte fattas) även om man på metalmaner uttrycker sig lite annorlunda: Now imprisoned for my craft/I smile and have to laugh/In my head the music's still alive/The day the music died/As all our hopes were dashed/Seems that all our throats were slashed/How could all our songs survive/The day the music die.

5/10

6/10 (remaster)

Recension: Lyle Lovett - The Road to Ensenada - 1996

Lyle Lovett:

The Road to Ensenada

1996

Universal: 80100164

Min första kontakt med Lyle Lovett kom när CMT (Country Music Television) fortfarande sände i Europa. Det var ett skönt avbräck och den enda konkurrenten till MTV som fanns för mig att tillgå vid den tiden. Nu vill jag inte påstå att country är något jag verkligen brinner för eller ens brann för då, men en och annan pärla, liksom inom alla musikstilar, finns det naturligtvis. Jag fann Lyle Lovett, men gjorde inte slag i saken med att införskaffa något material med honom förrän helt nyligen.

Det jag främst kom att tycka om med Lovett var hans glimt i ögat, åtminstone som jag uppfattade det. Han verkade inte ta sig själv på allt för stort allvar även om han naturligtvis rent musikaliskt torde komponera den typen av musik han känner sig bekväm med. Glimten i ögat finner vi dock direkt i den här plattans öppningsspår – Don’t Touch My Hat, som skulle kunna betecknas som en mer humoristisk variant av Carl Perkins Blue Suede Shoes. If it's her you want/I don't care about that/You can have my girl/ But don't touch my hat. Efter denna, mer eller mindre, traditionella countrylåt blandas sedan musiken upp med lite jazzinfluenser i Her First Mistake som textmässigt behandlar jakten på den sanna kärleken och lyckan på ett tämligen humoristiskt sätt. Ett möte som består av en serie misstag från både mannen och kvinnan binder till slut ihop dem och handlingen får ett lyckligt slut – eller?

Det är sedan dags för lite mer traditionell country igen, med både fiol och steelguitar, i den musikaliska bagatellen Fiona som varken känns nödvändig eller medryckande, även om den växer med antalet lyssningar. Men så är det då dags… That’s Right (You’re Not From Texas) som jag visste skulle vara med och som i flera år älskat. Man blir sannerligen inte besviken. Det handlar om ett stort arrangemang med både en blåssektion och körer, samt självklart de vanligare countryingredienserna fiol, steelguitar, piano etc. En rolig och medryckande låt om ursprung helt enkelt. Det hade inte alls behövt handla om Texas utan skulle lätt kunna förflyttas till vilken geografisk plats som helst. Vem kan väl förstå charmen med hemmatrakterna om man inte råkar komma från platsen själv? Borta bra men hemma bäst brukar man väl säga? Eller om man får vara så fräck att citera en av filmhistorien mest kända repliker – slå ihop de röda klackarna precis som Dorothy (Wizard of Oz) och utbrist There’s No Place Like Home!

Nåväl, när denna upptempolåt är avslutad bjuds vi på en smörig countryballad som visserligen passar Lovetts röst men som inte ger mig speciellt mycket. Dock är intresset strax tillbaka i Private Conversation som känns mer än bara country, det finns helt klart influenser av mer traditionell rock här även om man naturligtvis inte har några problem att höra vilket ursprunget är. Tyvärr händer det inte mycket mer på den här plattan för min del efter detta. Den går ner sig i det mediokra träsket och det är lite synd efter en så stabil inledning. Eller vänta förresten. Det finns en bonus låt som ligger gömd ett par minuter efter att titelspåret – The Road to Ensenada, som förvisso också innehåller tilltalande kvalitéer, avslutats som också är riktigt bra. Varför man valt att dölja denna guldklimp är för mig en gåta, men sådan är verkligenheten… missa inte Girl in the Corner!

6/10

Recension: Metallica – Load – 1996

Så hade det då gått fem år och det var dags för en platta att följa I spåren efter megasuccén med ”Black Album”. Resultatet blev Load, som var totalt olik allt annat bandet gjort fram till dess. Borta var thrashen och de snabba gitarriffen, som tidigt i karriären varit synonymt med bandet. Nu skulle det istället ägnas tid åt bluesiga skalor och ett betydligt lägre tempo med ett minimalistiskt trumkomp – huvaligen! Personligen upplevde jag plattan, när den kom, som ett totalt fiasko och det är bara nu, sisådär tolv år efter sin release, som jag egentligen gett den chansen på nytt. Tyvärr måste jag tillstå att den inte blev mycket bättre av att ligga och vänta. Det är visserligen kompentent spelad musik men det är inget som tilltalar mig det minsta. Vore det inte för min diplomatiska natur, skulle jag till och med kunna drista mig till att kalla den för kommersiell smörja.. Nåja, det råder i alla fall inget som helst tvekan om vilken band det handlar om, för trots att man lagt om hela stilen finns Metallicas speciella ”crunch” där. Framförallt i inledningsspåret Ain’t My Bitch som, så här många år senare, tillhör de minst dåliga låtarna. Andra låter som höjer upp betyget är till exempel Until it Sleeps och Mama Said, både med mycket personliga texter av James Hetfield.

3/10 

Recension: John Mellencamp – Mr Happy Go Lucky – 1996

Det här en imitation av John Mellencamp i sina bästa dagar! Att bli decimerad till en imitation av sig själv är förstås inget vidare positivt epitet men det blir aldrig bättre än så och då har jag ändå varit snäll för den här bleka kopian av John Mellencamps forna storhet är rent ut sagt ganska bedrövlig! Jag vet inte riktigt vad det är han sysslar med, det finns inga melodier som är medryckande och det finns inget annat heller av det som gör till exempel Uh-huh så bra! Det skiljer förvisso några år och en nära på fatal hjärtinfarkt mellan dessa båda skivor men så här stor skillnad borde det inte vara. Det är riktigt bedrövligt och det enda man kan säga vara en förmildrande omständighet är att det trots allt är kompetent framfört. Materialet är inget vidare men han sjunger ju inte falskt i alla fall och det är väl ungefär så långt man kan sträcka sig. Jag tycker inte det finns någon mening att tjata den här skivan för att få den att bli bättre heller. En sådan insats kräver att det finns någon form av förhoppning och det finns inte här.

3/10

Accept – Predator – 1996

Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket omUdo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är man lyssnar på. Vi ska komma ihåg att Accept faktiskt var ett av banden som en gång i tiden formade genren och att kalla dem för pionjärer och ledsagare är absolut ingen överdrift. På ett par av låtarna sjunger dock inte Udo utan bandets basist Peter Baltes och jag anser det därmed bevisat att Accept faktiskt inte behöver Udo Dirkschneider för att fungera. Han har visserligen en väldigt speciellt röst som är lätt att förknippa med bandet, men det funkar ganska bra ändå! Musikaliskt sett ligger det dock någonstans mellan gamla klassiska Accept och Udos soloprojekt, där gamla Accept får räknas som något mer melodiöst och U.D.O. som det lite råare och fräckare. Till och med lite för hårt och fräckt emellanåt kanske. 

8/10

Annihilator - Refresh the Demon - 1996

Är man bekant med de tidigare plattorna från kanadensiska Annihilator lär inte soundet på denna komma som någon överraskning. Det mesta känns igen men är ändå förhållandevis fräscht och Jeff Waters lyckas återigen upplevas som innovativ med gitarrerna. Faktum är att redan under introt till första låten – titelspåret Refresh the Demon, får man sig ett smakprov av originalitet, inget märkvärdigt mer än en gitarr som panoreras i stereoperspektivet men det funkar utmärkt som stämningssättare. Därefter sätter musiken igång på allvar med ett högt thrash metal tempo som verkligen ger mersmak.

Tempot dras väl ned en smula i och med andra låten men är fortfarande av yttersta klass. Jeff Waters som vid den här tidpunkten i bandet stod även för sången (förutom gitarr och bas) funkar faktiskt alldeles utmärkt som vokalist. Inte för att han är någon virtuos på det han gör men det känns ändå äkta och eftersom aggressivitet är en betydande ingrediens i den här typen av musik gör det att man inte måsta vara extremt skönsjungande för att funka på ett tillfredställande sätt.

På den vägen är det egentligen, medryckande gitarrslingor i kombination med soundet man är van vid sedan tidigare plattor. Pastor of Disaster påminner till exempel en hel del om Knight Jumps Queen, åtminstone i de basackompanjerade verserna, från ett par plattor tillbaka. Det finns också tempoväxlingar och instrumentella tvärvändningar som jag personligen är enormt förtjust i, detta gäller kanske främst A man Called Nothing som verkligen bryts av väldigt oväntat, tyvärr innehåller denna också sång genom den typen av filter som användes redan i The Box från förra plattan King of the Kill. Jag är inte så förtjust i detta användande då jag finner ljudet allt för konstgjort för min smak. Missförstå mig inte, det finns säkert bra musik med distad sång, men jag är generellt inte förtjust i det.

Men det finns också ett sound på plattan man inte riktigt är van vid sedan tidigare även om det helt klart fortfarande är Annihilators prägel på det. City of Ice till exempel, den andas mer melodi och helt andra ackordsföljer än vad man är van vid och jag skulle nästa vilja kalla det för en mer traditionell rocklåt i många avseenden, sedan har man såklart lagt på aggressiviteten!! Dessa melodiösa tongångar är väl förvisso ingen nyhet, lyssna bara på den mer kommersiella Set the World on Fire, fast den är inte i närheten när det gäller aggressivitet.

Det finns också något som närmast kan liknas vid kromatisk punk, fast i Annihilators version,Anything for Money. Även om detta inte tillhör mina favoritinfluenser så tycker jag ändå att det är kul när man är villig att experimentera och ta till sig influenser för att göra dem till sina egna och det kan man verkligen säga att man gjort här.

Kort sagt en mycket stabil platta som säkerligen inte kommer att utgöra någon besvikelse för fans med preferenser i gränslandet mellan heavy- och thrash metal och i synnerhet inte om man gillar uppfinningsrikedom när det gäller gitarrerna. Dessutom får man sig en lite bonus skulle jag vilja påstå. Det är inte min favoritlåt på plattan men innehåller någon som jag verkligen ger Jeff Waters en eloge för, hans sätt att innerligt skriva om personliga erfarenheter eller sånt som han verkligen brinner för. Den avslutande balladen Innocent Eyes är en sån låt, rent texttekniskt inget märkvärdigt egentligen, snarare relativt klichéfylld, men den är tydligen tillägnad sonen Alex, vilket gör att den känns så där genuint äkta!

8/10

Recension: Ocean Colour Scene – Moseley Shoals – 1996

Jag tyckte väl inte att det här var dåligt, men klyschigt nog inte speciellt bra heller. En timme efter att jag lyssnade på den hade jag ingen aning om vad det var jag hade lyssnat på. Alltså, jag är medveten om soundet men några melodier har inte etsat sig fast överhuvudtaget! Men det handlar alltså om britpop i någon form. Det är en stil som jag har väldigt svårt för generellt sett. Jag ser det som en bedrift att jag lyckats spela igenom hela skivan faktiskt. Eller rättare sagt så säger det en del om hur pass bra det här egentligen är trots allt. Jämfört med annat som tilltalat mig mer kanske inte så intressant men med tanke på vad jag brukar stå ut med när det gäller den här typen av musik är det anmärkningsvärt. Nu är jag förstås väldigt dålig på begreppet britpop och kan inte riktigt vara säker på vilka undergenrer det kan tänkas finnas, eller om det ens är att betrakta som någon form av paraplybeskrivning överhuvudtaget. Men det låter brittiskt och det är ju precis vad det är.

4/10