Är man bekant med de tidigare plattorna från kanadensiska Annihilator lär inte soundet på denna komma som någon överraskning. Det mesta känns igen men är ändå förhållandevis fräscht och Jeff Waters lyckas återigen upplevas som innovativ med gitarrerna. Faktum är att redan under introt till första låten – titelspåret Refresh the Demon, får man sig ett smakprov av originalitet, inget märkvärdigt mer än en gitarr som panoreras i stereoperspektivet men det funkar utmärkt som stämningssättare. Därefter sätter musiken igång på allvar med ett högt thrash metal tempo som verkligen ger mersmak.
Tempot dras väl ned en smula i och med andra låten men är fortfarande av yttersta klass. Jeff Waters som vid den här tidpunkten i bandet stod även för sången (förutom gitarr och bas) funkar faktiskt alldeles utmärkt som vokalist. Inte för att han är någon virtuos på det han gör men det känns ändå äkta och eftersom aggressivitet är en betydande ingrediens i den här typen av musik gör det att man inte måsta vara extremt skönsjungande för att funka på ett tillfredställande sätt.
På den vägen är det egentligen, medryckande gitarrslingor i kombination med soundet man är van vid sedan tidigare plattor. Pastor of Disaster påminner till exempel en hel del om Knight Jumps Queen, åtminstone i de basackompanjerade verserna, från ett par plattor tillbaka. Det finns också tempoväxlingar och instrumentella tvärvändningar som jag personligen är enormt förtjust i, detta gäller kanske främst A man Called Nothing som verkligen bryts av väldigt oväntat, tyvärr innehåller denna också sång genom den typen av filter som användes redan i The Box från förra plattan King of the Kill. Jag är inte så förtjust i detta användande då jag finner ljudet allt för konstgjort för min smak. Missförstå mig inte, det finns säkert bra musik med distad sång, men jag är generellt inte förtjust i det.
Men det finns också ett sound på plattan man inte riktigt är van vid sedan tidigare även om det helt klart fortfarande är Annihilators prägel på det. City of Ice till exempel, den andas mer melodi och helt andra ackordsföljer än vad man är van vid och jag skulle nästa vilja kalla det för en mer traditionell rocklåt i många avseenden, sedan har man såklart lagt på aggressiviteten!! Dessa melodiösa tongångar är väl förvisso ingen nyhet, lyssna bara på den mer kommersiella Set the World on Fire, fast den är inte i närheten när det gäller aggressivitet.
Det finns också något som närmast kan liknas vid kromatisk punk, fast i Annihilators version,Anything for Money. Även om detta inte tillhör mina favoritinfluenser så tycker jag ändå att det är kul när man är villig att experimentera och ta till sig influenser för att göra dem till sina egna och det kan man verkligen säga att man gjort här.
Kort sagt en mycket stabil platta som säkerligen inte kommer att utgöra någon besvikelse för fans med preferenser i gränslandet mellan heavy- och thrash metal och i synnerhet inte om man gillar uppfinningsrikedom när det gäller gitarrerna. Dessutom får man sig en lite bonus skulle jag vilja påstå. Det är inte min favoritlåt på plattan men innehåller någon som jag verkligen ger Jeff Waters en eloge för, hans sätt att innerligt skriva om personliga erfarenheter eller sånt som han verkligen brinner för. Den avslutande balladen Innocent Eyes är en sån låt, rent texttekniskt inget märkvärdigt egentligen, snarare relativt klichéfylld, men den är tydligen tillägnad sonen Alex, vilket gör att den känns så där genuint äkta!
8/10
