Joan Osborne – Breakfast in Bed
Jaha, då var det dags att lyssna in mig på något som jag
normalt sett inte skulle ha intresserat mig det minsta för. Men liksom jag
tidigare har konstaterat ser jag det helt klart som en positiv sak att utvidga
referensramarna och som en ynnest att ges möjligheten att för första gången
göra bekantskap med okända tongångar. Jag kan dock således inte göra bedömningen
om detta, hennes femte studioalbum är representativt för hennes musicerande
eller om det för den delen kan räknas som en värdig musikalisk utveckling på
tidsaxeln för hennes del.
Däremot ska jag göra mitt yttersta för att försöka förmedla
intrycken jag får av lyssnandet på albumet och jag måste initialt och
omedelbart börja med att konstatera att de första spåren faktiskt är ganska
medryckande, tillika på ett ganska skönt och avslappnat sätt. Skam vore det väl
annars förresten, det handlar nämligen om soulklassiker som I've
Got To Use My Imagination och Bill
Withers: Ain’t No Sunshine som det gjorts oändliga coverversioner av – James Taylor, Buddy Guy, Tom Jones, Joe Cocker, Al Jarreau, Paul McCartney
och Van Morrison har till exempel
förevigat den, bara för att nämna några. Jag gillar det bluesiga soulsoundet
helt klart och det är sån där musik som man skulle kunna ha på i bakgrunden
medan man ligger och halvslumrar i soffan och väntar på att bakfyllan ska
släppa. Det kräver inget vidare engagemang från lyssnaren utan nöjer sig helt
enkelt med att vara följsamt och lättlyssnat.
Joan har en
intressant röst och hon gör även nästkommande klassiker – Midnight Train to Georgia
full rättvisa. Detta spår kandiderar dessutom till kanske plattans bästa låt
medan det därefter är dags för det första nyskriva numret till plattan. Det är
fröken Osborne själv som hållit i
pennan och medan det är professionellt utfört håller det inte i närheten av
samma klass som de inledande låtarna. Det skiljer sig dessutom en smula i stil
och påminner mig ganska mycket om Jennifer
Davids andra platta – Brand New Start, både till sångstilen
och till musikens uppbyggnad faktiskt. Det är svårt att sätta fingret på det
men trots allt anser jag det vara ställt bortom allt tvivel, att från och med
detta ögonblick ändrar plattan karaktär och blir mera slätstruken. Visserligen
återfinns det även senare någon enstaka låt som sticker ut från den gråa massan
på samma sätt som Baby Is a Butterfly som jag nämner här ovan, men det är väldigt
sparsamt med dem. Pekorala Break up to Make up är en sån låt.
Skivan varvar sedan ytterliggare fyra nyskrivna låtar av Osborne med fler klassiker men får
aldrig det där riktiga lyftet som inledningsspåren utlovar, utan stannar i
växten. Kvar blir en oförarglig samling låtar som visserligen är följsamma och
inte störande på något sätt men heller inte tillräckligt engagerande nog för
att hetsa upp mig. Nä, det här är ett typiskt medelalbum, inget jag störs av
att ha på som bakgrundsmusik och heller inget jag kräks av.
4/10
