Jag måste väl börja med att konstatera att jag aldrig varit
någon större fan av Joe Cocker.
Visst har jag genom åren lyssnat igenom otaliga av hans plattor men ingen av
dessa har egentligen lämnat något bestående intryck. Så det var med en relativt
stor spänning jag tog mig att försöka formulera mina tankar kring detta – hans
senaste album.
Initialt levererar plattan ett ganska skönt souligt sound. Det
är homogent och instrumenten smälter ihop till en trivsam massa men ska man ha
fullt utbyte vill det till att man anstränger sig lite grand. Jag hittar
nämligen inga speciellt utmärkande eller medryckande melodislingor som sätter
sig direkt i medvetandet och för att göra plattan full rättvisa hävdar jag
bestämt att man nödgas till aktivt lyssnande. Lite av kvalitén ligger i de små
detaljerna, instrumenten som ligger sparsamt i bakgrunden och de subtila
klangerna dessa skapar.
Det är inte svårt att se en inre bild av Joe Cocker när man
lyssnar på plattan, faktum är att jag finner det ganska svårt att ignorera
denna föreställning och det är kanske på gott och ont. Hans ticks ligger honom
lite i fatet, samtidigt har han en sanslös inlevelse i några av spåren.
Personligen fastnar jag framförallt för den lågmälda Don’t Give Up On Me, men
även titelspåret Hymn 4 My Soul, som kanske är plattans mest medryckande låt,
vittnar om inlevelse.
Tyvärr innebär denna inlevelse också ett närmast
karikatyrmässigt framträdande av Creedence
Clearwater Revivals gamla Long As I Can See The Light. Det är
svårt att ta versionen av denna, för undertecknad, älskade låten på riktigt
allvar. Joe Cocker tar i så han
borde bli både gul och blå och lyckas bara göra sig själv till åtlöje. Fast i
ärlighetens namn är det ju ett övergående problem och redan i nästa låt Just
Pass It On har han sansat sig till en kontrollerad nivå igen. Detta är
förresten en ganska skön låt som andas rejält med Reggaeinfluenser.
Men trots att i stort sett samtliga spår har ett ganska
skönt sound över sig och att man kommer på sig själv med att sitta och smådigga
dem blir det tyvärr ganska tjatigt i slutändan. Jag är egentligen ingen större beundrare
av den ljudfilosofi som präglar, framförallt andra halvan av plattan, där instrumenten
är så isolerade från varandra i stereoperspektivet, att de inte längre bildar
en enhet. Det är helt enkelt alldeles för välproducerat och tillrättalagt för min
smak och detta tar utifrån min synvinkel tyvärr bort en del av energin från
spelglädjen.
Jag menar att det finns en uppenbar fara att man omedvetet
väljer att lyssna in sig på arrangemang och ljudkvalité istället för det som
egentligen borde betyda något, nämligen musiken och sådana problem är ju aldrig
bra att brottas med.
6/10
