Strychnia – The Anatomy of Execution – 2011




Jag vet inte var tipset kom ifrån men plattan finns att ladda ned helt lagligt på bandets egen facebooksida! Sagt och gjort, självklart måste man utforska musiken när man får en chans. Speciellt när det gäller band man inte har hört talas om och med allra största sannolikhet heller aldrig hade gjort bekantskap med. Strychnia är en sådant band!

Musikaliskt ligger det någonstans mellan Thrash- och Death Metal lite beroende på vilka kriterier man väljer att ta med i beaktandet. Lyssnar man på sången (i den mån man verkligen kan kalla det för sång) är det definitivt Death Metal och inget annat! Instrumentalmusikaliskt är det inte lika självklart. Det finns onekligen tendenser till den brutalitet som brukar åtföljas av Death Metal genren men det är inte supersnabba gitarrer etc. hela tiden. Och vid något tillfälle kan man till och med höra något så ovanligt som arpeggiosweeps! Inget man brukar höra i varken Death eller Thrash!

Jag gillar det här skarpt och kan väl egentligen bara klaga på att det låter lite tunt. Om det beror på mp3-komprisionen eller inte ska jag låta vara osagt. Naturligtvis kan det han med kvalitetsaspekterna att göra men jag skulle nog hellre satsa mina pengar på att det beror på produktionen av musiken. Jag hade gärna sett lite fylligare ljud på det planet.

Sen är det ju det här med vokalisten… Jag står ut med det men jag hade förstås hellre sett att jag hade haft en aning om vad texterna handlade om. Efter flera genomlyssningar har jag ännu inte kunnat uppfatta ett enda ord av det som framförs. För mig låter det mest som hoj di doj doj voooj eller liknande. Det handlar om growlande och ömsom om väsande och jag gillar det inte men efter några genomlyssningar har jag som sagt lärt mig att stå ut med det. Andra kvaliteter än just detta är mycket intressantare och jag väljer att lägga min energi på det jag tycker om med musiken snarare än det jag inte gillar.

7/10

Recension: Exumer – Fire & Damnation – 2012




Jag vet inte var jag fick tips om den här skivan och det här bandet från början men nyheten om att de släppt sitt tredje album efter 25 år tystnad intresserade mig. Det här var något som skulle utforskas, den saken var klar! Lägg dessutom till att det handlar om tysk Thrash Metal och saken blir ännu intressantare!

När jag lyssnar inser jag att det är som att lyssna på en något snällare version av Kreator, ett band som i sin tur är något snällare än Slayer (marginellt i alla fall). Jag hittar visserligen saker och ting jag möjligen skulle vilja förändra, en skiva kan väl aldrig bli helt perfekt? Till exempel skulle jag gärna ha sett att trummorna kom fram lite mer i produktionen men det absolut viktigaste är ändå gitarriffen som verkligen sitter där de ska! Det är fantastiskt från första stund till den sista men ungefär efter halva skivan låter det som att man har gjort en vokalistförändring. Jag är mer inne på hur första halvan låter men jag vänjer mig å andra sidan snabbt vid den andra också. Jag vet inte om låtarna kanske är inspelade under olika tidsperioder och det är därför det låter annorlunda – eller om det finns någon annan idé bakom.

Riffen är inte superavancerade men de låter fräscha och väldigt passande till musiken utan att jag för den skull kanske vill rubricera musiken som teknisk Thrash Metal. Det är heller inte jättebrutalt och det tackar jag för. De band som är brutala för sakens egen skull, vilket jag upplever ibland, har en bit kvar till det jag söker efter i den här typen av musik. Det är helt enkelt lagom, riff på gitarrens tre bassträngar i kombination med utflykter på greppbräddans högre regioner passar mig som handen i handsken och gör det här till en mycket trivsam upplevelse!

8/10