De senaste albumen från Slayer har inte alls kunnat mäta sig
med vad de åstadkom på åttio- och början av nittiotalen. Och jag kanske är lite
orättvis men jag klandrar faktiskt Paul
Bostaph, som ersatte Dave Lombardo
på trummorna i och med Divine Intervention 1994.
Visserligen var Dave Lombardo
tillbaka bakom trummorna redan på förra albumet Christ Illusion som kom
2006, men det är inte förrän här man känner att Kerry King och Jeff Hanneman
är riktigt samspelade med honom igen. Det är helt klart det bästa som kommit
från bandet sedan Seasons in the Abyss 1990 och det känns att melodierna och Slayers signaturharmonier är tillbaka
igen. Det är inte längre bara musik som ska vara så brutal som möjligt och man
har verkligen hittat hem till det som en gång var igen. Tom Araya skriker på som vanligt men det känns som om hans
inlevelse är äkta igen. Under en tioårsperiod kändes det inte riktigt som om
bandet brydde sig om vad de gjorde och det känns skönt att man åter kan räkna
dem bland de allra största och bästa inom sitt gebit.
