Recension: Lita Ford – Black – 1995

Lita Ford – Black – 1995

Det här var en fantastiskt mycket bättre skiva än vad jag minds den som när jag återupptog kontakten med den nyligen. Det var inte alls lika mycket industri över den som jag mindes även om det var en ganska tungt gitarrsound över den. Jag tycker fortfarande att de tidigare skivorna med Lita Ford – Lita, Dangerous Curves, Stilletto och allt vad de heter, är bättre än den här. De är betydligt lättare att lyssna på och ligger mer i gränslandet mellan glam metal och heavy metal kanske, naturligtvis med hederlig hårdrock som ingrediens också. Det här är betydligt brutalare och kanske kan sägas ligga mellan heavy metal och grunge. Det är svårt att sätta fingret på det men någonstans i de krokarna ska det vara i alla fall. Men även om det är betydligt bättre än vad jag mindes den som är det inte speciellt bra ändå, när skivan är slut har jag inga direkta minnen av den och så är det med det. Det är väl lite grand på mitten då den är som bäst och det mer klassiska ”Lita-soundet” kommer fram. Det är lite lugnare låtar som höjer sig från mängden, lite metal/hårdrock sådär… Avlutningen är ganska svag, det är lite psykedeliskt och det är en stil som inte faller mig på läppen överhuvudtaget.

5/10

Recension: Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005

Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005

Om det hade funnits ett nobelpris i inlevelse skulle Juliette Lewis få det för sina vokala insatser på det här albumet. Hon lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida även om hon emellanåt nästan nuddar gränsen mot att bli en karikatyr av sig själv. Egentligen hade man inte behövt göra den här recensionen längre för det är just hennes inlevelse i musiken och i texten som är den här skivan allra största behållning! Musikaliskt är det inte lika experimentellt och alternativt som Terra Incognita från 2009 som jag tidigare har skrivit om. Det här är frågan om mer rättfram punkrocksinfluerad musik om man ens kan kalla punkrocken för en influens. Jag kan inte påstå att det låter riktigt regelrätt punkrock men kanske lite mer än bara en influens trots allt. Den placerar sig i det magiska gränslandet precis där emellan. Det är väldigt medryckande och det beror naturligtvis åtminstone delvis på hennes inlevelse. Jag gillar det skarpt även om jag egentligen inte borde tycka om den har typen av musik och det är ju inget dåligt betyg!

8/10 

Recension: Alice Cooper - Muscle of Love (1973)

Muscle of Love (1973) – Det här albumet är ett av dem som helt klart har fått stå i skuggan för större framgångar, men det innebär inte att det här inte är en riktigt bra platta ändå! Det är den sista med det riktiga bandet och en temaplatta som behandlar tonårsaggressioner och tillhörande ångest. Vinylversionen av skivan, för oss som är tillräckligt gamla för att komma ihåg dem, var förresten en riktigt cool sak, med skivan liggande i en wellpappslåda istället för ett reguljärt konvolut.

Nåja, musikaliskt påminner det en hel del om de bättre plattorna, föregående Billion Dollar Babies och Killer, men känns många gånger mer pretentiös än vad de plattorna gör. Samtidigt verkar det finnas hur mycket glimt i ögat som helst på en del låtar såsom Working up a Sweat och Never Been Sold Before. Det känns överlag som mycket musikalinspirerat och kanske mindre renrockigt än vad de traditionella Michael Bruce låtarna som jag talat mycket om tidigare. Han är fortfarande inblandad i många av låtarna och har skrivit fyra av dem tillsammans med Alice Cooper. Som för övrigt är den här plattans ständige upphovsman och är inblandad i allt!

Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, det finns inga direkt hittar på skivan och det var väl bara Teenage Lament ’74 som letade sig in på några listor överhuvudtaget även om Muscle of Love också släpptes som singel. Detta gör att, medan det här egentligen är ett alldeles utmärkt album, man inte riktigt får fram den där sista gnuttan som behövs för att placera det på de allra högsta piedestalerna. Det får helt enkelt nöja sig med att bli omsprunget och placera sig en bit längre bak i kön. Ett speciellt hedersomnämnande måste dock ges till Man With The Golden Gun, som skulle bli ledmotivet i Bondfilmen med samma namn, och den är faktiskt riktigt bra och passande i sammanhanget, men producenterna ändrade tydligen sig i sista stund… – 7/10

Recension: Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009

Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009

Hammerfall är ju ett band som på något sätt bibehåller den gamla traditionen av, låt oss saga “äkta” heavy metal. Gränsdragningar är svåra men det här ligger väl mer åt power metal kanske. Jag är inte bekant med hela deras katalog men det är åtminstone en bra beskrivning för den här skivan. Texterna är klyschiga, men de är det med charm och de är det med glimten i ögat. Jag vet att jag tidigare varit inne på om Hammerfall driver med sig själva eller inte och jag vet fortfarande inte efter den här skivan. Men jämför man den här med Legacy of Kings, som jag tidigare har skrivit om här på Magnifik Musik, så tycker jag inte att det är något egentligt problem. Här spelar det nämligen ingen roll om de är fullständigt seriösa eller om de driver med sig själva till 100%. Givetvis är kvaliteten något bättre om det visar sig att de driver lite med sig själva, de behöver inte göra det fullt ut, men om de är gravallvarliga är de ute på hal is. Då går de efter standard forumlär 1A och tro att de är duktiga. Och tekniskt sett så är de faktiskt ganska duktiga, de är samspelade och musiken är medryckande, om det råder det inget tvivel! Jag gillar sådan här musik och det råder ingen tvekan om att de också gillar sådan här musik. Man klarar inte av att spela så här medryckande om man inte brinner för det man gör.  Jag kan tänka mig att Hammerfall har en mycket god livekänsla, även om jag personligen inte har något sug efter att se musik live nuförtiden. Ska man göra jämförelser med andra band så tycker jag att åtminstone den här skivan påminner väldigt mycket om Helloween under perioden med Michael Kiske.  Nu kommer kanske inte Joacim Cans upp i samma toner som Michael Kiske men det känns som den typen av ”lättare” power metal utan några egentligen krusiduller. Det är inget så kräver något större engagemang av lyssnaren, åtminstone inte om man är intresserad av den här typen av musik, men det är lättlyssnat och medryckande!

7/10

Recension: Natasha Beddingfield – Unwritten – 2004

Begreppet popmusik är ju ett väldigt brett begrepp som kan innefatta väldigt mycket. Det här lutar åt ”dance” hållet men då detta kan anses vara en form av popmusik tänker jag helt enkelt vara så pragmatisk att jag kategoriserar det här under ”pop” och gör ingen större sak av det. Det är ingen genre som jag egentligen intresserar mig för men emellanåt gillar jag att göra avstickare till sådant jag normalt inte lyssnar på, om inte annat så för att få någon konstrast till alla ”säkra” kort. Och faktum är att det här egentligen inte alls är dåligt. Det är bättre än det mesta annat som min begränsade referensram av liknande musik kan uppbringa, det vill säga popmusik med danceinfluenser. Jag tycker att Natasha helt klart har en bra röst som passar det hon gör och jag tycker att själva melodierna är bättre än vad jag är van vid från sådana här produktioner. Samtidigt är det ingenting som får mig att jubla. Jag blir inte exalterad och inte eggad av musiken på något sätt och när plattan börjar närma sig sitt slut känner jag att det har varit en intressant upplevelse men det har inte gett mig särskilt mycket. Det är helt ok att lyssna på i bakgrunden men jag skulle nog inte orka lyssna igenom den flera gången i rad. Så bra och intressant är det inte! Men att sätta ett betyg är inte alltid helt enkelt. Det är flera olika faktorer som ska tas hänsyn till och det är inte så enkelt att man bara kan säga att det här är si eller så bra eller dåligt. Man måste också blanda in sin egen personliga uppfattning om vad man egentligen tycker om i grunden. Att recensera en musikstil eller genre som man i grund och botten inte tycker är särskilt bra är det svåraste av allt. Man måste göra avdrag redan från början, i grunden alltså. Samtidigt ska man försöka ge någon form av objektiv bedömning, till skillnad från den subjektiva som jag svamlar om ovan, av hur det står sig mot annat jämförbart material. Och det är där recensentens erfarenhet och kunskap kommer in i bilden. Men har man dålig kunskap på området, som jag har i det här fallet, så blir det än svårare. När man recenserar film, som jag ju gör mest, är det ett lite annorlunda förhållningssätt. Därför att när det gäller musik kommer det ytterligare en variabel in i bilden enligt min åsikt, nämligen andrahandvärdet. Det vill säga benägenheten att lyssna om och om igen på samma skiva känns betydligt viktigare än när det gäller film. När det gäller film kan det vara väldigt väldigt bra första gången men samtidigt vara helt meningslöst att se om, eftersom filmen kanske har sådana kvaliteter som gör att alla överraskningar är som bortblåsta andra gången. När det gäller musik kan jag inte komma på ett ensa fall där själva poängen ligger i första genomlyssningens överraskning. Det finns en helt annan värdering i andrahandsvärdet. En liten utläggning kanske men nödvändig för att förklara betyget. Jag är personligen inte förtjust i den här sortens musik, det blir negativt. Jag tycker det här är bättre än vad mycket annat i genren är, det blir positivt. Omspelningsfaktorn är dock ganska låg, vilket ger ytterligare ett minus. Vad andra tycker om det här jämför med annat är ju ännu svårare att veta något om, om man nu ska blanda in det i ekvationen. Fattar Ni?

4/10