Hammerfall

Built to last har release 2016-11-04

Nytt från Hammerfall!

(r)Evolution släpps 2014-08-27

Hammerfall – Infected – 2011

Har man hört en skiva med Hammerfall så har man hört alla kanske man lite elakt kan säga. Det ligger definitivt något i det men vad gör det när det låter så här bra? Jag har ofta undrat om Hammerfall parodierar sig själva eller inte eftersom de är så pass stereotypiska med vad de gör men den här plattan gör mig skeptisk. Det är inte längre Heavy/Power Metal enligt formel 1 A. Här har Hammerfall utvecklat konceptet till åtminstone Formel 1 B!

Det finns inte så mycket mer att tillägga egentligen. Man känner igen sig och det är riktigt bra Heavy/Power Metal!

8/10

Recension: Hammerfall – Legacy of Kings – 1998

Hur bra jag än tycker att det här är, för jag tycker det är ganska trevlig musik, så vet jag inte riktigt om Hammerfall driver med sig själva eller inte. Det är enormt stereotypisk Power Metal enligt formel 1A och som sådan är den faktiskt tilltalande men det är som sagt svårt att veta om det är på fullt allvar eller inte. Frågan är om det spelar någon roll? Är det intressant att veta om man har en humor som inte riktigt kommer fram i det man framför? Eller är det viktigare att musiken är intressant, medryckande eller tilltalande? Jag vet inte riktigt, jag tror att själva uppfinningsrikedomen som går förlorad i och med att man satsar på att göra musik enligt en väl beprövad formel kanske påverkar helhetsintrycket negativt. Men det är inget snack om att det är roligt att lyssna på det här, det kräver inget egentligen engagemang får lyssnaren efter som musiken är väldigt lätt att ta till sig, men jag tror att det någonstans blir så att det lider lite av stereotypproblemet ändå. Jag har bestämt mig, det är i någon mån viktigt att veta om musikerna driver med sig själva eller inte och det tycker jag inte riktigt att jag får fram.

5/10

Recension: Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009

Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009

Hammerfall är ju ett band som på något sätt bibehåller den gamla traditionen av, låt oss saga “äkta” heavy metal. Gränsdragningar är svåra men det här ligger väl mer åt power metal kanske. Jag är inte bekant med hela deras katalog men det är åtminstone en bra beskrivning för den här skivan. Texterna är klyschiga, men de är det med charm och de är det med glimten i ögat. Jag vet att jag tidigare varit inne på om Hammerfall driver med sig själva eller inte och jag vet fortfarande inte efter den här skivan. Men jämför man den här med Legacy of Kings, som jag tidigare har skrivit om här på Magnifik Musik, så tycker jag inte att det är något egentligt problem. Här spelar det nämligen ingen roll om de är fullständigt seriösa eller om de driver med sig själva till 100%. Givetvis är kvaliteten något bättre om det visar sig att de driver lite med sig själva, de behöver inte göra det fullt ut, men om de är gravallvarliga är de ute på hal is. Då går de efter standard forumlär 1A och tro att de är duktiga. Och tekniskt sett så är de faktiskt ganska duktiga, de är samspelade och musiken är medryckande, om det råder det inget tvivel! Jag gillar sådan här musik och det råder ingen tvekan om att de också gillar sådan här musik. Man klarar inte av att spela så här medryckande om man inte brinner för det man gör.  Jag kan tänka mig att Hammerfall har en mycket god livekänsla, även om jag personligen inte har något sug efter att se musik live nuförtiden. Ska man göra jämförelser med andra band så tycker jag att åtminstone den här skivan påminner väldigt mycket om Helloween under perioden med Michael Kiske.  Nu kommer kanske inte Joacim Cans upp i samma toner som Michael Kiske men det känns som den typen av ”lättare” power metal utan några egentligen krusiduller. Det är inget så kräver något större engagemang av lyssnaren, åtminstone inte om man är intresserad av den här typen av musik, men det är lättlyssnat och medryckande!

7/10