Recension: Hammerfall – Legacy of Kings – 1998

Hur bra jag än tycker att det här är, för jag tycker det är ganska trevlig musik, så vet jag inte riktigt om Hammerfall driver med sig själva eller inte. Det är enormt stereotypisk Power Metal enligt formel 1A och som sådan är den faktiskt tilltalande men det är som sagt svårt att veta om det är på fullt allvar eller inte. Frågan är om det spelar någon roll? Är det intressant att veta om man har en humor som inte riktigt kommer fram i det man framför? Eller är det viktigare att musiken är intressant, medryckande eller tilltalande? Jag vet inte riktigt, jag tror att själva uppfinningsrikedomen som går förlorad i och med att man satsar på att göra musik enligt en väl beprövad formel kanske påverkar helhetsintrycket negativt. Men det är inget snack om att det är roligt att lyssna på det här, det kräver inget egentligen engagemang får lyssnaren efter som musiken är väldigt lätt att ta till sig, men jag tror att det någonstans blir så att det lider lite av stereotypproblemet ändå. Jag har bestämt mig, det är i någon mån viktigt att veta om musikerna driver med sig själva eller inte och det tycker jag inte riktigt att jag får fram.

5/10