Cornelis Vreeswijk – Till Fatumeh – 1987

Det här blev Cornelis Vreeswijks sista skiva. De som har läst mina tidigare recensioner av hans plattor vet att det här handlar om min egen lilla husgud, något som jag delar med många andra människor! Låt vara det handlar om ”hårdrockare” eller ”poplyssnare”, en sak verkar vi ha gemensamt. Naturligtvis handlar det i mångt och månget om texterna som förstås är magnifika men ska man vara riktigt objektiv så tycker jag inte att den här skivan tillhör de bästa. Det är inte ens en skiva som platsar på den övre halva utan faktiskt en ganska misslyckad sak om jag får säga mitt.

Men det är egentligen inget som hade kunnats göra så mycket annorlunda heller. Produktionen är färgad av sin tid och tilltalar mig inte alls. Cornelis främsta verk är enligt mig de som kom tidigt i karriären, de som inte kräver mer än akustisk gitarr till sången. Större arrangemang och större ambitioner tilltalar mig inte lika mycket som de kvicka visorna helt enkelt. Ett par av spåren finns i betydligt bättre versioner än de som återfinns här – Blues för Fatumeh och Till en Gammal Knarkare till exempel! Här är de ganska sävliga medan de i andra inspelningar tillhör de mest tempostarka låtarna överhuvudtaget!

Jag tycker absolut det är en skiva som bör finnas i samlingen (tillsammans med alla de andra skivorna av Cornelis) men det är mest för att det rör sig om ett principiellt nationalhelgon än att det egentligen finns kvalitativa aspekter att ta hänsyn till!

6/10