ZZ Top - Eliminator - 1983

Eliminator (1983) – Ursprunglig recension skriven 2008 (första stycket): När året var 1983 och den här plattan var ny var jag alldeles lyrisk över den och befann mig snarast i ett euforiskt tillstånd. Ingenting var bättre än, den inte nödvändigtvis bästa låten på plattan längre, Sharp Dressed Man och denna sång tillägnades också en hel sida på det kassettband som snabbt spelades sönder av fanatiskt användande… Numera har jag dock antagit en betydligt mer återhållsam inställning till albumet och menar att, emedan det fortfarande är bra, kan det ingalunda konkurrera med bandets tidigare, mer renblusiga plattor som Tejas, Rio Grande Mud eller för den delen Tres Hombres från 1973. Men utan tvekan är det ett album som skulle komma att vara väldigt viktigt för den skäggiga trions karriär, man lade helt och hållet om stil och skaffade sig en publik utanför bluesälskarna. De rena, raka rytmerna och de distade gitarrerna lockade såväl syntare som hårdrockare och man fick en gemensam nämnare att samlas omkring. Det var tung-gung när det var som bäst och visst minns man tillbaka på den första upptäckten av bandet med glädje. Hitsen Gimme all your Lovin’, Got Me Under Pressure, och I Got the Six, tillsammans med redan nämnda ungdomsförälskelse, fortsätter att imponera. Det är fortfarande starka låtar som liksom forcerar foten att stampa i takt medan andra låtar som TV Dinners, Thug och Dirty Dog kanske numera får betraktas som utfyllnadsmaterial.

Det var också bandets första platta, om man undantar den första, som inte hade en spanskklingande titel. Jag minns att jag läste om detta i någon intervju med Billy Gibbons som skojade till det och menade att den egentliga titeln var ”El Iminator” och att de inte alls hade brutit mönstret. Men oavsett vilken titel albumet egentligen hade kan man inte förneka att den markerar en ny era för bandet. De experimentella tongångarna från föregående El Loco förfinas och görs popigare och många med mig minns den här stilen som det ”äkta” ZZ Top! Det är lättlyssnade partylåtar med stark hook som funkar i alla lägen. – 7/10

ZZ Top - El Loco - 1981

El Loco (1981) – Tydligen så var det här det första albumet som inte spelades in ”live” eller med alla musikerna i ett och samma rum samtidigt, åtminstone om man får tro Billy Gibbons. Självklart måste olika pålägg, inte minst blåssektionen på Degüello, ha lagts på i efterhand men här är det åtminstone premiär för bandet att använda synthar. Det är inget genomgående sound men vissa av de tio låtarna har helt klart fått sig en släng av ett modernare ljud. Faktum är att det stilmässig är en ganska ojämn platta, den är experimentell, traditionell, innovativ och konservativ om vart annat.

Självklart sticker en del låtar ut mer andra vilket för mig innebär de mest taktfasta och melodiösa såsom Tube Snake Boogie och Partio on the Patio där ordet boogie betyder något. Den första blev singel och nådde ända till plats fyra på listan. Pearl Necklace, som står för det mer moderna soundet som sedan skulle bli synonymt med bandet, släpptes också tillsammans med Leila. Andra låtar blir mest obegripligt experimentella i sitt sökande efter så mycket konstigheter som möjligt. Det känns inte riktigt som om bandet riktigt vetat vad det ville göra, men man får väl ändå se det här som startskottet till synth-boogien som skulle följa bandet under ett par, tre plattor. – 6/10

Recension: ZZ Top - Tejas - 1977

Tejas (1977) – Åter igen är det riktigt starka melodier och gunget som man kommit att förknippa ZZ Top med är allestädes närvarande. Öppningsspåret, It’s Only Love för tankarna till debutplattans (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree medan efterföljande Arrested for Driving While Blind placerar sig bland plattans absoluta höjdpunkter.

Jag tycker mig höra ett visst mått av countryinfluenser som inte varit närvarande på de tidigare plattorna. Det är förstås fortfarande 100% blues eller bluesrock men det finns något mer som inte varit närvarande tidigare. Märk väl att det handlar om ytterst subtila influenser och absolut inget man lägger märke till vid första genomlyssningen. Det är snarare när man penetrerat albumet ett stort antal gånger och verkligen trängt på djupet för att försöka hitta alla nyanser.

På listorna lyckades man inte toppa framgången av det föregående albumet Fandango men man nådde i alla fall plats 17 på billboardlistan! Singlarna It’s Only Love och Arrested for Driving While Blind som jag nämnde tidigare kvalade in på listorna men inte högre än plats 44 respektive 91. En besvikelse jämfört med Tush från Fandango kanske men som album betraktat finner jag det här vara mera homogent och sammanhängande. Inte de allra största höjdpunkterna av enskilda låtar kanske men ett fantastiskt album på alla andra plan!

Gibbons, Hill och Beard delar på låtskrivandet på samtliga spår utom det sista – Asleep in the Desert, som Gibbons står för helt själv och det är kanske först nu som trion blir riktigt samspelta. Det känns som om låtarna är framlekta under jamsessions även om detta förstås är svårt att sia om. Det känns också som om inget är övermäktigt för de tre bandmedlemmarnas musikalitet. De lyckas med allt de tar sig för och det känns helt naturligt. Jag har sagt det förr men det är dags att säga det igen, det är det här albumet man ska ha… – 9/10

Recension: ZZ Top - Fandango - 1975

Fandango (1975) – När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras framförande av låten 1975. Men tydligen saknade upphovsmännen rättigheterna och ZZ Top vann målet och såg till att skaffa rättigheterna till den.

Förutom denna framförs Leiber/Stollers Jailhouse Rock, som förstås främst förknippas med Elivs Presley och ingen annan. Dusty Hill, som sjunger den, gör ett riktigt bra jobb och han framför också flera av låtarna på plattans studioinspelade låtar. Tush, som har kommit att bli en av bandets stora klassiker, inte minst! Denna släpptes som singel och nådde ända till nummer 20 på singellistan! Han står också för sången på Baliense, som onekligen tillhör de mer anonyma låtarna på skivan och Heard it on the X där han och Billy Gibbons sjunger växelvis. Det är förresten en av mina absoluta favoriter!

Om man förresten visade var skåpet skulle stå med bluesballaden Hot, Blue and Righteous på förra plattan – Tres Hombres, så är det inget mot vad man lyckas åstadkomma på den här plattan. Blue Jean Blues är något som lyckas placera sig bland det bästa som gjorts i genren överhuvudtaget!

Jag kan förresten inte låta bli att kommentera en intervju jag såg med Frank Beard en gång. Det handlade om extrema rytmer och inslaget fokuserade egentligen på trumslagare i mer extrema band såsom Slayer och något annat som jag inte riktigt minns just nu. Hur som helst så fick Frank lyssna och tala om vad han tyckte om stilen. Genast menade han på att sånt hade han minsann redan gjort på den här skivan och refererade till det livemedley som avslutar den live inspelade delen av skivan. Det var samma typ av kaos menade han på. Personligen tycker jag att det var en ganska dum jämförelse och jag uppfattade det snarare som att han försökte framlyfta sina egna kvaliteter eftersom han uppenbarligen inte gillade den lilla snutt musik som han fick höra. Men ödmjukhet eller inte så är det här förstås en bra platta som förtjänar sin plats! – 7/10 

Rick Vito - Band Box Boogie

Jag har tidigare tipsat om den här skivan på andra håll, men efter att åter ha lyssnat igenom den känner jag ett behov av att förnya min rekomenndation! Det är ungefär jazz-swing-honky tonk-boogie eller något sånt....