El Loco (1981) – Tydligen så var det här det första albumet som
inte spelades in ”live” eller med alla musikerna i ett och samma rum samtidigt,
åtminstone om man får tro Billy Gibbons.
Självklart måste olika pålägg, inte minst blåssektionen på Degüello, ha lagts på i
efterhand men här är det åtminstone premiär för bandet att använda synthar. Det
är inget genomgående sound men vissa av de tio låtarna har helt klart fått sig
en släng av ett modernare ljud. Faktum är att det stilmässig är en ganska ojämn
platta, den är experimentell, traditionell, innovativ och konservativ om vart
annat.
Självklart sticker en del låtar
ut mer andra vilket för mig innebär de mest taktfasta och melodiösa såsom Tube
Snake Boogie och Partio on the Patio där ordet boogie
betyder något. Den första blev singel och nådde ända till plats fyra på listan.
Pearl
Necklace, som står för det mer moderna soundet som sedan skulle bli
synonymt med bandet, släpptes också tillsammans med Leila. Andra låtar blir
mest obegripligt experimentella i sitt sökande efter så mycket konstigheter som
möjligt. Det känns inte riktigt som om bandet riktigt vetat vad det ville göra,
men man får väl ändå se det här som startskottet till synth-boogien som skulle
följa bandet under ett par, tre plattor. – 6/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar