Det här är faktiskt, häpnadsväckande nog, Grave Diggers sjuttonde(!) album!
Eftersom det här är min första konstakt med dem kan jag börja med att
konstatera att det verkligen inte kommer att bli mitt sista. Det är hur bra som
helst och jag kan inte fatta att jag har lyckats missa det här bandet som
gjorde sin skivdebut redan 1984.
Musikaliskt ligger det i gränslandet mellan Power- och
Heavy Metal. Man kan väl säga att det är lite hårdare än Hammerfall kanske. Det
finns till och med lite Thrashtendenser emellanåt och man ska heller inte tro
att det är den vanliga ljusröstade sångaren, som allt som oftast brukar åtfölja
Power Metal band. Chris Botltendahl,
som faktiskt har skött vokalistrollen sedan bandet startade har en grövre röst
som passar som handen i handsken. Därmed inte sagt att han någonsin hänger åt
growlande. Det är skönt att det finns sångare i branschen som faktiskt sjunger
på ett normalt sätt också. Growlande har sin plats och vanlig ”normal” sång har
sin helt enkelt.
Eftersom det är just Power/Heavy Metal finns det gott om
riktigt medryckande melodier. Thrashelementen gör att det finns några riktigt
malande partier. Det är en utmärkt kombination helt enkelt. Faktum är att jag
vid mer än ett tillfälle kommer att tänka på Annihilator, ett av mina absoluta favoritband, när jag lyssnar. Jag
lägger inte så stor vikt vid texterna, men de är onekligen fantasifulla. Det är
kanske inte drakar och regnbågar men det är helt klart typiskt för genren att
sjunga om fantasier som speglar skivans omslag väl. Uttrycker jag mig klart då?
Men ingen ska säga att det är ett album fullt med
monotoni. Musikaliskt håller det sig kring rötterna men det finns ändå utrymme för
udda tongångar emellanåt. Eller udda kanske de inte är egentligen, men det är
onekligen inte distade gitarrer och massor av trummor hela tiden. Det finns
också helt akustiska passager. Och förresten, får du tag i den limiterade utgåvan
av skivan får du en hel skiva med akustiskt material, bara en sån sak!
8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar