Idag i musikhistorien...

...blir Slash 48 år!

Recension: Alice Cooper - Along Came a Spider (2008)

Jag vet ingen annan artist som har så mycket temaalbum på sitt samvete som Alice Cooper, det finns säkert, men jag känner inte till dem och här är ännu ett. Historien centrerar sig kring bestialiska mord av en seriemördare som kallar sig själv Spider och vars anteckningar skivans låtar är en produkt av – rent fiktivt naturligtvis! Musikaliskt hamnar vi någonstans mellan Raise Your Fist and Yell och The Last Temptation eller som någon hybrid däremellan. Visst kan man hitta musikaliska kopplingar till flera album, såsom Brutal Planet, Flush the Fashion och Special Forces, men det är trots allt betydligt mindre beståndsdelar än från de förstnämnda. Det är min åsikt i alla fall.

Jag gillar inte riktigt denna inriktning vilket torde synas ganska tydligt på mina föregående betyg på just de plattorna, men faktum är att musiken växer ganska radikalt redan efter ett par genomlyssningar och jag är heller inte helt säker på att plattan växt helt färdigt ännu och det finns en del ganska sköna låtar.

Både Ozzy Osbourne och Slash dyker upp som gästartister, men jag tycker inte att detta gör någon direkt skillnad. Jag ser snarare detta som en hommage till gamle Alice och en vilja att hylla mästaren från dessa ”undersåtar”. Då är det betydligt roligare att Alice karaktär Steven, från Welcome to my Nightmare plattan åter finns med i handlingen, faktiskt en ganska viktig karaktär på den här plattan även om man inte får den riktigt fullständiga bilden av hans inblandning, eller för den delen hur allting hänger ihop förrän man har gått igenom hela skivan. För även om det handlar om en temaplatta ska man inte tro att man får allt serverat på ett silverfat trots att man redan i prologen (skivan innehåller på en prolog och en epilog samt en historia som utspelar sig däremellan) får reda på en massa grejor. Lösningen får man snällt vänta på!

Man skulle faktiskt kunna se det här som en filmisk berättelse likaväl som en temaskiva och det är inte svårt att föreställa sig en framtida filmatisering som rockmusikal. Det finns nämligen en linjär berättelse snarare än bara en massa låtar med liknande tema som brukar vara fallet med tema plattor.

Vad blir slutsatsen nu då? Har Alice sin bästa tid bakom sig eller kan gubben än? Ja, jag kan ju inte påstå att det här är hans bästa platta genom karriären, men tveklöst så pass intressant att jag inte tänker upprepa misstaget att sluta köpa hans skivor. – 7/10

Recension: Alice Cooper - Hey Stoopid (1991)

Tanken med den här var förmodligen att försöka återupprepa succén med förra albumet Trash, helst toppa det naturligtvis, men jag tycker inte att det når ända fram. Det blir för kommersiellt och för tillrättalagt för att vara riktigt trivsamt i mina öron. Det blir helt enkelt tråkigt och förutsägbart och det brukar väl aldrig Alice vara?

Visserligen ryms det några riktiga topplåtar på plattan, som också letade sig ut på singlar – titelspåret Hey Stoopid och Love is a Loaded Gun tillhör mina favoriter medan Feed my Frankenstein, som också blev singel faller under de mer negativa aspekterna av skivan. Det är i stort sett samma struktur på samtliga låtar, med vissa undantag naturligtvis, det börjar lite småmysigt med sparsaminstrumentering för att sedan bygga upp någon form av crescendo i refrängen. Det funkar väl på någon låt då och då men här blir det alldeles för tjatigt. Dock ska sägas att när jag lyssnade igenom den för andra och tredje gången för att fräscha upp mitt minne kring den inför den här diskografin så växte många av låtarna betydligt. Den kanske behöver mera tid bara?

Förutom nämnda låtar faller Might as Well be on Mars inom ramarna för mina favoriter från plattan även om jag kanske inte riktigt tycker att den står sig i konkurrensen med allt annat som Alice gjort genom åren. Desmond Child är åter igen inblandad i kompositionen av den och det är kanske det som gör att den höjer sig lite. Han står dock inte för producentrollen denna gång och det märks lite. Det är som sagt lite småtråkigt och det lyfter aldrig riktigt. Gästartister finns det dock gott om och man kan nämna Joe Satriani, Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Slash, Steve Vai och Ozzy Ozbourne i detta sammanhang. En extra eloge måste också utfärdas eftersom Alice Coopers karaktär Steven åter finns med i avslutande låten Wind-Up Toy. – 6/10