Recension: John Mellencamp – John Cougar – 1979

Singer/songwriter har väl aldrig varit mitt gebit även om jag naturligtvis uppskattar vissa valda delar av den flora som finns på området. Jag tillhör heller inte dem som lägger in allt för mycket och/eller krångliga definitioner i ordet utan förhåller mig ganska neutral. Med andra ord så är det ett ganska vidsträckt begrepp för mig. Dock brukar väl John Mellencamp hamna inom den svär som även de mest hårdhudade fansen av genren håller för uppenbar singer/songwriter. Hur som helst så känner jag ingalunda till hela hans katalog även om jag här och där både uppskattat honom och erfarigt hur tråkig han kan vara. Det här, måste jag erkänna, är bland de tråkigare musikaliska eskapaderna. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med eftersom jag inte har några egentligt vidsträckta referensramar i genren, men jag skulle ändå vilja jämföra det här med New Jerseys store son – Bruce Springsteen. Inte för att det kanske är jättelikt musikaliskt sett, utan för att det lider av i princip samma problem som jag anser att denne gör. Det är i stort sett ganska bra musik och det råder inget tvivel om att det är en skicklig musiker och låtskrivare, men det blir så förbannat tråkigt! Fast i ärlighetens namn (och nu får jag väl alla Bruce Springsteens fans efter mig – igen!) så tycker jag i alla fall att John Mellencamp framför sina sånger med en betydligt större inlevelse och det är ju alltid något! Tyvärr blir denna allt för intetsägande för att jag ska ha några som helst minnen av den efter ett par genomlyssningar, undantaget ett par av låtarna kanske. Kort sagt, en trevlig skiva med bra musik, men inget som dröjer sig kvar efter att den slutet snurra.

5/10