Mercyful
Fate:
In the
Shadows
1993
Metal Blade
Records CDZORRO61
Jag var aldrig någon stor beundrare av tidiga Mercyful Fate men när bandet fick för
sig att återförenas 1992, tyckte jag att det var ett gyllene tillfälle att
kolla upp denna danska mytomspunna grupp lite närmare. Jag hade trots min
okunskap om dessa förebilder och inspirationskällor inom black metal, bekantat
mig lite med King Diamond som
soloartist, så jag hade en liten föraning om hur det skulle låta.
Det är ingen platta man sätter på för att ha i bakgrunden,
åtminstone gör inte jag det. Nej, för att göra den här plattan, med alla sina musikaliska
kvalitéer och avarter, rättvisa krävs en mer aktiv lyssning. King Diamond, som står för alla sångpålägg
använder olika röster för att tydliggöra handlingen i texterna och som om inte
detta vore nog så vill jag påstå att även det rent musikaliska också har en
handling. Musiken är designad att berätta samma historia som texten samt att
förstärka sinnesstämningarna som handlingen kräver och det är faktiskt lite
roligt att lyssna när man förstår att King
Diamond, som skrivit det mesta av materialet, och de övriga medlemmarna i
bandet lagt mer massor av energi på just detta. Kort sagt skulle man kunna säga
att musiken känns riktigt skriven, som vilken klassisk komposition som helst
och inte bara framlekt som man kan ana med en del annan musik.
Om man sen ska ägna sig åt att sätta in musiken i ett fack
får man givetvis problem, såsom det allt som oftast är när man går över gränser
och blandar vilt av olika genrer och stilar. Men om Mercyful Fate, var en tidig inspirationskälla av black metal (de
var ju trots allt ett av den första black-metal vågens band) så ligger det här
en bra bit ifrån den genren. Jag kan tycka att Vanlig heavy metal ligger
närmast, men även inslag av thrash och kanske speed är musikaliska inslag. Det
är progressivt och har mestadels okonventionella låtstrukturer där vers –
refräng – vers – refräng, i princip, saknas helt. Medryckande melodier eller
gitarr-riff är också något som är frånvarande och man får anstränga sig lite
för att ta till sig plattan. Den växer dock efter några lyssningar och man
kommer på sig själv med att några av melodierna fastnat i skallen – detta vare
sig man vill eller inte!
Textmässigt utforskar låtarna mörka teman,
verklighetsbaserade The Bell Witch är i princip en redogörelse för själva legenden
och inget annat. Back in Tennessee
Men dessa texter är inte alltid till det bättre, det blir
till exempel lite löjligt i Legend of the Headless Rider som,
förrutom att den är genomsyrad med mörka strofer som: The graveyard's shaking
eller Midnight... let the churchbell ring är
en ganska fantasilös spökhistoria om en huvudlös ryttare som letar efter sitt
huvud. Kanske finns det djupare och underfundigare meningar att söka efter och tolka
fram, vad vet jag, men jag har inte tålamod att leta efter en djupare innebörd
än så. Låtens Epilog räddar
den dock från ett kapitalt textmässigt nederlag: The mind in my headless body/Seems to be chained to the inside/I cannot
move towards the light.../And as he rides away/Leaving me with this curse/I hear
his laughter in the distance/Actually it's my laughter, he stole my head/Does
this mean I'll be The One next year???
Slutligen känner jag mig nödgad att berätta lite om min
absoluta favoritlåt på plattan: Is That You, Melissa? Den är
musikaliskt olik resten av materialet och även om texten inte är ett mästerverk
så funkar King Diamonds röst utmärkt
till den. Hans klassiska kännetecken – falsetten, som förvisso figurerar i
flertalet låtar, kommer verkligen till sin rätt här. Det är rent av så att man
blir lite sugen, om man som jag inte är särskilt bevandrad i det tidigare
materialet, på att utforska även forna Melissa-låtar.
7/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar