Recension: Metallica - Death Magnetic - 2008

Metallica:

Death Magnetic

2008

Universal 1784020

Efter Metallicas, enligt mitt förmenande, totalfiasko med Load bojkottade jag mer eller mindre bandet men nu kände jag att det åter var dags att ge dem en chans. Jag var naturligtvis inte helt omedveten om de förändringar som skett på plattorna efter Load eftersom jag trots allt följt utvecklingen av mitt forna favoritband med visst intresse, inte minst i dokumentären Some Kind of Monster från ett par år tillbaka. Sagt of gjort, jag köpte skivan och pluggade in den i spelaren med stor förväntan, även om jag någonstans i bakhuvudet ändå kände en viss skepsis som inte tillät mig att ha allt för stora förhoppningar.

Musiken som mötte mig levde initialt upp till mina förväntningar, åtminstone ända till James Hetfield öppnade truten och började sjunga. Tyvärr låter sången som om den spelats in genom en plåtburk, vilket inte fångar mitt intresse nämnvärt, dessutom finner jag avsaknaden av melodi en smula irriterande. Att man följer vissa konventioner, som sedan länge är etablerade i den musikstil många av oss kallar hårdrock till vardags, är väl helt ok, men jag trodde i min enfald att Metallica, men de äldre albumen (de som är bra!) i åtanke, stod lite vid sidan av dessa inskränkningar. Vissa band funkar med entoniga sångare, som då oftast visar på andra kvalitéer i inlevelse eller liknande, men James känns så trött och oinspirerad här att det inte kan finnas några förmildrande omständigheter.

Hur mycket detta beror på Rick Rubins produktion kan man dock spekulera kring. Vissa band, som jag nämnde tidigare, funkar utmärkt med denna typ av ljudfilosofi (han har ju bland annat producerat flera av Slayers bästa plattor) men här blir det bara platt, trist och tråkigt. Dynamiken kommer inte alls till sig rätt och inget speciellt utmärker plattan, den sticker inte ut från mängden på det sätt som åtminstone jag skulle önska. Visst, oftast är det inga problem att höra vilka som spelar, men det speciella Metallica-soundet är betydligt tunnare än vanligt. Jag läste föresten en gång en intervju med James där han beskrev hur han fick sitt speciella anslag på gitarrsträngen att låta just som honom – fingernageln träffar strängen omedelbart före plektrumet, men jag undrar om han inte bytt spelstil här. Men åter igen är det svårt att veta vem som ska ställas till svars, bandet, eller producenten?

Musiken, som ofta känns som en återupprepning av vad som gjorts tidigare, anser jag dock vara helt och hållet bandets ansvar. Jag hittar riff och slingor som är väldigt lika vad som redan framförts på tidigare plattor eller till och med av andra artister och band. Harmonier som skulle kunna tillskrivas band som Iron Maiden och Judas Priest från NWOBHM men det är väl inget fel att hylla sina gamla hjältar och är jag inte helt fel ute är väl många av bandet medlemmar fan av just denna era.

Att imitera sig själv är däremot inte lika lättförlåtligt. Jag hittar till exempel Don’t Tread on Me, One, Enter Sandman, Of Wolf and Man, Am I Evil (som visserligen är en cover från början), Wherever I May Roam bara för att nämna några. Det finns också mängder med passager som känns igen men som jag inte kan placera så där rakt av. Solona, som är tillbaka igen känns även de trötta och oinspirerade, för att inte säga förutsägbara, i den mån man inte hört dem förut, för det är lite samma problem här som i musikens stöttepelare – riffen, mycket känns igen från olika håll. WahWah-pedalen, Kirk Hammetts kanske främsta igenkänningstecken används flitigt, till och med kanske lite mer aktivt än vanligt, då han, åtminstone i tidigare dar ofta använde den enbart som ett filter för att få en speciellt ton.

Men frånser man ovanstående kritik och bara lyssnar förutsättningslöst på musiken, leker att man inte alls känner igen någonting från förr, så är det onekligen en välspelad platta. James, Kirk, Lars och Robert visar att de kan hantera sina instrument och det kan ingen ta ifrån dem. Tyvärr känns det lite som om de är ute efter att visa vilken skicklighet de besitter också, vilket resulterar i smått oförklarliga tempoväxlingar och onödigt komplicerade riff som inte tillför musiken någonting mer än att visa världen vilka skickliga musiker de är. Det är lite grand som att skapa den mest komplicerade låtstrukturen bara för att man kan, inte för att det nödvändigtvis blir mest musikaliskt.

Hade plattan hetat Metallica Jams, vilket det känns som om de gör många gånger, hade den varit helt ok. Nu blir det mest ett pretentiöst medelalbum istället…

5/10