Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

Recension: Kiss – Monster – 2012

Nu är det alltså tre år sedan Kiss släppta sitt utmärkta album SonicBoom. Det var ett album som jag fann vara oväntat bra med klatschiga melodier. Förhoppningarna inför den här plattan var således höga, visst skulle grabbarna (som kanske inte är grabbar längre, åtminstone inte Gene och Paul) kunna leverera en skiva till av samma kaliber som den förra?

Men tyvärr infriades inte mina förhoppning utan mina farhågor blev istället besannande. Det hör till saken att en klisterlapp med text i ungefärliga ordalag talar om att skivan inte innehåller några ballader och heller inget utfyllnadsmaterial – bara ren rock n’ roll. Det är ur min synvinkel sett till hälften sant. Ballader finns det inga men mer eller mindre hela plattan känns som utfyllnadsmaterial för mig. Det är inte dåligt egentligen men det är fruktansvärt oengagerade. Viss hör man vilka som spelar, så långt är det inga problem, men låtarna är inte tillräckligt starka!

Som vanligt står Gene och Paul för det mesta av materialet men Tommy Thayer är faktiskt också inblandad i det mesta! Som vokalist får han dock nöja sig med en låt och detsamma gäller Eric Singer. Han har dessutom bara bidragit till kompositionen av en låt på plattan. Men ta mig tusan om det inte är den bästa låten – Back to the Stone Age, det låter retro om den och det gillar jag! Högt upp bland de bästa låtarna kommer också Tommy Thayers egen låt Outta This World. Gene och Paul får alltså stå tillbaka lite och erkänna sig ”besegrade” av de övriga medlemmarna. Tekniskt sett sjunger Gene och Paul onekligen bäst men det hjälper inte, äktheten finns i de andra medlemmarnas vokala register!

Redan vid första genomlyssningen var jag gruvligt besviken men jag antog att plattan hade potential att växa efter några fler genomlyssningar. Tyvärr blev effekten snarast det motsatta och min irritation stiger för varje gång jag har lyssnat på den. Det blir jobbigt framåt slutet och även om det förstås finns förlåtande faktorer är det på det hela taget en högst medioker skiva i mina öron.

5/10

Recension: Kiss - Sonic Boom - 2009

Kiss

Sonic Boom

2009

Road Runner Records RR7805-2

Jag har väl hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylym och Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet som det förstås är med alla band. Här har man dock lyckts hitta en riktigt lyckad samling låtar, som dessutom doftar rejält av sjuttiotalets sötma. Hade det inte varit för att själva produktionen är mycket bättre skulle det här mycket väl kunna ha varit ett album som såg sitt första ljus just under bandets tidigaste år.

Samtidigt låter det inte föråldrat eller daterat på något sätt utan fräscht och med nyvunnen energi. Och även om plattan kanske verkligen är gjord på rutin är det inget som märks i helheten. Själva låtskrivarprocessen måste förstås till största delen tillskrivas Paul Stanley och Gene Simmons, men även Tommy Thayer, som numera antagit Ace Frehleys gamla sminkning som ”Spaceman”, bidrar vid ett par tillfällen. Samtliga medlemmar inkluderas dock som ledsångare, där Eric Singer och Tommy Thayer i och för sig bara får en låt var, och där Gene och Paul hand om resten, precis som på den gamla goda tiden. Det är publikfriande musik och den sätter sig omedelbart hos lyssnaren, redan fans av bandet lär inte bli besvikna!

Det finns förstås en fara i att man tröttnar snabbt på musik som är så här omedelbar. Man får liksom allting på en gång och det finns inga särskilda nyanser som växer sig fram, men det är inget jag har upplevs hittills i alla fall. Nyanseringen ligger istället mellan det material som huvudsakligen kommer från Paul Stanley respektive det som kommer från Gene Simmons. Att den senares låtar är något ”hårdare” är väl i sig ingen överraskning utan så har det väl på något sätt alltid varit om man unnar sig att se någorlunda generellt på saken. Och att välja ut favoriter är sannerligen ingen lätt uppgift, men jag tror att Simmons låtar, kanske håller något längre än Stanleys i ett längre perspektiv och kanske, i viss mån, kan jämföras med bandets tidiga åttiotalsproduktion som Creatures of the Night.

Men allt det där är egentligen spekulation eftersom man inte vet hur det kommer att bli i framtiden. Det är kanske bättre att utgå från det man vet och känner nu och det är att det här är en riktigt bra platta med en samling medryckande melodier, klädda i arrangemang som verkligen klär och passar bandet. Det finns som sagt inga direkta överraskningar men det är väl lite så det ska vara med ett band som Kiss också?

8/10