Recension: Alice Cooper - Dirty Diamonds (2005)



Om föregående plattan The Eyes of Alice Cooper hade vibbar från Killer och Love it to Death så är det ingenting mot vad den här skivan presenterar. I princip hela inledningen skulle kunna ha varit tagen från borttappat material från den tiden, eller rättare sagt, det är endast några få låtar som bryter mönstret och inte skulle kunna vara den felande länken i Alice tidiga karriär.

Det är medryckande låtar som man kommer på sig själv med att gå och nynna eller vissla på och i princip hela inledningspartiet är fullständigt fantastiskt: Woman of Mass Destruktion, Perfect, som faktiskt nästan är helt perfekt i mina öron och You Make Me Wanna blir i det närmaste euforiska betraktelser i mina öron medan titel spåret Dirty Diamonds för soundet delvis tillbaka till Brutal Planet och Dragontown men också flirtar lite med Bondfilmernas teman. Det är både lite av arrangemanget och några textrader som får mig att dra denna slutsats, men det kanske är som jag överanalyserar, vad vet jag?

I vilket fall som helst är onekligen The Saga of Jesse Jane en låt med glimten i ögat och även om jag inte direkt vill säga att Alice får kämpa för att hålla sig för skratt under framförandet, så är det mycket humor i denna. Bara inledningen vittnar om stor humor – på bästa Alice Cooper manér förstås: I’m in jail in a Texas town/In my sisters wedding gown, för att sedan förtydligas i refrängen med: Jesse Jane, are you insane?/Or are you just a normal guy/Who dresses like a butterfly eller för den delen den andra varianten Jesse Jane, are you insane?/Or are you just an average Joe/Looking for a fashion show. Det går väl heller inte att komma runt textraderna: Well, I guess that was the final straw/I Pulled my pistol from my wonderbra

Ska man sammanfatta plattan som helhet är den mycket bra i de flesta avseenden, den speglar Alice Cooper i den stil, som enligt mig klär honom bäst. Samtidigt blir detta också albumets svaga punkt, det finns inget nytt utan allt är redan beprövat för tjugotalets år sedan. Detta är förstås en sanning med modifikation då, som jag redan nämnt, titelspåret och någon låt till för den delen har et klart modernare sound än det mesta av materialet. Dessutom är det faktiskt så, att jag aldrig hört Alice göra en riktig bluesballad och det återfinns faktiskt en sån på skivan också. Inget revolutionerande kanske, men en klart upplyftande nytändning och det bevisar också att Alice inte bara går i gamla fotsår utan faktiskt försöker att förnya sig. Det är den riktigt bra låten Six Hours som det handlar om. Det är kanske en pastisch i sammanhanget med tämligen klichéfyllda ackordsprogressioner men det är likväl riktigt bra musik och det är väl det som är det viktigaste i sammanhanget.

Jag tar mig också friheten att helt ignorera plattans bonusspår – Stand, som förutom Alice själv på sång, innehåller rap. Detta är inget sound som klär skivan i någon positiv dager men eftersom den tydligt är markerad som bonuslåt tänker jag alltså inte räkna in den i mitt slutgiltiga betyg och behöver således inte dra av för denna, enligt mig, onödiga fadäs. Allt som allt blir det istället ett mycket positivt intryck med medryckande musik som, i stort sett, låter som på den gamla goda tiden! – 8/10

1 kommentar:

  1. Yep, "Stand" kunde vi klarat oss utan även om man skulle gilla budskapet.

    SvaraRadera