Björn Skifs – Ingen Annan – 2002

Om man dristar sig till att ta Rod Stewart och korsar honom med Joe Cocker, lägger till lite svensk prägel och placerar alltihop i Vansbro, ja då har man ungefär Björn Skifs! Han är en synnerligen begåvad sångare som utan vidare överglänser det mesta man kan välja att jämföra honom med och här lyckas han riktigt riktigt bra med materialet också. För han har en tendens, liksom de mer internationella kollegorna, att välja material med viss tråkighetstendens. Den här skivan innehåller förvisso sin beskärda del av del varan också men efter bara några få genomlyssningar har skivan växt otroligt mycket på detta plan, vilket inte hör till vanligheterna och jag skulle vilja tillskriva Björn Skifs kompetens som sångare denna bedrift. Det handlar mestadels om blues och soul i olika grad kombinerade med varandra där plattans andra halva är något bättre än den första. Samtliga låtar är på svenska men jag ser ingen nackdel i detta, visserligen kan ett par av spåren bli lite banala vid några tillfällen men överlag är det välskrivna kärlekstexter där så namnkunniga personer som Dan Attlerud, Peter LeMarc och Mauro Scocco står för författandet. Och så ett par av Skifs själv också förstås. Titelspåret – Ingen Annan, tillhör favoriterna tillsammans med kronan på verket – Håll Mitt Hjärta som tillhör de där låtarna som står sig i vilket sammanhang och i vilken konkurrens som helst egentligen!

7/10 

Svante Thuresson & Vänner – 2007

Jag har alltid tyckt att Svante Thuresson är en skön figur med ytterst musikalisk talang i kroppen, en skön röst som kan göra vilken melodi som helst till sin egen. Men här tar han alltså hjälp av så kallade vänner. Hur det ligger till med vänskapsbanden kan man väl spekulera kring, men ur en musikalisk synvinkel är det ganska ointressant. Då är det betydligt intressantare att konstatera att det fullkomligt dräller av kända namn som sjunger duett med Svante! Till de mest namnkunniga hör Plura, Titiyo, Lisa Nilsson, Peter LeMarc, Dregen, Magnus Carlsson, Mats Ronnander och Anne-Lie Rydé, nu räknade jag upp nästan allihop förstås! Men trots detta, eller kanske tack vare detta, blev skivan lite av en besvikelse. Jag tycker inte att Svante får möjlighet att blomma ut på ett sätt som jag skulle vilja även om några av låtarna håller tämligen hög klass. I samtliga fall handlar det om när han lämnar jazzen och vandrar ut i mer bluesinspirerade verk Av Peter LeMarc, Pernilla Andersson eller varför inte i Nisse Hellbergs gamla Blå Vägen Hem som framförs i en riktigt bra version, mycket tack vara Dregens gitarrspel. Några musikaliska toppar alltså, men tyvärr alldeles för många intetsägande jazzballader också…

5/10