Recension: Alice Cooper - DaDa (1983)



DaDa (1983) – Det här var faktiskt det första albumet jag någonsin köpte av Alice Cooper och det kan inte ha haft särskilt många år på nacken vid tillfället heller. Jag minns att jag egentligen inte hade någon koll på hur Alice Cooper egentligen ”skulle” låta men att jag blev en smula förvånad över det ”mesiga” soundet. Sedan dess har skivan växt och jag gillar den verkligen. Jag förstår mig fortfarande inte riktigt på öppningsspåret, men tycker kanske inte längre att det enbart består av olika ljud och en intervjuande röst, som om någon befann sig hos en psykolog. Eller ja.. Rösten finns ju kvar, men jag tror jag förstår den bättre nu, i vuxen ålder. Det är denna inledning som sätter tonen för resten av skivan, som enligt mig handlar om olika former av mentalt handikapp, schizofreni eller galenskap.

Bob Ezrin producerar igen efter ett uppehåll på några album och man får säga att han gör ett bättre jobb än Alice själv tillsammans med Steve Tyrell på förra plattan Zipper Catches Skin. Han är också inblandad i en hel del av kompositionerna och introt, tillika titelspåret DaDa är helt och hållet hans skapelse. Musikaliskt tycker jag inte riktigt att det här passar in mellan Zipper Catches Skin och den senare Constrictor, men det är trots allt bra låtar, kanske bland de bästa i många avseenden även om det inte finns några direkta hits här heller (jag börjar bli som en skivan med hack i nu tycker jag).

Enough’s Enough är en medryckande pop-rock låt som passar mig som handen i handsken och Former Lee Warmer är en av mina absoluta Alice-balleder, tillsammans med Millie and Bille från From the Inside, någonsin! Sedan följer lite konstigare tongångar och allt är förstås väldigt teatraliskt, precis som det ska vara! Dock framförs ingen av de här låtarna liva och har heller aldrig gjorts, vilket jag tycker är lite synd. Visst, det passar kanske inte riktigt in i något annat koncept än det som finns just på den här skivan, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att I Love America skulle kunna fungera utmärkt live! Det är nog den mest teatraliska av alla låtar och det är roligt att höra hur Alice driver lite med de amerikanska idealen.

Men hur mycket jag än gillar det här låter det inte ”Alice” i mina öron och det är väl en smula ironiskt att den mest typiskt låtande Alice-låten Fresh Blood faktiskt är den svagaste på albumet, åtminstone för min del. Hur som helst så är det här en av mina favoritbagateller från Alice karriär (se där, nu upprepade jag mig igen) och värd ett relativt högt betyg! – 8/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar