Dave Edmunds – Again – 2013

Under mina ungdomsår var jag omåttlig förtjust i denna engelsman. Min inkörsport till hans musicerande var tveklöst den bluegrassdoftande DE7. Efter det införskaffades det då senaste albumet Closer to the Flame och därefter var det igång på allvar. Idag har jag i princip alla hans album antingen på CD eller vinyl. Again, hade jag helt missat. Jag led av villfarelsen att Plugged In från 1994 var hans sista skiva. Och nu menar jag verkligen sista och inte senaste.

Hur som helst. Det här måste ju undersökas! Till min besvikelse inser jag rätt snart att det inte är en skiva som hållet måttet för mig. Visserligen känner man snabbt igen sig i den rockabillypop som historiskt varit Dave Edmunds signum. Men det är väldigt tunt produktionsmässigt. Jag som inte gillar för mycket bas kanske skulle hålla mig överlycklig men icke. Det låter hur tunt som helst.

Besvikelsen över att ett par av låtarna redan finns på tidigare plattor är också stor. Varför göra en ny skiva och ta med material men använde på den senaste (som visserligen kom 9 år tidigare)? Likväl, trots min besvikelse kommer jag på mig själv med att lyssna om och om igen på Again! Vad betyder det? Jo, det är förvånansvärt lättlyssnat och det spelar ingen roll om det är tråkigt och intetsägande. Efter en tung dag är det inga problem att koppla av till tongångarna.

Betygsättning är som alltid svårt. Ska jag kompromissa mellan återlyssningsfaktorn och besvikelsen måste jag ändå ge ett relativt högt betyg känner jag. Hmm.. Förresten, plattans bästa låt – Return to Sender.

7/10

Dave Edmunds – Plugged In – 1994

Sannerligen en ojämn platta av Edmunds. Musikaliskt varierar det från klassisk rock and roll till pop, även om det hela knyts samman med den Rockabilly-pop Edmunds främst är förknippad med – åtminstone för mig. Detta gör att man trots allt upplever en kontinuitet i plattan även om den vid första genomlyssningen verkar spreta åt alla håll. Detta är för övrigt hans senaste studioalbum även om den är daterad till 1994 och jag tycker faktiskt det är hög tid att vi få någonting nytt från honom nu. Visst han har släppt några liveskivor men det är liksom inte riktigt samma sak.  Här gör han allting själv och det är kanske därför det är lite ojämn kvalité på låtarna, eller så beror det helt enkelt på att han gjort det han har känt för och inte kompromissat nånstans. Bland de bästa låtarna hittar vi I Love Music, skriven av Edmunds själv Better Word for Love av Al Anderson och så naturligtvis Edmunds egen signaturmelodi – Sabre Dance!

5/10 

Recension: Dave Edmunds – Twangin… – 1981

Ett överlag ganska medelmåttigt album av Edmunds, som visserligen innehåller några av hans absolut bästa låtar till dags dato, till exempel Almost Saturday Night, som åtminstone för undertecknad förknippas mer med Edmunds än med John Fogerty som skrev låten till sin första soloplatta och Singin’ the Blues som också blev singel.  I övrigt är det visserligen solid rockabilly-pop som levereras men aningen för anonymt för att nå de riktiga höjderna. Elvis gjorde en bättre version av Baby Lets Play House och You’ll Never Get Me Up (in One of Those) räcker inte för att rädda plattan. Lyckligtvis har Edmunds producerat själv och det höjer den säkerligen ett par snäpp. Medverkar gör även Nick Lowe som basist.

6/10