John
Fogerty
The Blue
Ridge Riders Rides Again
Verve Forecast Records
2009
Jag har den första skivan i min hylla sedan många år, om
man nu kan kallar John Fogerty and the Blue Ridge Riders från 1973 för den första
skivan. Onekligen finns det något samband dem emellan och jag tänker kanske
inte bara på namnet utan på de musikaliska egenskaperna också. Men därifrån
till att kalla det här för en uppföljare av något slag kanske är ett allt för
stort steg. Hur som helst har jag alltid gillat titelspåret Blue
Ridge Mountain Blues eller vad man ska kalla det, från den skivan och
jag tycker att John Fogerty i hela
sin solokarriär, alltså efter CCR,
lyckats få med några bra låtar på varje album han har tagit sig för. Det har
sällan varit några absoluta toppalbum, men i alla fall bra nog för att plockas
fram ibland även om man kanske hoppar över låtar här och där.
Hur som helst så kom häromåret den här skivan och det var
väl en av de där skivorna som jag inte riktigt visste om jag skulle införskaffa
eller inte. Lite beslutsångest och lite velande men till slut landade skivan i
brevlådan! Första genomlyssningen var klart positiv och den gav faktiskt
mersmak. Jag känner att det är ett betydligt bättre album än det från 1973.
Musikaliskt balanserar det på gränsen mellan Creedence Clearwater Revival, kanske lite av John Fogertys eget solomaterial, bluegrass, lite traditionell
country, lite folk och kanske lite folkrock också. Överlag är det väldigt
blandade ingredienser och skivan förmedlar samtliga delar av sin musikalitet på
ett bra sätt. Mest är det förstås rena countrytongångar, men det är alltså uppblandat
med en hel del annat i olika former.
Det är fler låtar på den här skivan än det första från
1973 som utmärker sig och skam vore det väl nästan annars. Och faktum är att
efter att skivan snurrat några gånger så har den växt ytterligare! Man kan inte
låta bli att stampa takten och man kan inte låta bli att sjunga med i den mest
lättsjunga av refrängerna, och de sätter sig bara på ett par genomlyssningar
faktiskt. Jag är inte självgenombevandrad i country och rockklassiker men några
av namnen som stoltserar som låtskrivare är sannerligen inga små namn i
branschen. Eller vad sägs om Buck Owens
och John Denver? Själv bidrar John Fogerty med en låt till skivan och
det vet i tusan om det inte är den allra bästa, mest lättsjungen är den i alla
fall – Change in the Weather!
Det finns också gästartister av notabilitet, Don Henley och Timothy B. Schmit från The
Eagles medverkar på Rick Nelsons
Garden
Party och Bruce Springsteen
på Phil Everys When Will I Be Loved. Och
visst skulle jag kunna kommentera Springsteens
mediokra insats som sångare jämfört med John
Fogertys inlevelse i musiken, men eftersom alla som brukar läsa mina
recensioner redan vet vad jag brukar tycka om Springsteens kvaliteter kan jag lika gärna låta bli. Fast nu fick
jag ju det sagt ändå!
Men det är som sagt en riktigt bra skiva, inga direkta
överraskningar någonstans. Man får ungefär vad man förväntar sig om man har den
första skivan i sig ägo, fast kanske lite bättre ändå. Det känns fräscht trots
att det finns en väldigt utpräglad traditionalism och retrokänsla över det.
8/10
