Recension: Alice Cooper - Trash (1989)

 Efter de två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash. Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det är inte särskilt förvånande när det är Desmond Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av samtliga spår tillsammans med Alice. Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort sett jämnbra!

Jag tycker det finns en sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Jag vet inte riktigt vad man ska jämföra med men en modernare tappning av Nicky Chinn och Mike Chapmans produktioner kanske. Det är texter som inte direkt påminner om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer relationsfulla alster. Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My Neck.

Man hittar en hel del kända namn, både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora, Kane Roberts och Steven Tyler. Den sistnämnda sjunger duett med Alice på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid tidpunkten att Alice var riktigt imponerad av Stevens röstresurser. Han sa något i stil med att han (Alice) sjöng så högt han verkligen kunde och Steven låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla fall lite småskojig kommentar!

Nåja, betyget blir högt, inte enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta artister igen! – 9/10

Recension: Alice Cooper - Constrictor (1986)

Constrictor (1986) – Efter DaDa tror jag faktiskt att jag köpte det här albumet något eller några år senare, vilket gjorde mig totalt hooked på Alice Cooper. Det är egentligen lite märkligt för det här albumet låter inte som något av de tidigare och är en kollaboration med gitarristen (och muskelberget) Kane Roberts som, om man läser lite på skivomslaget även spelar bas, keyboard och trummor på skivan. Ja, så hojtar han ju lite i bakgrunden också förstås!

Stilen är mycket mer hårdrock än någonsin och det var väl kanske det som passade mig just i den tiden av mitt liv. Det var tufft och fräckt och texterna behandlade ungefär samma sak som de filmer jag gillade att se vid tillfället (och fortfarande gör faktiskt). Mycket våld och aggressiva teman, men det hindrar ju inte att den första rockrockaren Teenage Frankenstein behandlar utanförskap i någon form. I’m a kid on the block, with my head made of rock and I ain’t got nobody med fortsättningen i bästa Alice-stil I’m a state of the art, got a brain à la carte, I make the babies cry. En utmärkt inledning på plattan och en av de allra bästa låtarna också, riffet sätter sig lätt och det var också en av de tre låtar från plattan som framfördes live under turnén – The Nightmare Returns.

Men även om det bara framfördes tre låtar från plattan på den initiala turnén finns det betydligt mer att hämta här. Thrill My Gorilla och Life And Death of the Party känns lite mer som vanlig rock, åtminstone den senare och det gör väl egentligen Crawlin', som tillhör plattans svagaste låtar tillsammans med Give It Up och Trick Bag också. För den som är intresserad låter så Trick Bag misstänkt lik första versionen av He’s Back (The Man Behind the Mask) som finns att hitta i samlingsboxen The Life and Crimes of Alice Cooper.

Albumversionen av He’s Back (The Man Behind the Mask), som ju blev ledmotivet till slasherfilmen Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives blev förresten en riktigt stor hit i Sverige och toppade listorna. Jag är inte helt hundra procent säker men det verkar som om det var det enda landet den slog i. Hur som helst gillar jag den även om den har lite discorötter. Den absoluta favoriten är nog förstås The World Needs Guts, som är så där härligt motsträvig att man inte kan låta bli att gilla den som revolterande ungdom. Numera får jag väl skylla på nostalgivärdet i det hela..

Som helhet funkar plattan mycket bra, den spretar inte på en massa olika håll och innehållet känns genomtänkt, nästan formgivet och pendlar mellan nästan tidstypisk hårdrock och radiorock. Det är definitivt ett album som definierar Alice Coopers återkomst till musikbranschen och faktiskt riktigt bra! – 8/10