Recension: Alice Cooper - Constrictor (1986)



Constrictor (1986) – Efter DaDa tror jag faktiskt att jag köpte det här albumet något eller några år senare, vilket gjorde mig totalt hooked på Alice Cooper. Det är egentligen lite märkligt för det här albumet låter inte som något av de tidigare och är en kollaboration med gitarristen (och muskelberget) Kane Roberts som, om man läser lite på skivomslaget även spelar bas, keyboard och trummor på skivan. Ja, så hojtar han ju lite i bakgrunden också förstås!

Stilen är mycket mer hårdrock än någonsin och det var väl kanske det som passade mig just i den tiden av mitt liv. Det var tufft och fräckt och texterna behandlade ungefär samma sak som de filmer jag gillade att se vid tillfället (och fortfarande gör faktiskt). Mycket våld och aggressiva teman, men det hindrar ju inte att den första rockrockaren Teenage Frankenstein behandlar utanförskap i någon form. I’m a kid on the block, with my head made of rock and I ain’t got nobody med fortsättningen i bästa Alice-stil I’m a state of the art, got a brain à la carte, I make the babies cry. En utmärkt inledning på plattan och en av de allra bästa låtarna också, riffet sätter sig lätt och det var också en av de tre låtar från plattan som framfördes live under turnén – The Nightmare Returns.

Men även om det bara framfördes tre låtar från plattan på den initiala turnén finns det betydligt mer att hämta här. Thrill My Gorilla och Life And Death of the Party känns lite mer som vanlig rock, åtminstone den senare och det gör väl egentligen Crawlin', som tillhör plattans svagaste låtar tillsammans med Give It Up och Trick Bag också. För den som är intresserad låter så Trick Bag misstänkt lik första versionen av He’s Back (The Man Behind the Mask) som finns att hitta i samlingsboxen The Life and Crimes of Alice Cooper.

Albumversionen av He’s Back (The Man Behind the Mask), som ju blev ledmotivet till slasherfilmen Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives blev förresten en riktigt stor hit i Sverige och toppade listorna. Jag är inte helt hundra procent säker men det verkar som om det var det enda landet den slog i. Hur som helst gillar jag den även om den har lite discorötter. Den absoluta favoriten är nog förstås The World Needs Guts, som är så där härligt motsträvig att man inte kan låta bli att gilla den som revolterande ungdom. Numera får jag väl skylla på nostalgivärdet i det hela..

Som helhet funkar plattan mycket bra, den spretar inte på en massa olika håll och innehållet känns genomtänkt, nästan formgivet och pendlar mellan nästan tidstypisk hårdrock och radiorock. Det är definitivt ett album som definierar Alice Coopers återkomst till musikbranschen och faktiskt riktigt bra! – 8/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar