Constrictor (1986) – Efter DaDa tror jag faktiskt
att jag köpte det här albumet något eller några år senare, vilket gjorde mig
totalt hooked på Alice Cooper. Det
är egentligen lite märkligt för det här albumet låter inte som något av de
tidigare och är en kollaboration med gitarristen (och muskelberget) Kane Roberts som, om man läser lite på
skivomslaget även spelar bas, keyboard och trummor på skivan. Ja, så hojtar han
ju lite i bakgrunden också förstås!
Stilen är mycket mer hårdrock än
någonsin och det var väl kanske det som passade mig just i den tiden av mitt
liv. Det var tufft och fräckt och texterna behandlade ungefär samma sak som de
filmer jag gillade att se vid tillfället (och fortfarande gör faktiskt). Mycket
våld och aggressiva teman, men det hindrar ju inte att den första rockrockaren Teenage
Frankenstein behandlar utanförskap i någon form. I’m a kid on the
block, with my head made of rock and I ain’t got nobody med fortsättningen i bästa Alice-stil I’m a state of the art, got a brain à la carte, I make the babies cry.
En utmärkt inledning på plattan och en av de allra bästa låtarna också,
riffet sätter sig lätt och det var också en av de tre låtar från plattan som
framfördes live under turnén – The Nightmare Returns.
Men även om det bara framfördes
tre låtar från plattan på den initiala turnén finns det betydligt mer att hämta
här. Thrill
My Gorilla och Life And Death of the Party känns
lite mer som vanlig rock, åtminstone den senare och det gör väl egentligen Crawlin',
som tillhör plattans svagaste låtar tillsammans med Give It Up och Trick
Bag också. För den som är intresserad låter så Trick Bag misstänkt lik
första versionen av He’s Back (The Man Behind the Mask) som finns att hitta i
samlingsboxen The Life and Crimes of Alice Cooper.
Albumversionen av He’s
Back (The Man Behind the Mask), som ju blev ledmotivet till
slasherfilmen Friday the 13th: Part 6 – Jason Lives blev förresten en riktigt
stor hit i Sverige och toppade listorna. Jag är inte helt hundra procent säker
men det verkar som om det var det enda landet den slog i. Hur som helst gillar
jag den även om den har lite discorötter. Den absoluta favoriten är nog förstås
The
World Needs Guts, som är så där härligt motsträvig att man inte kan
låta bli att gilla den som revolterande ungdom. Numera får jag väl skylla på
nostalgivärdet i det hela..
Som helhet funkar plattan mycket
bra, den spretar inte på en massa olika håll och innehållet känns genomtänkt,
nästan formgivet och pendlar mellan nästan tidstypisk hårdrock och radiorock.
Det är definitivt ett album som definierar Alice
Coopers återkomst till musikbranschen och faktiskt riktigt bra! – 8/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar