Bon Jovis självbetitlade debutalbum fyller 30 år!

Året var 1984 och när skivan släpptes stod jag på kö för att införskaffa den! Nja, det är väl inte riktigt sant men jag gillade den verkligen och på den tiden – de nedre tonåren, var det inget som hindrade att man köpte de senaste skivorna av de största artisterna. De artister man själv uppfattade som störst förstås. Jag deltog väl inte i den värsta yran som blossade upp kring Bon Jovi, det var väl lite mer tjejbetonat bland fansen egentligen. Så här med facit i hand så kan man kanske säga att bandet var lite ”mesigt” jämfört med annat som man tyckte om på den tiden.

Men alldeles oavsett hur mesig musiken var eller inte var så skulle jag ha skivan. Jag hade tidigare hört plattans inledningsspår – Runaway, på radion. Det var på den tiden då det fanns speciella radioprogram som fokuserade på tyngre rockmusik. Numera är det väl i stället frågan om att sådan här ’lättare’ rockmusik spelas i vanliga kanaler eller klassikerkanaler. Musikklimatet har förändrats och det som var tungt då är inte det längre.

Dock rubricerar jag det här fortfarande som hårdrock. Det är kanske en term som inte betyder lika mycket nu som när skivan kom, eller snarare så har betydelsen av den förändrats. Det är i och för sig inte första gången heller. Titta lite tillbaka i tiden så får ni se. Lyssna på tidigare plattor med Black Sabbath och Deep Purple och säg om det motsvarar dagens definition av hårdrock?

Men i mitten på 80-talet var det här så mycket hårdrock det blev. Visserligen använde bandet keyboard, vilket i mångas ögon var en dödssynd och som inte kunde vara förenligt med ”den rena vägen”. Det var på den här tiden en massiv debatt i hårdrockskretsar om band som använde keyboards eller – Gud förbjude – synthar, kunde spela egentligen eller om allt var programmerat. Lyckligtvis är vi bortom den typen av diskussioner idag – eller?

Runaway blev hitsingeln som stod ut från plattan och är det något man minns idag så är det just denna låt. Jag plockar fram plattan ibland och försöker lyssna på resterade låtmaterial också. Det är inte dåligt på något sätt men håller inte i jämförelsen med hitlåten Runaway! Allt som oftast kommer jag på mig själv med att stänga av innan skivan är helt färdigspelad emedan jag faktiskt tröttnar på den. Det blir helt enkelt för intetsägande i längden. Helt och hållet kompetent musik och framförandet är det heller inget fel på men det finns helt enkelt inte den hitkvalitet i några av de andra låtarna.

6/10

Recension: Alice Cooper - Trash (1989)

 Efter de två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash. Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det är inte särskilt förvånande när det är Desmond Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av samtliga spår tillsammans med Alice. Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort sett jämnbra!

Jag tycker det finns en sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Jag vet inte riktigt vad man ska jämföra med men en modernare tappning av Nicky Chinn och Mike Chapmans produktioner kanske. Det är texter som inte direkt påminner om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer relationsfulla alster. Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My Neck.

Man hittar en hel del kända namn, både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora, Kane Roberts och Steven Tyler. Den sistnämnda sjunger duett med Alice på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid tidpunkten att Alice var riktigt imponerad av Stevens röstresurser. Han sa något i stil med att han (Alice) sjöng så högt han verkligen kunde och Steven låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla fall lite småskojig kommentar!

Nåja, betyget blir högt, inte enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta artister igen! – 9/10