Nyheter: Ny platta med Tristania - Darkest White

Release: 20130531

Tristania – World of Glass – 2001

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10 

Recension: Tristania – Widow’s Weeds – 1998

Här är ytterligare ett band som, liksom Epica eller de mer kända Nightwish, använder sig av sopransång i kontrast till de mer extrema grymtandena som karaktäriserar många former av extremare metal. Arrangemangen är smakfulla och fyllda med mörka passager vilket gör kontrasten till sopranen så bra, faktiskt bland det bästa jag har hört på området. Det handlar inte om supersnabba gitarrer på något sätt utan om välproducerad symfonisk doom metal med synnerligen vackra och rogivande arrangemang. Ibland stoppar man in udda instrument såsom piano eller violin, men det är å andra sidan inte så där rysligt ovanligt i den här typen av musik. Ljudbilden fylls ut på ett snyggt sätt i alla tre dimensionerna och det finns ständigt nyanser att upptäcka. Plattan har en början och ett slut och en musikalisk resa däremellan, det är inte så mycket fråga om, från varandra, lösryckta låtar utan om en helhetsbild. Detta även om det naturligtvis är frågan om fullständigt individuella spår. Överlag handlar det om ganska långa låtar på sex, sju, eller till och med åtta minuter, vilket ger utrymme för små variationer och förändringar inom samma låt. Kompositionen är viktig och det känns som skrivet material, i kontrast till framlekta sådana genom jamsessions och liknande. Vad som saknas är dynamik, men jag tycker inte att det behövs, kompositionerna står på egna ben och det behövs inga crescendon eller ljudexplosioner för att hålla intresset vid liv!

10/10