Melodifestivalen – Delfinal (3) 4

Den uppmärksamme har redan märkt att jag inte skrivit någon krönika om den tredje delfinalen. Detta beror inte på att jag tyckte att kvaliteten var lägre än på någon av de andra delfinalerna utan helt enkelt på att jag inte hade möjlighet att se eventet under tillräckligt ordnade former. Men å andra siden inbillar jag mig inte att mina åsikter om tillställningen är särskilt viktiga för någon heller. Jag brukar ha en hög ambitionsnivå men efterhand tröttnar jag och har egentligen inte så mycket att tillägga. Allt har redan sagts verkar det som. Dock vore det som omväxling kul om någon kunde kommentera mina krönikor om musikfesten. Finns det någon mening med att fortsätta skriva dem, är det någon som bryr sig?

1.      Idag såg jag faktiskt fram emot Army of Lovers! Jag var väl egentligen aldrig något större fan av dem under storhetstiden men Alexander Bard har en förmåga att skriva hookiga låtar och de bisarra visualiseringarna kan man inte gnälla på heller. Idag var jag dock gruvligt besviken! Det var väl ok men inte mer… Möjligen kan låten växa med några radiospelningar men jag tror inte det.

2.      Lucia Pinera hade en rejäl pipa och imponerade desto mer! Melodin var trevlig men soundet var lite för melodifestivaltypiskt för att det skulle vara av intresse. Bra röst dock!

3.      Jag känner inte till Robin Stjernberg sedan tidigare även om min sambo säger att jag borde det. Dock konstaterade jag snabbt att han såg ut som en Rick Astley wannabe och att hans röstteknik påminde en smula om Sinead O’Connors. Annars har jag inte ett enda minne av denna låt och då pågick programmet fortfarande när jag började skriva detta.

4.      Fjärde låten saknade allt vad originalitet heter. Kallar man det här för bossanova? Lite halvjazzigt sådär, lite 60-tal, trist! Sylvia Vrethammar var Inget jag gick i gång på.

5.      Det här var väl å andra sidan mera originellt i melodifestivalsammanhang. Fullständigt uruselt enligt min åsikt men i alla fall lite annorlunda jämfört med fördomsstereotypen. Ingen tackar mer ja till hårdrock i festivalen mer än jag men det här var bara bedrövligt. Bara skrikigt… Men Mustasch är ju bra… Ralf Gyllenhammar själv är tydligen inte det…

6.      Behrang Miri stod för nästa bidrag som jag inte heller förstod poängen med. Jag tror att texten efter ett tag var på svenska men det var nästa omöjligt att uppfatta. Och eftersom rappare har en fäbless för att dölja munnen med mikrofonen fanns det heller inte någon som helst möjlighet att läsa på läpparna. Vad handlade den här om?

7.      Då förstod jag texten till Terese Fredenwalls Breaking the Silence betydligt bättre. Det var rent av en riktigt anständig låt. Dock borde någon annan ha gjort den! Med rätt artist i rätt arrangemang skulle den här låten kunna låta riktigt bra!

8.      Så flickidolen Ulrik Munther då… En riktigt pampig låt som fick min högsta poäng ikväll (den var helt enkelt minst dålig). Dock hade den behövt större röstresurser för att göra sig själv rättvisa!

Det var mina kommentarer om kvällens tillställning. Och glöm nu inte, som jag bad om i krönikans början, att kommentera inlägget. Finns det någon mening att skriva det här?