U.D.O. – Mastercutor – 2007

Någon gång i tiden kände jag väl en viss besvikelse över att Udo Dirkschneider lämnade Accept, att han sedan återförenades med sitt gamla band och gjorde ytterligare tre skivor med dem hade inte så stor betydelse,  han var ändå en svikare. Idag ser jag på det med lite andra ögon. Jag har inte längre något emot att Udo har gjort solokarriär, det innebär bara att Accept på senare år gjort två kanonplattor, U.D.O. kan stå för dussinproduktionerna.

Nu var jag kanske lite orättvis men faktum är att även om det här är rätt bra och något som trivs i mina öron är det inget som är speciellt utmärkande. Det skulle kunna vara ungefär vad som helst som Udo har lagt sång på, bakgrundsmusiken är just det – bakgrundsmusik, det finns inget direkt som utmärker den! Det är standard Heavy Metal kan man säga men som sådan är den ändå väldigt bra och stabil och det gör kanske inte så mycket om det inte är oerhört innovativt hela tiden? Det är faktiskt bra ändå!

Det är inte förrän framåt slutet, i sista låten, den punkrocksinspirerade Crash Bang Crash som det finns något som utmärker sig och något som jag kan känna igen rent musikaliskt på bara musiken. Överlag känns det som en lite trött platta men jag ska hellre fria än fälla och det var definitivt intressant att lyssna på en skiva tio år nyare än det senaste jag har i mina hyllor med dem. Det håller fortfarande och det kommer att resultera i fler inköp (och fler recensioner!).

7/10