Michael Bruce:
In My Own
Way
2002
Burning Airlines: Pilot 114
Michael Bruce är förmodligen ganska okänd för de allra flesta, men
för de som är insatta i Alice Coopers
tidiga karriär, när det fortfarande var ett band, bör känna till hans
kvaliteter som låtskrivare. Jag ägnade själv ganska mycket tid åt att
konstatera det faktum att det var hans låtar som var de allra starkaste på
skivor som Killer, Love it to Death och Billion
Dollar Babies, när jag skrev min diskografi
över Alice Coopers samtliga
studioplattor för en tid sedan. Med det i bagaget formas förstås antagande i
skallen om vad det här kan tänkas vara för slags musik och vilka kvaliteter det
kan tänkas innehålla.
Nu ska man komma ihåg att den här
skivan skrevs och spelades in strax efter Muscle of Love i början av
sjuttiotalet och ingalunda är någon ny produkt även om den inte funnits
tillgänglig på CD under särskilt många år. Man måste alltså placera den rätt på
tidslinjen om man ska kunna greppa den typ av musik som återfinns på den.
Jag blir själv ganska besviken
när jag inte hittar den typ av gitarr-riff som Be My Lover eller Under
My Wheels bjöd på någonstans. Det är inte den typ av rockmusik som jag
hade förväntat mig helt enkelt. Det är istället ganska likt musiken på Muscle
of Love och kanske lite för mjäkigt för att passa mig perfekt. Det är
förstås inte helt oväntat med tanke på när skivan är gjord och det är ju också
så att Michael Bruce, tillsammans
med Alice Cooper skrivit nästan hela
Muscle
of Love tillsammans. Ett tränat öra och ett stort fan av Alice Cooper bandet kan förstås
uppfatta likheterna däremellan men mycket mer än så är det inte. Några låtar
sticker förstås ut mer än andra och om man är samlare av allt som Alice Cooper medverkat i måste man ha
plattan av den anledningen! Han gästsjunger nämligen på As Rock Rolls On, som
ironiskt nog är bland det bästa materialet på skivan.
Nu innehåller just den här
versionen av skivan en extra bonusdisk med inte mindre än sjutton extra låtar.
Denna skiva känns initialt som betydligt bättre än den egentliga skivan och mer
i linje med Killer och Love it to Death i sin musikalitet.
Efter några spår blir det dock smärtsamt uppenbart att det faktiskt rör sig om
demolåtar som inte riktigt är färdiga och som saknar den där extra lilla touch
som färdig musik ska ha. De är lite för långa och lite för tjatiga men hade
helt klart haft potential att bli riktigt bra om det arbetas igenom lite mer.
Vad blir det slutgiltiga omdömet
då? Ja, något mästerverk lär det inte bli tal om, och heller ingen platta vars
kvaliteter kan skanderas ut till massorna. Snarare blir det en rekommendation
till komplettister som måste ha allt med anknytning till Alice Cooper. Ett betyg är svårt att sätta, eftersom det delvis rör
sig om nostalgiska värderingar mer är objektiva analyser av musikens egentligen
kvaliteter. Frågan är också om man ska nöja sig med att innefatta första disken
i betyget eller om alla bonuslåtar ska räknas med? Jag skulle köpa fler skivor
med Michael Bruce om jag hittade
dem, men kanske mest för att ha dem i hyllan…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar