Recension: Alice Cooper - Flush the Fashion (1980)



Flush the Fashion (1980)Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva musiken på den här plattan, delvis är det en återgång till det tidiga, och mer garagerocksinspirerade soundet. Samtidigt känns det modernt – New Wave, kanske beroende på att det faktiskt var en helt ny approach för Alice vid tidpunkten. Jag kan väl inte säga att jag direkt älskar den här plattan och ser den mest som ytterliggare en parantes i Alice karriär. Låtar som singlarna Clones (We’re All), Talk Talk eller min personliga favorit på skivan Pain, förmår inte lyfta plattan förbi medelmåttighetens träsk och det är för mig en smula förvånande att den blev mer kommersiellt framgångsrik än de föregående plattorna. Pain framfördes förresten också i filmen Roadie som kom samma år. Jag gillar verkligen när man tar en känsla och skriver en text i första person kring det. Lite på samma sätt som Rolling Stones Sympathy for the Devil eller för den delen Lars Forsells Djävulens sång som Cornelis Vreeswijk förevigat.

Tyvärr finns det, åtminstone inte för min del, några andra riktiga höjdare på albumet och det blir mest en jämntjock smet som kommer ur högtalarna. Leather Boots sticker kanske ut lite från mängden med sina popiga influenser. Eller Aspirin Damage med den mer traditionella svarta humorn som kantat så många tidigare låtar. Aspirin Damage, Aspirin Damage/Kills the pain, Destroys the Brain.

Något som känns lite speciellt för den här plattan är dock att alla, eller åtminstone väldigt många av låtarna följer direkt på varandra eller går in i varandra rent musikaliskt. Det är ett ganska kul grepp och gör att det blir mer kontinuitet i framförandena. Men det ändrar dock inte min uppfattning och ovanstående kommentar om medelmåttighet står fast. Det här är helt enkelt inget annat än en parantes i det totala retroperspektivet! – 5/10

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar