Flush the Fashion (1980) – Jag vet inte riktigt hur man ska
beskriva musiken på den här plattan, delvis är det en återgång till det tidiga,
och mer garagerocksinspirerade soundet. Samtidigt känns det modernt – New Wave,
kanske beroende på att det faktiskt var en helt ny approach för Alice vid tidpunkten. Jag kan väl inte
säga att jag direkt älskar den här plattan och ser den mest som ytterliggare en
parantes i Alice karriär. Låtar som singlarna Clones (We’re All), Talk
Talk eller min personliga favorit på skivan Pain, förmår inte lyfta
plattan förbi medelmåttighetens träsk och det är för mig en smula förvånande
att den blev mer kommersiellt framgångsrik än de föregående plattorna. Pain
framfördes förresten också i filmen Roadie som kom samma år. Jag gillar
verkligen när man tar en känsla och skriver en text i första person kring det.
Lite på samma sätt som Rolling Stones
Sympathy
for the Devil eller för den delen Lars
Forsells Djävulens sång som Cornelis
Vreeswijk förevigat.
Tyvärr finns det, åtminstone inte
för min del, några andra riktiga höjdare på albumet och det blir mest en
jämntjock smet som kommer ur högtalarna. Leather Boots sticker kanske ut lite
från mängden med sina popiga influenser. Eller Aspirin Damage med den
mer traditionella svarta humorn som kantat så många tidigare låtar. Aspirin Damage, Aspirin Damage/Kills the pain, Destroys the Brain.
Något som känns lite speciellt
för den här plattan är dock att alla, eller åtminstone väldigt många av låtarna
följer direkt på varandra eller går in i varandra rent musikaliskt. Det är ett
ganska kul grepp och gör att det blir mer kontinuitet i framförandena. Men det
ändrar dock inte min uppfattning och ovanstående kommentar om medelmåttighet
står fast. Det här är helt enkelt inget annat än en parantes i det totala
retroperspektivet! – 5/10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar