Bob Dylan – John Wesley Harding – 1967

Mina tidigare erfarenheter av Bob Dylan, åtminstone från den här tidigaste delen av hans karriär, och skivan som kom före den här – Blondeon Blonde, var en riktig bedrövelse. Musikalsikt påminner den dock inte speciellt mycket om föregångaren och det kan ju inte vara dåligt i min bok. Det kanske är mer Folk än Singer/Songwriter egentligen, men gränserna är så luddiga att jag inte riktigt vet var de går alla gånger. Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det handlar om akustisk musik som ligger lite närmare trubadurrepertoar än full orkestrering. Detta är något som jag personligen uppskattar. Det är melodier snarare än bara frambringande av text vilket jag fann kunde vara fallet många gånger på den föregående plattan. Det finns också något mer att säga med kompmusiken än att den bara finns där som en ljudmatta och vara som en bas med ackordsföljder för sångaren. Det är inte jätteavancerat och det ska det inte vara heller, det är väldigt sparsamt och lättinstrumenterat men fungerar mycket bättre än på Blonde on Blonde.  Bob Dylans röst är inte alls lika bräkig och jag skulle till och med vilja drista mig till att påstå att han sjunger på den här! Visserligen kanske hellre än bra men man får ju inte ta ifrån en artist dess unika särprägel heller. Han har en väldigt speciell röst och det är en styrka i alla avseenden! Än en gång frågar jag mig om det faktiskt går att lära gamla hundar sitta och det handlar förstås mest om mig själv i det här fallet eftersom det här är en gammal skiva. Så även om Bob Dylans röst är mer kontrollerad än den nidbild jag har av honom kan man inte påstå att den förändrats med åren, eftersom Blonde on Blonde kom bara året tidigare och är den enda referens punkten jag har just nu från den här tidigaste delen av Bob Dylans karriär. Det är en mer kontrollerad, mindre exalterad röst helt enkelt. Samtidigt besitter den en inlevelse som är behaglig i själva framförandet och det tycker jag bör premieras med ett ganska högt betyg.

7/10