Recension: Ace Frehley – Anomaly – 2009

Jag har alltid gillat det som Ace Frehley företagit sig musikaliskt. Han kompositioner tilltalar och har alltid varit lite ”hårdare” än sina forna Kisskollegors. Däremot är han ingen större sångare vilket han åter igen bevisar här, han är heller ingen höjdare på att skriva texter och det blir rejält mycket upprepningar på några av spåren. Jag upplevde att någon låt bara har fyra, fem rader som repeteras om och om igen och sådana tilltag måste ju trots allt dra ned betyget något, även om man måste beundra den nakna bekännelsen om sitt liv som Ace gör i A Little Below the Angles. Nu är det väl i och för sig ingen hemlighet att det har varit, minst sagt, lite turbulent kring honom, men det är ändå kul att höra lite av problematiken från honom själv. Ser man det rent musikaliska är det betydligt bättre! Det finns kanske ingen direkt wowfaktor, men att Ace kan spela gitarr råder det ingen som helst tvekan om. Gitarrsoundet är tungt och jag gillar det, dock ligger rösten lite väl långt tillbaka i ljudbilden, men det kanske mest bevisar att Ace känner sina svagheter eftersom han själv producerat plattan. Med ett undantag förstås, The Sweets gamla hit Fox on the Run, som har producerats av Marti Fredriksen. Ironiskt nog är detta skivans bästa låt! Den samsas med tio egenskrivna hårdrockslåtar och en kollaboration där Ace tagit hjälp med låtskrivandet och pågår i totalt runt 54 minuter. Överlag finns det inga direkta överraskningar, men heller inga direkta besvikelser. Man får det man får och det är ungefär det man räknar med av gamle Space-Ace.

6/10