Bengt Sändh & Finn Zetterholm – Snus Mus och Brännvin – 2008

Jag kan helt enkelt inte gå förbi en skiva med Finn Zetterholm utan att köpa den. Ofta får man Bengt Sändh på köpet men det kan jag leva med, han tillhör väl inte mina största favoriter men jag har å andra sidan inget emot honom heller. Det här visade sig vara en liveskiva inspelad 1994 i mina hemtrakter, nämligen hos Tomaz Krukmakare i Vinslöv. Som sådan inspelning har den ett värde bortom det musikaliska (som faktiskt inte är speciellt högt), det är nämligen underhållning utan dess like. Både Finn och Bengt skojar och står i, får med publiken på sina dumheter och… roar helt enkelt. Det är snuskiga visor där man inte skäms för könsord eller liknande glosor och så är det snapsvisor. Den som är bekant med den kultförklarade skivan Folklår med dessa båda herrar känner förstås igen det allra mesta av de snuskiga visorna. Man kan också säga att många av snapsvisorna finna med på Bengt Sändh och Rune Anderssons skiva 54 Supvisor, så det är inget nytt under solen för min del. Det som räddar skivan, för varken Bengt eller Finn gör särskilt bra ifrån sig rent musikaliskt, är att det är roligt! Och då menar jag inte nödvändigtvis låtarna i sig utan stämningen som fastnat på skivan. Publiken tjuter av skratt och det märks att både Finn och Bengt har roligt! Medverkar gör också Sture Nordin på bas och Jan ”Tollarparn” Eriksson på piano och så ett par körtjejer som sjunger ännu bedrövligare än artisterna själva.

8/10 

Recension: Creed – My Own Prison – 1997

Jag är väl egentligen inte så bevandrad i varken Grungen eller den mer radiovänliga Postgrungen som Creed väl egentligen tillhör. Därför har jag inga direkta referensramar att ta till och jämförelserna kan lätt bli både vida och ovidkommande för de mer insatta. Dock fick jag för mig att jag skulle införskaffa detta hyllade debutalbum, som tydligen sålt platina sex gånger om bara i USA. Nu brukar ju inte försäljningsframgångsrika skivor attrahera mig speciellt mycket men det här var faktiskt riktigt bra! Jag vet inte om jag vill drista mig till att kalla det för undantaget som bekräftar regeln men melodierna var riktigt sköna och soundet, som andas lätta bluesinfluenser, inspiration från hårdrocken och bröliga och luddiga gitarriff tilltalar mig mycket mer än vad jag hade förväntat mig! Det är lågmält och kraftfullt på samma gång och undviker att vara så förutsägbart som radioanpassad musik lätt kan bli på ett strålande sätt. Jag är tagen och känner mer smak och ett bättre betyg än så kan man väl knappast ge (även om det såklart går att gradera detta något)? Dessutom bjuder albumet på kanske hela nittiotalets mest talade omslag!

7/10 

The Sins of thy Beloved – Perpetual Desolation – 2000

När jag först hörde The Sins of thy Beloveds första skiva Lake of Sorrow var jag helt såld. Den öppnade upp en helt ny värld för mig och fick mig på allvar intresserad av att utforska musikens värld igen. Därför var det med lite extra stort intresse som jag lyssnade på den här – The Sins of thy Beloveds andra skiva och hoppades på att den skulle leva upp till mina förväntningar. Jämförelser är förstås oundvikliga och med tanke på att jag delade ut full pott till debuten var spänningen lite extra spänd. Och vad blir domen då? Ja, inte lever den upp till samma höjder som första skivan, men det är trots allt ganska bra och man känner lätt igen soundet. Det är tung Gothic Metal med influenser av Doom, till detta en fantastisk sångerska – Anita Auglend, som ackompanjerar det typiska growlandet. Pete Johansen med sin fiol ger extra glans åt musiken och de följsamma melodierna från hans instrument blir riktigt trivsamma. Till skivans nackdel blir att man lagt på lite för ”moderna” ljud emellanåt och att det under stundom blir lite slätstruket. Men som helhet betraktat fyller musiken ut ljudbilden i alla riktningarna och skapar en komplex betraktelse i lyssnaren öron.

8/10 

Debbie från Söderhamn!

Jag fick nyligen nys om ett svenskt band från Söderhamn, Debbie heter de. I samband med detta fick jag också en inbjudan till att lyssna lite på deras musik och även om det inte kan bli frågan om någon regelrätt recension tänkte jag åtminstone skriva några rader om vad jag tyckte om dem. Själva räknar de upp influenser som Hellacopters, Backyard Babies, DAD och Motörhead och ett gäng band till som jag knappt har hört talas om. Om det är för att jag börjar bli gammal eller för att jag helt enkelt aldrig intresserat mig för den typ av musik som tydligen ligger Debbie varmast om hjärtat ska vi inte spekulera kring…

Jag kan höra klara likheter med både Hellacopters och Motörhead i musiken, de andra referenserna är jag tyvärr inte tillräckligt bekant med för att kunna skapa mig en uppfattning om. Överlag tycker jag att det låter okej, det är lite grötigt a la Motörhead och det verkar som om Tobias Forsner, som står för sången lyssnat en hel del på Lemmys sätt att leverera en text. Men det är svårt att avgöra kvaliteter på streamad musik på datorn, det är verkligen inget jag föredrar när det gäller att skapa sig en uppfattning om någonting. Allt för mycket nyanser går förlorade enligt min mening så jag hoppas att Debbie kommer med en riktigt demo så småningom. Det är i alla fall så pass bra att det skulle vara intressant att höra hur de låter under mer ordnade former!

Här kan man lyssna fram tills dess..
DEBBIE

Recension: Candlemass – Candlemass – 2005

Efter, det enligt mig ganska misslyckade albumet From the 13th Sun, som var tydligt inspirerat av Black Sabbath, tog bandet en paus på fem-sex år. När det sedan var dags igen hade Leif Edling samlat ihop samtliga medlemmar från den klassiska sättningen med Messiah Marcolin på sång igen. Resultatet blir visserligen väldigt familjärt, det råder ingen som helst tveka om vilka som spelar och man känner igen låtarna direkt även om man aldrig har hört dem innan. Vid en första anblick kan man kanske tycka att det skulle rendera i betyget ”ungefär vad som kan förväntas” det vill säga en 6:a men det påverkar tyvärr tråkighets faktorn i en märkbar negativ riktning och man blir mest irriterad över att musiken inte utvecklats någonting sedan storhets tiden. Det är ingenting som klär plattan även om det faktiskt i grunden handlar om stabila låtar. Det är synd att man fastnat i denna fälla. Själva ljudet på plattan är också bedrövligt. Basmullrande är nog det bästa ord jag kan använda i sammanhanget och de som känner mig vet att det gillar jag inte! För tio eller femton år sedan hade det här varit hur bra som helst tror jag, men nu blir det bara uttjatat och tråkigt. Men eftersom det trots allt finns en del positiva egenskaper bland låtkvaliteterna ska jag vara extra snäll i min betygsättning.

5/10 

Recension: Kiss – Hotter Than Hell – 1974

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten! Hela produktionen är sämre och man har heller inte fått till låtarna med samma träffsäkerhet, inget sticker egentligen ut från mängden utom möjligen titelspåret Hotter Than Hell. Tyvärr har jag, som ett stort fan av filmen Kiss Meets The Phantom of the Park (som bandet själva tydligen hatar) svårt att ta till mig texten efter att idogt lyssnat på den alternativa text som finns i filmen där man döpt om låten till Rip and Destroy. Vokalistrollen ser ut ungefär som på debuten, Gene Simmons tar störst utrymme, därefter Paul Stanley och sist Peter Criss som endast sjunger på en låt. Ace Frehley sjunger inte alls, men det vet i tusan om inte han åter igen är upphovsman till plattans starkaste låt – Parasite! Hur som helst blev det här en besvikelse, men får ändå anses vara av betydelse för Kiss fortsatta utveckling. De gjorde en ny platta sex månader efter debuten och med det rasande tempot kan väl nästan ingen bibehålla de kvaliteter som man kanske slipat på i åratal för perfektion. Helt ok, men inte så mycket mer alltså!

6/10 

Halford – Resurrestion – 2000

Att ge sig på att beskriva musiken från en av de största förgrundsfigurerna inom Heavy Metal genom alla tider kan tyckas lite barnsligt. Känner man inte till Rob Halford är det förmodligen ingen musik man vill lyssna på i alla fall kan man resonera. Men å andra sidan är ju alla nybörjare någon gång och med det i bakhuvudet kan jag väl åtminstone sträcka mig till att säga att det här är Heavy Metal i dess mest klassiska form (tänk Judas Priest) fast med lite råare tendenser (a la Fight) emellanåt. Usel beskrivning, men en som faktiskt funkar… Tyvärr måste jag säga att plattan inte lever upp till mina förväntningar. Inledningen är hur vass som helst och Rob får redan i öppningsspåret tillika titellåten visa var skåpet ska stå. Han är en av de allra vassaste sångarna på Heavy Metal Scenen så är det bara! Det som sedan följer är dock inte lika imponerande, det är förstås fortfarande lyssningsvärt och kompentent framfört på alla sätt och vis, men tenderar att bli lite tråkigt i längden. Låtarna, med några få undantag sticker inte ut från mängden och det blir bara en medioker soppa av alltihop. Höga förhoppningar ger stora besvikelser…

5/10 

Tristania – World of Glass – 2001

Det här är inte ett lika klockrent album som debuten Widow’s Weeds. Kontrasterna är inte lika tydliga, sopranen Vibeke Stene låter inte lika spröd, musiken är inte lika tung och growlandet har tagits över av Ronny Thorsen och det funkar väl ganska bra, men det är som sagt var inte riktigt den kontrast mellan det spröda och det tunga som jag skulle vilja. Arrangemangen är mera köraktiga och det finns liksom inget som sticker ut från plattan. Missförstå mig inte, det är fortfarande bra, men det finns inte kvalitéer som kommer i närheten av Widow’s Weeds! I sina bästa stunder är det här musik med violin och piano i kontrast till de distade gitarrerna och snabba trummorna (som förvisso inte är såå snabba) men man har också lagt sig till med andra ljud som jag inte riktigt kan placera. Det låter som om man velat hitta ljud som ingen annan har använt tidigare och sedan använt dem i sina låtar. För mig låter det lite krystat och som ett tecken på att man inte har kunnat komma på bättre låtar. Dessa är fortfarande långa men har inte riktigt den progressiva form som på Widow’s Weeds. Därmed inte sagt att det är strikt konventionell låtstruktur, men det når trots allt inte riktigt ända fram.

6/10 

Symphony X – V: The New Mythology Suite – 2000

Jaha, vad ska man kalla det här för nu då? Symfonisk Power Metal med FM-rock inslag? Progressive Heavy Metal? Eller kanske rent at en hybrid av detta? Det är kanske bäst jag försöker beskriva det jag hör istället. Det finns helt klart symfoniska tendenser som skulle kunna ha framförts av vilken klassisk symfoniorkester som helst. Samtidigt finns det riktigt vildsinta passager med innovativa riff och annorlunda rytmkonstellationer, detta framförs tillsammans med en Vokalist (Russell Allen) som skulle kunna platsa i vilket FM-rockband som helst. Detta skapar en intressant kontrast och eftersom rösten ligger ganska långt bak i ljudbilden känns det kanske lite extra mycket klenare än vad det borde göra. Som rymdklang ligger keyboarden ganska tydlig även om denna får mer utrymme än så emellanåt när Michael Pinnella brister ut i solon som skulle göra Jon Lord grön av avund. Tempot på albumet växlar förstås markant både mellan låtarna och inom varje spår, det är snabba arpeggiosolon för att sedan övergå mera stämningsfulla passager och ska sanningen fram så växer Russell Allen bakom micken en hel del under skivans gång också, det tar inte särskilt lång tid innan man sluta reta sig på ”klenheten” och istället hittar andra kvalitéer. Vid något tillfälle skulle jag nästan kunna jämföra honom med Ronnie James Dio i styrka och det är sannerligen inget dåligt betyg. För min egen del var det här inkörsporten till ett band som jag helt säkert kommer att utforska vidare, det behövdes inte särskilt många genomlyssningar förrän den här satte sig och blev riktigt riktigt bra!

8/10 

Onkel Kånkel – Onkel Kånkels Fantastiska Ävfentyr – 1999

                                

Jag måste väl erkänna att jag aldrig hade skrivit om den här skivan om det inte vore för att Håkan Florå, den mytomspunne mannen bakom pseudonymen, gick bort för några månader sedan. Och tycka vad man vill, men pionjärer inom den så kallande könsrocken var de onekligen – Onkel Kånkel and His Kånkelbär. Musikaliskt hamnar vi väl någonstans mellan undergroundpunk med distade gitarrer som står i kontrast till visgenren då sången ofta framstår som ”snäll” och tillrättalagd. Detta resulterar i en kontrast som förstärker de humoristiska intentionerna, åtminstone i min bok. Dock är det inte särskilt roligt i alla fall! Visst, det finns ett par låtar med riktigt roliga rim som i Onkel Kånkels version av GES: En Jävel på Kärlek (Suger Pung som en Djäfvul) Jag suger pung som en djävul, sväljer banan som Lennart Swahn eller den uppenbara driften med Gyllene Tiders Sommartider, nämligen Homotider (ja, man kan väl räkna ut hur den låter utan att höra den faktiskt). Några fullständigt briljanta nödrim kan man också hitta, till exempel i Harry Harmynt: Han Har Hartänder, Han är Bartender eller Han Är Gladlynt, Han Är Klarsynt, Han Är Harmynt från samma låt. Jag kan heller inte låta bli att nämna följande usla ordvits från, åter igen, samma låt: Han Har Inga Pengar Förutom Sitt Harmynt… I övrigt fokuseras det på pedofili, koprofagi och naturligtvis homosexualitet. Tyvärr brister det, som inte brister i infantila texter, på det rent musikaliska. Det är på tok för undermålig kvalitet, inte bara tekniskt utan även på själva kompositionerna och det som bitvis är roligt, riktigt roligt till och med, blir snabbt tröttsamt och slitsamt.

3/10 

Recension: Kiss – Kiss – 1974

Om det är fejkade publikljud som hörs precis innan Peter Criss slår an trummorna och åstadkommer de första ljuden på Kiss debutplatta, introt till den numera klassiska Strutter, är inte lätt att avgöra men det finns onekligen en livekänsla där. Jag kan dock tycka att det känns lite märkligt att inleda ett debutalbum med en liveinspelning. Vokalistrollen på plattan fördelas mellan Paul Stanley, som jag på något sätt fått för mig vara bandets huvudsångare, Peter Criss och Gene Simmons, där den senare helt klart har fått mest utrymme. Och eftersom jag egentligen gillar Gene Simmons röst bättre än Paul Stanleys har jag inget att klaga på. Musikaliskt skulle jag väl inte riktigt placera det här i hårdrockshögen idag, med alla de referensramar som finns, men 1974 var det onekligen det. Idag skulle jag klassa det som någon form av rock, möjligen lite hårdare och tyngre, men fortfarande rock. Man kan förstås fråga sig om det verkligen spelar någon roll vilket epitet man ger musiken bara den är bra? Och bra är det! Det är enkla minnesvärda melodier, med enkla men effektiva riff. Favoriten, som faktiskt står sig väldigt väl än idag är förstås Ace Frehleys Cold Gin, som ironiskt nog sjungs av nykteristen Gene Simmons. Vidare är det ganska daterad musik och det är inte svårt att höra vilket decennium den kommer ifrån. Detta kanske brukar vara en nackdel då det onekligen påverkar tidlösheten negativt men det här är ändå så pass bra att det inte är några problem att ta till sig musiken. Det låter sjuttiotal men som essentiellt sjuttiotal och känns som ett måste för den som gillar rock från detta decennium!

8/10 

Svante Thuresson & Vänner – 2007

Jag har alltid tyckt att Svante Thuresson är en skön figur med ytterst musikalisk talang i kroppen, en skön röst som kan göra vilken melodi som helst till sin egen. Men här tar han alltså hjälp av så kallade vänner. Hur det ligger till med vänskapsbanden kan man väl spekulera kring, men ur en musikalisk synvinkel är det ganska ointressant. Då är det betydligt intressantare att konstatera att det fullkomligt dräller av kända namn som sjunger duett med Svante! Till de mest namnkunniga hör Plura, Titiyo, Lisa Nilsson, Peter LeMarc, Dregen, Magnus Carlsson, Mats Ronnander och Anne-Lie Rydé, nu räknade jag upp nästan allihop förstås! Men trots detta, eller kanske tack vare detta, blev skivan lite av en besvikelse. Jag tycker inte att Svante får möjlighet att blomma ut på ett sätt som jag skulle vilja även om några av låtarna håller tämligen hög klass. I samtliga fall handlar det om när han lämnar jazzen och vandrar ut i mer bluesinspirerade verk Av Peter LeMarc, Pernilla Andersson eller varför inte i Nisse Hellbergs gamla Blå Vägen Hem som framförs i en riktigt bra version, mycket tack vara Dregens gitarrspel. Några musikaliska toppar alltså, men tyvärr alldeles för många intetsägande jazzballader också…

5/10 

Mayhem – Ordo Ad Chao – 2007

Efter att ha givit Dimmu Borgirs album In Sorte Diaboli full pott i min recension blev jag lite nyfiken på vilka andra band trummisen ”Hellhammer” medverkat i. Det är tydligen en mycket ansedd trumslagare på den norska black metal scenen så det var med stort intresse jag införskaffade den här - Mayhems senaste album, med hopp om en riktig höjdarplatta. Mayhem räknas ju dessutom till pionjärerna inom norsk Black Metal så det var väl lite intressant av den anledningen också eftersom jag aldrig hade hört dem förr. Men ärligt talat så vet jag inte riktigt vilken kategori jag ska placera det här inom, Black Metal? Death Metal? Det är bara kaos i mina öron och jag kan knappast urskilja någonting annat är väsningar, grymtningar och skrikande bland allt trumslagande. Jag vet inte om en trumslagares skicklighet bedöms med hur snabbt han kan spela på baskaggarna som grund eller om det är taktkänslan som räknas men ”Hellhammer” är i alla fall snabb… Själva produktionen är så undermålig att det är irriterande att lyssna på och jag ska villigt erkänna att jag aldrig mer kommer att spela denna platta. Jag är medveten om att det finns någon form av tanke med att plattorna inom denna extrema genre ska låta så illa som möjligt (för att vara antikommersiella eller liknande) men jag har aldrig riktigt fattat grejen. Tydligen fick den här trots allt någon form av utmärkelse för bästa metalalbum 2007 där en av motståndarna var just Dimmu Borgirs In Sorte Diaboli – Obegripligt!

1/10 

Recension: Marie Lindberg – Trying to Recall – 2007

Jag ska villigt erkänna att jag aldrig hade införskaffat den här skivan om jag inte hade hittat den till ett skamligt lågt pris på en skivmässa nyligen. Min nyfikenhet tog helt enkelt överhanden och eftersom jag trots allt tyckte att Marie Lindbergs bidrag till melodifestivalen – Trying to Recall, ett bidrag som med största sannolikhet är anledningen till att den här plattan överhuvudtaget fick se dagens ljus, var ganska trevlig, åtminstone i sitt sammanhang. När det gäller den här skivan blir det tyvärr, som helhet,  ett ganska svalt intryck som får stå som epitet. Det mesta låter ganska lika och man blir snabbt trött på hennes röst. Hon är ingen större sångerska och kan inte leverera någon vidare inlevelse i sina egenskrivna låtar. Det blir en alltför jämntjock gröt i mina öron och även om varje låt var för sig förvisso kunde smita förbi som bakgrundsmusik en kväll när man inte har något bättre för sig, så fungerar det inte som ett helt album. Det är tjatigt tempo i låtarna, hennes röst går en på nerverna och gitarrspelet lämnar också en hel del att önska. Marie Lindbergs debutalbum borde med största sannolikhet även bli hennes sista!

4/10 

Recension: MD 45 - The Craving - 1996/2004

MD 45

The Craving

1996

2004 (remaster)

Capitol Records 7243 8 36616 2 6

Capitol Records 7243 5 98627 2 9 (remaster)

MD45 var ett kort sidoprojekt där Dave Mustaine från Megadeth och Lee Ving från punkbandet Fear kollaborerade. Själva namnet kommer av frontfigurernas initialer (MD för Mustaine, Dave och 45 för Ving, Lee där kombinationen VL ger 45 i romerska siffror).

Plattan kom i en tid när det sägs att Dave Mustaine var urless på Megadeth men fortfarande ville spela musik och det kan väl sägas att plattan är något experimentell för hans del. Huruvida detta är bra eller inte är inte lika självklart. Generellt kan man väl säga att det finns två kritiska grupper av plattan; den första som hävdar att en utbränd och oinspirerad Dave Mustaine drar med sig Lee Ving i fallet och den andra, som jag själv tillhör, som gillar plattan förutom Lee Vings grötiga sång. Ganska bra punkinfluerad metal med andra ord.

Detta blir mer uppenbart om man tar sig tid att införskaffa den remastrade utgåvan av plattan där Lee Vings sång ”råkat” försvinna och Dave Mustaine istället för att söka upp den forna sångaren för nya röstpålägg helt sonika tar på sig rollen bakom micken själv. Som Megadeth-fan klagar jag inte, jag gillar Dave Mustaines röst även om han naturligtvis inte är någon virtuos i sammanhanget. Summa summarum blir också att plattan tar ett litet steg tillbaka från punken och landar något närmare en mer konventionell metalplatta.

Textmässigt är det, liksom många metalplattor, en ganska aggressiv betraktelse av omvärlden och kanske även jaget i flera fall. I Hell’s Motel där man behandlar både oförlåtliga fel och misstag tillsammans med åldersnoja och drogmissbruk. Fight Hate som verkar vara ett uppvaknande där man omfamnar kärleken eller åtminstone tar avstånd från hatet kan vid första anblicken handla om just detta. Om man funderar lite kan man dock lätt tolka texten som en kritik mot media och den ovillkorliga amerikanska patriotismen som allt för ofta klychas i olika sammanhang: Hate messed with the best, and died like the rest/Hate don't walk, it crawls, hate's got no balls/Hatred is dead, it's screamed, kicked, and bled/Hate lost the war, hate's days are over/Hate burned its flag, hate's bound and gagged/Hate race is run, stick a fork in hate's done/Hate disappears, ain't heard hate in years/Hate's got no place in the U.S. of A.

I samma anda kan man kanske stoppa in Designer Behavior, där en reflektion att man ska vara på ett visst vis framförs. Att olika såpoperor är våra förebilder när det gäller att skapa samhällsideal är inte särskilt svårt att svälja och vi matas ju nästan oavbrutet med dessa tingestar numera. Lägg också till personlighetsförändrade mediciner och dylikt och du har hela bilden klar för dig. Okej, det kanske är något cyniskt tolkat men cynism är väl heller inte ett helt ovanligt sätt att få ut sin aggressivitet på i ilsken musik?

Mer självklar är texten på The Day the Music Died, som är bästa låten på båda versionerna av plattan. Musiken har dött och allt som finns kvar är profithungrande bolag som exploaterar de bredaste vägarna mot allt större vinster. Själva tanken är inte helt olik den Cornelis Vreeswijk en gång yttrade i Min Tanke är Fri (Min Tanke är Fri/Den kan ej beskattas./Tyvärr, kära ni./ Den kan inte fattas) även om man på metalmaner uttrycker sig lite annorlunda: Now imprisoned for my craft/I smile and have to laugh/In my head the music's still alive/The day the music died/As all our hopes were dashed/Seems that all our throats were slashed/How could all our songs survive/The day the music die.

5/10

6/10 (remaster)

Recension: Nick Lowe – Dig My Mood – 1998

Den relation jag har till Nick Lowes musicerande sträcker väl sig i stort sett till de mer glättiga plattorna Party of One och Pinker and Prouder than Previous, där den senare faktiskt föregår Dig my Mood med tio år eller så. Här handlar det istället om jazz och countryinspirerad musik där redan de första låtarna fångar intresset utan att för de skulle rendera i någon wow-faktor. Dock ska tilläggas att skivan helt klart växer med antalet genomlyssningar och att influenserna aldrig tar totalt överhanden och förblir en stabil krydda åt den souliga musiken. Däremot blir det lite tråkigt i längden det finns inga direkta utmärkande låtar som verkligen sätter sig efter de första fyra eller fem och det är på tok för likt tempo i de flesta låtarna, det är inget som sticker ut från mängden riktigt och totalt sett får jag nog kalla det här en besvikelse trots allt. Dock är det stabilt framfört (fattas bara annat) och inte utan glimten i ögat. Det blir alltså någon sorts hybrid av seriösa jazzballader och mer humoristiska countryekvivalenter. Klart lyssningsvärd skiva totalt sett men jag vet inte om jag kommer att plocka fram den enkom för att lyssna så där rysligt ofta.

6/10 

Recension: Tristania – Widow’s Weeds – 1998

Här är ytterligare ett band som, liksom Epica eller de mer kända Nightwish, använder sig av sopransång i kontrast till de mer extrema grymtandena som karaktäriserar många former av extremare metal. Arrangemangen är smakfulla och fyllda med mörka passager vilket gör kontrasten till sopranen så bra, faktiskt bland det bästa jag har hört på området. Det handlar inte om supersnabba gitarrer på något sätt utan om välproducerad symfonisk doom metal med synnerligen vackra och rogivande arrangemang. Ibland stoppar man in udda instrument såsom piano eller violin, men det är å andra sidan inte så där rysligt ovanligt i den här typen av musik. Ljudbilden fylls ut på ett snyggt sätt i alla tre dimensionerna och det finns ständigt nyanser att upptäcka. Plattan har en början och ett slut och en musikalisk resa däremellan, det är inte så mycket fråga om, från varandra, lösryckta låtar utan om en helhetsbild. Detta även om det naturligtvis är frågan om fullständigt individuella spår. Överlag handlar det om ganska långa låtar på sex, sju, eller till och med åtta minuter, vilket ger utrymme för små variationer och förändringar inom samma låt. Kompositionen är viktig och det känns som skrivet material, i kontrast till framlekta sådana genom jamsessions och liknande. Vad som saknas är dynamik, men jag tycker inte att det behövs, kompositionerna står på egna ben och det behövs inga crescendon eller ljudexplosioner för att hålla intresset vid liv!

10/10 

Recension: John Mellencamp – John Cougar – 1979

Singer/songwriter har väl aldrig varit mitt gebit även om jag naturligtvis uppskattar vissa valda delar av den flora som finns på området. Jag tillhör heller inte dem som lägger in allt för mycket och/eller krångliga definitioner i ordet utan förhåller mig ganska neutral. Med andra ord så är det ett ganska vidsträckt begrepp för mig. Dock brukar väl John Mellencamp hamna inom den svär som även de mest hårdhudade fansen av genren håller för uppenbar singer/songwriter. Hur som helst så känner jag ingalunda till hela hans katalog även om jag här och där både uppskattat honom och erfarigt hur tråkig han kan vara. Det här, måste jag erkänna, är bland de tråkigare musikaliska eskapaderna. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra med eftersom jag inte har några egentligt vidsträckta referensramar i genren, men jag skulle ändå vilja jämföra det här med New Jerseys store son – Bruce Springsteen. Inte för att det kanske är jättelikt musikaliskt sett, utan för att det lider av i princip samma problem som jag anser att denne gör. Det är i stort sett ganska bra musik och det råder inget tvivel om att det är en skicklig musiker och låtskrivare, men det blir så förbannat tråkigt! Fast i ärlighetens namn (och nu får jag väl alla Bruce Springsteens fans efter mig – igen!) så tycker jag i alla fall att John Mellencamp framför sina sånger med en betydligt större inlevelse och det är ju alltid något! Tyvärr blir denna allt för intetsägande för att jag ska ha några som helst minnen av den efter ett par genomlyssningar, undantaget ett par av låtarna kanske. Kort sagt, en trevlig skiva med bra musik, men inget som dröjer sig kvar efter att den slutet snurra.

5/10 

Judas Priest – Nostradamus – 2008

Ungefär samtidigt som Rob Halford lämnade bandet för sitt eget band Fight så upphörde mitt intresse för Judas Priest. Deras föregående skiva Painkiller tog ett tag att lyssna i sig på men blev snart en mycket bra platta i sammanhanget. Alltså var mina förväntningar på den här – Nostradamus, skyhöga eftersom jag inte har införskaffat något av albumen med Tim ”Ripper” Owens eller för den delen Angel of Retribution som blev återföreningsplattan. Tyvärr besannades mina värsta farhågor och de förväntningar jag hade känt vändes snabbt mot besvikelse. Det är visserligen ett kompetent album och Rob Halford får utrymme att briljera som sångare (vilket har oftast gör i alla fall) men ack så tråkigt. Det är det första temaalbumet som kommit från Judas Priest och även om tanken är god så räcker det inte riktigt ända fram. Musiken blir tjatig och de mellanspel som omger de ”riktiga” låtarna låter lite krystade. Några enstaka ljuspunkter finns men känner man inte till historien om Nostradamus, den gamla siaren från 1500-talet, sedan tidigare mister den nog en del av sina poänger. Vidare är det en dubbel-cd vilket naturligtvis borgar för att man får mycket för pengarna och det är naturligtvis bra om man gillar det man hör. För min egen del kunde man gott ha kapat en hel del och tuffat till soundet en hel del också. Det är lite för konstgjort ljud för min smak och syntarna skiner igenom ganska kraftfullt, vilket inte alls klär bandet.

5/10

Europe – Start From the Dark – 2004

Jag har väl ungefär full koll på Europes första tre plattor, eller den andra (Wings of Tomorrow) och tredje (The Final Countdown)  i alla fall. Efter dessa blir det ett svart hål och jag har ingen aning om hur de plattor som finns mellan den här och dem låter vilket gjorde att jag åtnjöt en positiv överraskning av den här. Det är inte längre hårdrock utan snarare tyngre rock med influenser från hårdrocken eller till och med Metal i ett par av de absolut tyngsta låtarna. Borta är i alla fall den popigare variant av Glam Metal som utgjorde de tidiga plattorna och det här låter rejält mycket mognare nu än när det begav sig. Det är medryckande låtar med arrangemang som sätter sig redan efter ett par genomlyssningar, utan att för den skull vara så förutsägbart att det blir tråkigt. John Norum är tillbaka i bandet efter arton års frånvaro och det var kanske den vitamininjektion som så väl behövdes? I vilket fall är det här helt klart ett intressant album som kanske till och med kan sträcka ut sig till lyssnare som normalt inte skulle se åt Europe två gånger.

8/10 

Recension: Mercyful Fate - In the Shadows - 1993

Mercyful Fate:

In the Shadows

1993

Metal Blade Records CDZORRO61

Jag var aldrig någon stor beundrare av tidiga Mercyful Fate men när bandet fick för sig att återförenas 1992, tyckte jag att det var ett gyllene tillfälle att kolla upp denna danska mytomspunna grupp lite närmare. Jag hade trots min okunskap om dessa förebilder och inspirationskällor inom black metal, bekantat mig lite med King Diamond som soloartist, så jag hade en liten föraning om hur det skulle låta.

Det är ingen platta man sätter på för att ha i bakgrunden, åtminstone gör inte jag det. Nej, för att göra den här plattan, med alla sina musikaliska kvalitéer och avarter, rättvisa krävs en mer aktiv lyssning. King Diamond, som står för alla sångpålägg använder olika röster för att tydliggöra handlingen i texterna och som om inte detta vore nog så vill jag påstå att även det rent musikaliska också har en handling. Musiken är designad att berätta samma historia som texten samt att förstärka sinnesstämningarna som handlingen kräver och det är faktiskt lite roligt att lyssna när man förstår att King Diamond, som skrivit det mesta av materialet, och de övriga medlemmarna i bandet lagt mer massor av energi på just detta. Kort sagt skulle man kunna säga att musiken känns riktigt skriven, som vilken klassisk komposition som helst och inte bara framlekt som man kan ana med en del annan musik.

Om man sen ska ägna sig åt att sätta in musiken i ett fack får man givetvis problem, såsom det allt som oftast är när man går över gränser och blandar vilt av olika genrer och stilar. Men om Mercyful Fate, var en tidig inspirationskälla av black metal (de var ju trots allt ett av den första black-metal vågens band) så ligger det här en bra bit ifrån den genren. Jag kan tycka att Vanlig heavy metal ligger närmast, men även inslag av thrash och kanske speed är musikaliska inslag. Det är progressivt och har mestadels okonventionella låtstrukturer där vers – refräng – vers – refräng, i princip, saknas helt. Medryckande melodier eller gitarr-riff är också något som är frånvarande och man får anstränga sig lite för att ta till sig plattan. Den växer dock efter några lyssningar och man kommer på sig själv med att några av melodierna fastnat i skallen – detta vare sig man vill eller inte!

Textmässigt utforskar låtarna mörka teman, verklighetsbaserade The Bell Witch är i princip en redogörelse för själva legenden och inget annat. Back in Tennessee, I saw a family haunted by an entity/It was a tragedy in another century/Oh... They never would know the Evil One that came/Little Betsy, the age of twelve/Living in a dream/The first one to scream. A Gruesome time behandlar människans mörka sidor eller rent av personlighetsförändringar: Everything is so strange in here/And as I look through your eyes/I can see what you're thinking of me/I am deep inside. Detta blir allt mer uppenbart med textraderna I'm the dreams you don't wanna dream/I'm the things you don't wanna se. Thirteen invitations är mer eller mindre en spökhistoria där King Diamond tycks omnämna sig själv: The final card was in the Devil's hand/The King of Diamonds would win.

Men dessa texter är inte alltid till det bättre, det blir till exempel lite löjligt i Legend of the Headless Rider som, förrutom att den är genomsyrad med mörka strofer som: The graveyard's shaking eller Midnight... let the churchbell ring är en ganska fantasilös spökhistoria om en huvudlös ryttare som letar efter sitt huvud. Kanske finns det djupare och underfundigare meningar att söka efter och tolka fram, vad vet jag, men jag har inte tålamod att leta efter en djupare innebörd än så. Låtens Epilog räddar den dock från ett kapitalt textmässigt nederlag: The mind in my headless body/Seems to be chained to the inside/I cannot move towards the light.../And as he rides away/Leaving me with this curse/I hear his laughter in the distance/Actually it's my laughter, he stole my head/Does this mean I'll be The One next year???

Slutligen känner jag mig nödgad att berätta lite om min absoluta favoritlåt på plattan: Is That You, Melissa? Den är musikaliskt olik resten av materialet och även om texten inte är ett mästerverk så funkar King Diamonds röst utmärkt till den. Hans klassiska kännetecken – falsetten, som förvisso figurerar i flertalet låtar, kommer verkligen till sin rätt här. Det är rent av så att man blir lite sugen, om man som jag inte är särskilt bevandrad i det tidigare materialet, på att utforska även forna Melissa-låtar.

7/10

Recension: Metallica - Death Magnetic - 2008

Metallica:

Death Magnetic

2008

Universal 1784020

Efter Metallicas, enligt mitt förmenande, totalfiasko med Load bojkottade jag mer eller mindre bandet men nu kände jag att det åter var dags att ge dem en chans. Jag var naturligtvis inte helt omedveten om de förändringar som skett på plattorna efter Load eftersom jag trots allt följt utvecklingen av mitt forna favoritband med visst intresse, inte minst i dokumentären Some Kind of Monster från ett par år tillbaka. Sagt of gjort, jag köpte skivan och pluggade in den i spelaren med stor förväntan, även om jag någonstans i bakhuvudet ändå kände en viss skepsis som inte tillät mig att ha allt för stora förhoppningar.

Musiken som mötte mig levde initialt upp till mina förväntningar, åtminstone ända till James Hetfield öppnade truten och började sjunga. Tyvärr låter sången som om den spelats in genom en plåtburk, vilket inte fångar mitt intresse nämnvärt, dessutom finner jag avsaknaden av melodi en smula irriterande. Att man följer vissa konventioner, som sedan länge är etablerade i den musikstil många av oss kallar hårdrock till vardags, är väl helt ok, men jag trodde i min enfald att Metallica, men de äldre albumen (de som är bra!) i åtanke, stod lite vid sidan av dessa inskränkningar. Vissa band funkar med entoniga sångare, som då oftast visar på andra kvalitéer i inlevelse eller liknande, men James känns så trött och oinspirerad här att det inte kan finnas några förmildrande omständigheter.

Hur mycket detta beror på Rick Rubins produktion kan man dock spekulera kring. Vissa band, som jag nämnde tidigare, funkar utmärkt med denna typ av ljudfilosofi (han har ju bland annat producerat flera av Slayers bästa plattor) men här blir det bara platt, trist och tråkigt. Dynamiken kommer inte alls till sig rätt och inget speciellt utmärker plattan, den sticker inte ut från mängden på det sätt som åtminstone jag skulle önska. Visst, oftast är det inga problem att höra vilka som spelar, men det speciella Metallica-soundet är betydligt tunnare än vanligt. Jag läste föresten en gång en intervju med James där han beskrev hur han fick sitt speciella anslag på gitarrsträngen att låta just som honom – fingernageln träffar strängen omedelbart före plektrumet, men jag undrar om han inte bytt spelstil här. Men åter igen är det svårt att veta vem som ska ställas till svars, bandet, eller producenten?

Musiken, som ofta känns som en återupprepning av vad som gjorts tidigare, anser jag dock vara helt och hållet bandets ansvar. Jag hittar riff och slingor som är väldigt lika vad som redan framförts på tidigare plattor eller till och med av andra artister och band. Harmonier som skulle kunna tillskrivas band som Iron Maiden och Judas Priest från NWOBHM men det är väl inget fel att hylla sina gamla hjältar och är jag inte helt fel ute är väl många av bandet medlemmar fan av just denna era.

Att imitera sig själv är däremot inte lika lättförlåtligt. Jag hittar till exempel Don’t Tread on Me, One, Enter Sandman, Of Wolf and Man, Am I Evil (som visserligen är en cover från början), Wherever I May Roam bara för att nämna några. Det finns också mängder med passager som känns igen men som jag inte kan placera så där rakt av. Solona, som är tillbaka igen känns även de trötta och oinspirerade, för att inte säga förutsägbara, i den mån man inte hört dem förut, för det är lite samma problem här som i musikens stöttepelare – riffen, mycket känns igen från olika håll. WahWah-pedalen, Kirk Hammetts kanske främsta igenkänningstecken används flitigt, till och med kanske lite mer aktivt än vanligt, då han, åtminstone i tidigare dar ofta använde den enbart som ett filter för att få en speciellt ton.

Men frånser man ovanstående kritik och bara lyssnar förutsättningslöst på musiken, leker att man inte alls känner igen någonting från förr, så är det onekligen en välspelad platta. James, Kirk, Lars och Robert visar att de kan hantera sina instrument och det kan ingen ta ifrån dem. Tyvärr känns det lite som om de är ute efter att visa vilken skicklighet de besitter också, vilket resulterar i smått oförklarliga tempoväxlingar och onödigt komplicerade riff som inte tillför musiken någonting mer än att visa världen vilka skickliga musiker de är. Det är lite grand som att skapa den mest komplicerade låtstrukturen bara för att man kan, inte för att det nödvändigtvis blir mest musikaliskt.

Hade plattan hetat Metallica Jams, vilket det känns som om de gör många gånger, hade den varit helt ok. Nu blir det mest ett pretentiöst medelalbum istället…

5/10

Deep Purple – In Rock – 1970

Det här är inte Deep Purples debutalbum (faktiskt det fjärde) men det första där den mest klassiska av sättningar används. Ritchie Blackmore på gitarren, Roger Glover: Bas, Ian Paice: Trummor, Ian Gillan: Sång och organisten Jon Lord. Plattan innehåller förvisso några av de mest klassiska Deep Purple låtar som gjorts överhuvudtaget – Speed King och Child in Time, och det går inte att argumentera emot deras kvalitativa egenskaper. Men resten av materialet är inte lika klockrent tyvärr, det är ganska tjatiga och flummiga solon, inte bara från Ritchie Blackmores gitarr utan kanske snarast från Jon Lord klaviatur och det blir, i mina öron, ganska påfrestande i längden och alldeles för lite medryckande melodier. Jag vill inte gå så långt som att kalla det hela för flumrock, men baske mig om jag kommer på något bättre ord!?

5/10 

Recension: Michael Bruce - In My Own Way (The Complete Sessions) - 2002

Michael Bruce:

In My Own Way (The complete sessions)

2002

Burning Airlines: Pilot 114

Michael Bruce är förmodligen ganska okänd för de allra flesta, men för de som är insatta i Alice Coopers tidiga karriär, när det fortfarande var ett band, bör känna till hans kvaliteter som låtskrivare. Jag ägnade själv ganska mycket tid åt att konstatera det faktum att det var hans låtar som var de allra starkaste på skivor som Killer, Love it to Death och Billion Dollar Babies, när jag skrev min diskografi över Alice Coopers samtliga studioplattor för en tid sedan. Med det i bagaget formas förstås antagande i skallen om vad det här kan tänkas vara för slags musik och vilka kvaliteter det kan tänkas innehålla.

Nu ska man komma ihåg att den här skivan skrevs och spelades in strax efter Muscle of Love i början av sjuttiotalet och ingalunda är någon ny produkt även om den inte funnits tillgänglig på CD under särskilt många år. Man måste alltså placera den rätt på tidslinjen om man ska kunna greppa den typ av musik som återfinns på den.

Jag blir själv ganska besviken när jag inte hittar den typ av gitarr-riff som Be My Lover eller Under My Wheels bjöd på någonstans. Det är inte den typ av rockmusik som jag hade förväntat mig helt enkelt. Det är istället ganska likt musiken på Muscle of Love och kanske lite för mjäkigt för att passa mig perfekt. Det är förstås inte helt oväntat med tanke på när skivan är gjord och det är ju också så att Michael Bruce, tillsammans med Alice Cooper skrivit nästan hela Muscle of Love tillsammans. Ett tränat öra och ett stort fan av Alice Cooper bandet kan förstås uppfatta likheterna däremellan men mycket mer än så är det inte. Några låtar sticker förstås ut mer än andra och om man är samlare av allt som Alice Cooper medverkat i måste man ha plattan av den anledningen! Han gästsjunger nämligen på As Rock Rolls On, som ironiskt nog är bland det bästa materialet på skivan.

Nu innehåller just den här versionen av skivan en extra bonusdisk med inte mindre än sjutton extra låtar. Denna skiva känns initialt som betydligt bättre än den egentliga skivan och mer i linje med Killer och Love it to Death i sin musikalitet. Efter några spår blir det dock smärtsamt uppenbart att det faktiskt rör sig om demolåtar som inte riktigt är färdiga och som saknar den där extra lilla touch som färdig musik ska ha. De är lite för långa och lite för tjatiga men hade helt klart haft potential att bli riktigt bra om det arbetas igenom lite mer.

Vad blir det slutgiltiga omdömet då? Ja, något mästerverk lär det inte bli tal om, och heller ingen platta vars kvaliteter kan skanderas ut till massorna. Snarare blir det en rekommendation till komplettister som måste ha allt med anknytning till Alice Cooper. Ett betyg är svårt att sätta, eftersom det delvis rör sig om nostalgiska värderingar mer är objektiva analyser av musikens egentligen kvaliteter. Frågan är också om man ska nöja sig med att innefatta första disken i betyget eller om alla bonuslåtar ska räknas med? Jag skulle köpa fler skivor med Michael Bruce om jag hittade dem, men kanske mest för att ha dem i hyllan…

6/10 

Lord Belial – Kiss the Goat – 1995 - Debuten!

Även om man inte alltid varit med ett band redan från början och följt deras utveckling från starten är det ibland intressant att gå tillbaka till rötterna och höra hur allting egentligen började. När det gäller Lord Belial, som jag recenserat några skivor av, upptäcker man att de faktiskt i början av sin karriär lät lite annorlunda än på de plattor som jag recenserat. Det är mera korsning av Thrash-strukturer i låtarna och mindre Black Metal än vad som senare skulle bli verklighet. Jag gillar den här typen av mer variationsrik musik, där tempoväxlingarna är frekventa och där man inte med nödvändighet måste nyttja samma tremoloteknik i varje låt hela tiden. Det är intressanta rytmkonstellationer och till och med något som låter som akustisk gitarr vid något tillfälle. En mycket smakfull platta med ett brutalt sound och som definitivt visar var skåpet ska stå! Bra jobbat grabbar!

8/10 

Recension: Melissa Etheridge – Yes I am – 1993

Det här, Melissa Etheridge fjärde studioalbum, är egentligen inget som borde falla mig i smaken musikaliskt sett. Det representerar egentligen allting som jag inte gillar när det kommer till musicerande, ganska tråkiga intetsägande låtar med minst lika konventionella som oinspirerade arrangemang. Det är ganska rätt fram rockmusik med andra ord. Men med Melissa Etheridge är det annorlunda och jag vet inte riktigt varför. Hon har en förmåga att beröra med sin röst och lyckas också hela tiden verka omåttligt engagerad i det hon sjunger om och inlevelse är väldigt viktigt för en sångare eller sångerska som ska leverera starka åsikter. Och det är precis vad Melissa gör med det här albumet. Det sägs att hon definitivt kom ut ur garderoben med sin lesbianism i och med det här albumet och I’m the Only One toppade listorna. Den andra singeln från albumet: Come to my Window, som kanske tydligast av alla beskriver den alternativa sexualitet som Melissa står för, genererade henne en grammy som bästa kvinnliga rocksångare 1994!

7/10 

Recension: S.O.D. – Speak English or Die – 1985

Inledningsspåret March or the S.O.D. för definitivt tankarna till Anthrax och det är inte så märkligt eftersom två av medlemmarna återfanns redan i Anthrax klassiska lineup, Gitarristen Scott Ian och trummisen Charlie Benante. Ganska snabbt övergår dock musiken till att bli mycket extremare, supersnabb och aggressiv Crossover Thrash Metal som mest blir ett enda virrvarr mina öron. Humorn saknas inte och det är uppenbart att killarna spelat in låtarna mest för att ha kul (och tydligen för att det fanns studiotid över när Anthrax spelat in ett av sina album). De mest humoristiska låtarna sätter sig, såsom Ballad of Jimi Hendrix, Fuck the Middle East, Diamonds and Rust (extended version) och What’s the Noise? Gemensamt för de här att de alla är mycket korta, till och med kortare än den mycket korta genomsnittslängden av låtarna på skivan, och ligger alla under en minut, ett par av dem varar endast några få sekunder.

3/10 

Recension: Dee Snider – Never Let the Bastards Wear You Down – 2000

För de som är bekanta med Twisted Sisters musik kommer den här plattan inte som någon musikalisk överraskning. Kanske är det aningen mer punkinfluerat än vad Twisted Sister var under sin storhetsperiod under åttiotalets första hälft. Humorn saknas inte heller och Dee tycks driva lite med sig själv och/eller branschen/fansen i nästan varje låt. Han gör det dock med glimten i ögat precis som man ska göra om man vill komma undan med det. Det finns en kul version av Dions: The Wanderer, som tidigare gjorts av otaliga andra artister såsom Dave Edmunds, Gary Glitter, Status Quo och Bruce Springsteen för att bara nämna en handfull av de mest kända, i en lite annorlunda hårdrockstappning men frånsett den finner jag det här vara ett ganska slätstruket album.

5/10 

Recension: Cajsa-Stina Åkerström – De Vackraste Orden – Tio Visor – 2005

Cajsa-Stina har en hel del att leva upp till för undertecknad då hennes far Fred, varit en personlig favorit i åratal. Inte blir det heller lättare att låta bli att jämföra när hon här framför att par visor som är starkt förknippade med honom. Det är väl framförallt Jag Ger Dig Min Morgon som faller under luppen men jag tycker nog att Cajsa-Stina gör ett gediget jobb med den. Jag menar, det kan inte vara lätt för hennes del heller att göra just den låten. I övrigt handlar det tyvärr om ytterliggare nio ganska tråkiga och segt långsamma låtar med ett framförande som är så tomt på inlevelse att det nästan blir en pina och en plåga att ta sig igenom hela albumet på en gång. Pluspoäng får hon för att hon trots allt har en väldigt vacker röst, även om jag personligen inte anser att den är särskilt egen eller, som sagt var, uttrycksfull.

3/10