Nyheter: Anvil - Hope in Hell

Release: 20130513

Texas – White On Blonde – 1997

Om man skulle slå upp ordet medelskiva i ett uppslagsverk skulle man sannolikt hitta en bild på den här skivan. Det är inget som utmärker sig på något sätt, varken positivt eller negativt egentligen, åtminstone om man dristar sig till att jämföra med Texas hela katalog av skivor. Det är lagom mycket pop, det är lagom mycket soul och blues, det är lagom bra melodier, de utmärker sig lagom mycket etc. Fast med handen på hjärtat får man väl säga att det är betydligt mer pop och mindre rock än på de tidigaste skivorna. Det är också mindre blues och soul men å andra sidan är det betydligt mer än på se senare plattorna Red Book och Careful What You Wish For. Melodierna är som sagt lagom bra, de är överlag ganska medryckande men inte särskilt utmärkande. Det är småmjäkigt, halvtaskigt, halvbra, medelmåttigt, ordinärt eller någon annan motsvarande synonym.

5/10 

Deep Purple – Abandon – 1998

Samma sättning som på förra skivan – Purendicular, det vill säga Ian Gillan, Roger Glover, Ian Paice, Jon Lord och Steve Morse på gitarr. Jag finner att den musikaliskt pekar bakåt mot mer klassisk hårdrock, vilket inte var så uttalat på förra skivan även om det samtidigt är uppenbart att Steve Morse är den vitamininjektion som bandet så väl behövde och bidrar med ett gitarrtekniskt modernare sound. Lite motsägelsefullt låter det allt eller hur? Men det är faktiskt precis så det låter, traditionellt och samtida på samma gång. Steve Morse spelar på ett sätt som Ritchie Blackmore aldrig skulle drömma om, inte för att han inte skulle klara av det kanske men det påminner inte alls om hans spelstil överhuvudtaget! Det känns fräscht helt enkelt. Ofta är det utmärkande organistsolon, vilket jag egentligen inte är någon större beundrare av, men Jon Lord gör det bra och kompletterar Steve Morse på ett väldigt bra sätt och det här blev förresten hans sista skiva med bandet innan han lämnade dem för en annan typ av karriär som kompositör. Ska vi prata nackdelar så kan jag konstatera att man får lite för mycket musik, det blir lite segt och lite jobbigt att lyssna igenom hela vägen så att säga. Några av låtarna kanske man kunde tagit bort och gjort det till en mer komprimerad upplevelse istället. Hur som helst så tycker jag att det är mycket bättre än Purpendicular även om den inte når höjderna av The House of Blue Light.

7/10 

30:e April i Musikhistorien

Den här mannen är så musikalisk att han skulle få en
sprucken gitarr med tre saknade strängar att låta bra...

Idag gratulerar vi Willie Nelson som fyller hela 80 år!

U.D.O. – Solid – 1997

Efter en vända tillbaka i sitt gamla band Accept blev det så småningom dags för att återvända till soloprojektet U.D.O. för Udo Dirkschneider. Jag känner inte längre igen något från den klassiska Accept eran och den här skivan har ett mycket fränare sound än exempelvis Faceless World som jag skrev om senast. Skivan har många bra melodiska egenskaper och självklart känner man igen Udos röst. Det känns som att han tar i lite mer än vad han har gjort tidigare och låtarna kanske kräver det? Han tar sig aldrig vatten över huvudet och ger aldrig mer än vad som krävs, det blir aldrig för mycket även om Udo har en röst som emellanåt kan ge ett intryck av att vilja ta i alldeles för mycket. Men oavsett hur bra skivan egentligen är så bjuder den inte på något nytt, men blir inte förvånad av låtmaterialet och framförandet är stabilt men inte så mycket mer än så. Det är helt klart ett album som inte skäms för sig i skivhyllan men man kunde önska lite mer kanske. Det blir mest en upprepning av vad som redan tidigare har gjorts och det är lite tråkigt.

6/10 

Annie Lennox – Song of Mass Destruction – 2007

För ett tag sedan, några månader sen kanske, så köpte jag ett helt gäng skivor med både Annie Lennox och Eurythmics. Att utöka referensramar är ju något som bekant ligger mig varmt om hjärtat. Självklart kände jag sedan tidigare till några av Eurythmics största hits, men mycket mer än så var det inte. Tyvärr var det väl kanske inte riktigt musik av riktigt den karaktär som jag hade förväntat mig och blev totalt sett lite besviken och sålde av det mesta som jag just införskaffat nästa genast. Däremot behöll jag den här – Song of Mass Destruction, inte för att jag tyckte den var jättebra men den var behaglig att lyssna på men nu när jag har lyssnat på den igen tycker jag kanske att den kan bli lite jobbig om man lyssnar på hela i ett sträck. Jag vill inte påstå att den är dåligt producerad men det låter åtminstone slätstruket och det är inte mycket som sticker ut från grundljudbilden. Låtarna är ganska mediokra medan Annie Lennox förstås är en fantastisk sångerska och sköter den delen med bravur! Besvikelsen efter att skivan är slut är ganska stor eftersom man valt at inte ta några risker alls i produktionen, allting är tillrättalagt och även när melodierna skulle kunna ge utrymme för lite mer spännande grepp har man valt att inte göra något av det.

5/10 

Texas – Ricks Road – 1993

När jag införskaffade den här, mest som en ren chansning, trodde jag att det var Texas första skiva. Det visade sig sedan att det var deras tredje men det är ju mindre viktigt. Det innebär bara att det finns mer att utforska än vad jag trodde och det ser jag som enbart positivt. Det här var alltså den första skivan med Skotska popbandet Texas som nådde min skivspelare och jag var fast direkt. Det fanns en närvaro som inte brukar finnas i popmusik av det här slaget, starka influenser av soul och blues och melodier som tilltalade mig direkt. Och eftersom jag hade väntat mig betydligt popigare musik kanske jag övertolkade musiken som mer bluesrockig än vad den egentligen är och mer än vad jag upplever den i ett lite mera nyktert tillstånd (och då pratar jag alltså inte om alkoholintag). Men det är bra melodier och det finns mycket känsla och kropp, det är ingen ytlig musik som glömt bort direkt efter att plattan slutat spela. Det vill säga att även om melodierna kanske inte dröjer sig kvar i några nattliga drömmar så minns man hur bra musiken är. Och även om inget egentligen är bättre än något annat på skivan så har alla låtarna det gemensamt – att det är bra! Det är svårt att beskriva vad som gör att det förhåller sig på det viset och jag vet inte om jag ens ska ge mig på att försöka! Det finns inga direkta utsvävningar utan det är i stort sett jämnbra hela tiden. Det tilltalar mig ganska mycket utan att för den skull nå de allra högra topparna på betygskalan.

7/10 

Pretty Maids – Sin-Decade – 1992

När jag köpte den här skivan för många år sedan tyckte jag väl inte den var något speciellt, den var ganska mjäkig och tråkig och motsvarade inte alls det jag förknippade Pretty Maids musikaliskt med. Sången var lite tunn jämfört med den på min favoritplatta med bandet vid den här tiden – Red, Hot and Heavy och det tilltalade helt enkelt inte. I dagens ljus inser jag att det här ligger någonstans i den musikaliska djungeln mellan power metal och FM-rock och det är inte alls pjåkigt faktiskt. Det drar mer åt power metal än FM-rock men jag känner att det finns någonting där, framförallt i sången och körarrangemangen. Det är inget som man sitter och superdiggar till men det är helt klart en skiva som är värd att plockas fram emellanåt när bara vill hänge sig åt okomplicerad musik där man inte behöver något vidare engagemang. Så efter att den stått och mognat till sig i tio eller femton år i hyllan skulle jag faktiskt vilja ge den här skivan ett ganska hyfsat betyg. Tidens tand har varit snäll mot den och faktiskt i det här fallet gjort den bättre än den var från början!

7/10 

Texas – The Hush – 1999

Det här är ett betydligt mycket bättre album än Careful What You Wish For och Red Book som jag tidigare skrivit om. Det är också ett något äldre album än de två som faktiskt är de två senaste (sista?) och som sådant har det ett lite annorlunda musikaliskt uttryck som jag gillar. Det är mycket mera soul och blues i musiken än vad som senare skulle bli och det är denna tidigare eran som jag initialt fastnade för. Och så är det rock förstås och inte så mycket modern pop som senare skulle bli verklighet. Sharleen Spitiris röst passar mycket bättre till den här typen av musik och hon gör också ett riktigt bra jobb här. Inlevelsen är trivsam och melodierna är behagliga. Det är helt enkelt ett album som man mår bra av att lyssna på. Man blir kanske inte lyrisk när man lyssnar, men det är å andra sidan en väldigt sällsynt känsla och ska man drista sig till att jämföra med alla annan möjlig musik som brölar ut ur radiokanalerna så är det klar mer upplyftande. Det där sista var förvisso inte en särskilt rättvis jämförelse eftersom den mesta radiomusik låter ganska enformigt och bedrövligt enligt mig.

7/10 

Kiss – Love Gun – 1977

Jag gillar den här plattan men alla låtar är inte Gudabenådade. Flera av dem är ganska anonyma men höjdpunkterna är å andra sidan ganska stora höjdpunkter! Inledande I Stole You Love, titelspåret Love Gun förstås och Plaster Caster tillhör alla kategorin fantastiska låtar. Att omslagsbilden är en av de coolaste i Kiss hela diskografi har kanske inte så mycket med musiken att göra men Kiss image har väl alltid varit en så betydande del av deras varumärke att jag inte kan låta bli att kommentera det. Åter till musiken då. Det blir på det hela taget så att dalarna och topparna tar ut varandra ganska bra och det blir i slutändan inget fantastiskt album utan ungefär vad man kan förvänta sig. Ace Frehley sjunger för första gången på den här skivan på låten Shock Me och Peter Criss får lika stort utrymme med Hooligan. Övrigt material tar Stanley och Simmons hand om i vanlig ordning. Det är absolut ingen platta som skäms för sig i skivhyllan och jag tycker nog det är en skiva man bör äga men det är inte det bästa någonsin med Kiss. Skivan avslutas förresten med en cover som även MagnusUggla tolkat en gång i tiden, i Kiss version heter den Then She Kissed Me och det är The Crystals som ligger bakom originalet.

6/10 

Nyheter: U.D.O. - Steelhammer

Nytt album 20130513!

John Mellencamp – Uh-huh – 1983

Jag har lyssnat väldigt mycket på John Mellencamp på sista tiden och det har ärligt talat varit av mycket skiftande kvalitet! Eller snarare är det väl så att det är det rent musikaliska som varit skiftande och inte produktionsmässiga kvaliteter som varit ganska jämna. Men eftersom denne man haft en minst sagt innehållsrik karriär som nu sträcker över trettio år är det kanske på sin plats att nämna att de skivor som jag syftar på här och nu alla hör hemma på åttio- eller nittiotalet. De allra första försöken och de senaste alstren är alltså inte inkluderade i mitt lyssningsmaraton. Man skulle kunna säga att det rör sig om storhetsperioden och falnandet av densamma. Den här skivan hamnar helt klart i toppskiktet! Den är inte helt igenom perfekt men det är bra nära och de små saker som man inte kan räkna som perfektion är så lätt räknande att man helt enkelt kan ignorera dem helt och hållet. Det finns överhuvudtaget ingen som helst anledning att inte ge den här skivan full pott för redan efter första genomlyssningen insåg jag att det här var en skiva utöver det vanliga och den har till om med växt sedan dess. Det är sköna melodier, vilket John Mellencamp senare verkar ha haft lite svårare att skriva, det är lagom mycket gitarrock utan att det går till överdrift med riff som egentligen inte hör rotrocken till. Det är bra teman i sångerna och allt finns där. John Mellencamp gör verkligen det här till sitt eget vilket ibland r lite av problemet med den här typen av musik tycker jag. Det kan tendera att bli lite opersonligt och slätstruket, men inte här alltså!

10/10 

U.D.O. – Faceless World – 1990

Den här skivan har ett mycket modernare sound än debuten Animal House från 1987. Det låter inte alls lika mycket Accept längre, det är lite fränare och lite tuffare än vad man förknippar Accept med helt enkelt. Självklart är de musikaliska likheterna färgas av Udo Dirkschneiders mycket speciella röst och sångteknik. Och den som inte hör likheterna i detta avseende är antagligen stendöv på båda öronen. Men det går aldrig till överdrift, Udo försöker aldrig vara fräckare än vad han klarar av och allt håller sig inom ramarna. Det är på det hela taget ett väldigt bra album även om det inte finns några direkta låtar som sticker ut från mängden, inget är egentligen mycket bättre än något annat på plattan och det är svårt att gå in i detalj på vad som gör skivan till vad den är. Gillar man klassisk heavy metal lär man känna igen sig och tycka om det här. Och det är en typisk skiva i genren egentligen, inga särskilda krusiduller, inga anmärkningsvärda arrangemang, men ett stabilt genomfört album som håller fortfarande.

7/10 

Joe Bonamassa - The Ballad of John Henry - 2009

Joe Bonamassa:

The Ballad of John Henry

2009

CD

Irond CD09-DD728  

Det här är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit om att själva ljudkvaliteten är undermålig i den utsträckning som gäller mycket musik numera. Det är således inget ”burkigt” ljud eller liknande som är problemet. Jag får helt enkelt skylla på producenten Kevin Shirley som onekligen gjort albumet med en ojämn ljudfilosofi. Detta eftersom andra halvan är mycket följsammare och inte alls lika vasst ljudmässigt. För även om Joe Bonamssa kanske i första hand inte är en sångare, utan mera en leverantör av text och musik, så är han onekligen kompentent som vokalist.

John Henry, är tydligen någon form av amerikansk folkhjälte eller legend som tävlat med en ångdriven hammare att slå rälsspik, räddat sina kollegors arbeten genom att vinna men dött på kuppen. Hans öde har enligt vad jag har förstått förevigats av allehanda storheter inom folk- och blues musiken såsom Leadbelly, Woody Guthrie, Pete Seeger och Bruce Springsteen. Och nu alltså av Joe Bonamassa!

Musikaliskt är det här en betydligt mer traditionell bluesplatta av elektriskt snitt än föregående Sloe Gin som jag gillade riktigt mycket. Det innebär också – tyvärr – att det är en mycket tråkigare platta. Det känns som om man hört allting tidigare i andra sammanhang och det finns ingen virilitet att stoltsera med. Att Joe Bonamassa är en mycket skicklig gitarrisk råder det inget som helst tvivel om och han ger sig ut på några musikaliska vandringar som ger undertryck för detta påstående, nästan lite i stil med Johnny Winters energiska tonflöden. Det är inget som klär musiken och det känns lite påtvingad för lyssnaren, nästan lite som att visa vad man verkligen kan istället för att åstadkomma musikaliskt tilltalande tongångar. Att visa vilken skicklig gitarrist Joe Bonamassa verkligen är för sakens egen skull så att säga.

Man får dock mycket musik för pengarna och det är ju alltid något. Albumet mäter runt 74 minuter och hade det varit toppmusik hela tiden hade jag jublat. Men tyvärr är den, som jag tidigare var inne på, inte särskilt engagerande och jag får ingen vidare lust att utforska denne amerikanske bluesvirtuos vidare, vilket är synd nu när hans nya album Black Rock är på gång. Men det finns trots att kvaliteter, framförallt på skivans andra halva som inte gör den till ett kapitalt misslyckande och att det faktiskt handlar om kompetent musicerande, även om det råkade bli kopiöst tråkigt just den här gången, som gör att skivan klarar sig från avgrundens brant. Den kan möjligen växa något också om man ger sig tid att lära känna den bättre, problemet är dock att lusten till detta är i den närmaste obefintlig…

5/10

Cornelis Vreeswijk – I Stället för Vykort – 1973

Jag har sett den här skivan hyllas som Cornelis allra bästa, den mest politiska etc. Och jag vet ärligt talat inte vad ska säga om det? Jag tycker kanske inte att det är den allra bästa eftersom jag inte kommer att utdela det högsta betyget en skiva kan få här på Magnifik Musik. Jag vet heller inte om jag vill påstå att det är den mest politiska skivan, för även om det onekligen finns en hel del kritik mot systemet är det inte det som är det viktiga för mig. Det jag är ute efter är de fantastiska formuleringarna och det rent musikaliska, som i all sin enkelhet är fullständigt briljant! Skivan, för de som möjligen har missat det, består av texter som kan tolkas, precis som titeln antyder, som vykort och små hälsningar till olika personer och organisationer. Jan Myrdal, Landsorganistionen LO, Olof Palme, Kungen, Ulf Thorén, sonen Jack och till och med Lewi Petrus står som mottagare till texterna. Jag vill dock inte påstå att det bara är ifrågasättande och jag är inte helt säker på att jag förstår allting heller. Jag har till exempel ingen aning om vad Cornelis vill säga Sara Lidman i öppningsspåret, eller ens vem Sara Lidman är om jag ska vara helt ärlig! Andra låtar är mer uppenbara såsom den kritik som utdelas till damtidningen Femina (Cornelis påstod dock i en liveinspelning att det egentligen inte alls rörde sig om Femina, utan att det helt enkelt gick bra att sjunga på ordet, vilket man får hålla med om). Men även om jag inte håller den här skivan framför liveskivan Till Sist måste jag hålla med om att den innehåller några av de bästa låtarna som någonsin kom från Mäster Cornelis. Frustrationen Från Fångarna På Kumla är tydlig och med tanke på att Cornelis själv var fängelsekund vid ett antal tillfällen känns den otroligt äkta! Det är kanske främst ett ifrågasättande till de lagstiftande om de verkligen förstår vad ett frihetsberövande innebär? En underbar cynism finns förstås i Till Riksbanken där Wallenberg påstås vara hästhandlare och det var väl knappast enda gången som Cornelis hade åsikter om kapitalet, eller de allra rikaste i samhället! En kommentar om kungahuset ryms också, som jag var inne på tidigare. Släktnamn kan ingen välja konstateras och det är väl svårt att argumentera emot ett sådant argument så där rakt av. Ska man komma någon vart blir det till att problematisera frågan å det grövsta och inte ens då tror jag det blir särskilt lätt att komma fram till en vettig slutsats. Slutligen vill jag bara kommentera att den avslutande låten – Till Gunnel, faktiskt inte är något annat än Till Linnéa Via Leonard Cohen, med ett och annat ord utbytt. Helt enkelt en förbannat bra skiva som borde finnas i varje svenskt hem!

9/10

Bruce Springsteen – The Ghost of Tom Joad – 1995

Det här är ett album som jag tycker ryms rätt bra under genren folk. Det är ganska lågmäld musik med långsamma melodier som verkar betyda någonting för upphovsmannen. Jag tycker väl inte att det är så där jättebra men heller inte dåligt även om det blev rätt tråkigt att lyssna efter ett tag. Det är dock inte så mycket jag stör mig på när det gäller framförandet som annars vanligen är fallet när Bruce Springsteen framför sina alster. Jag tycker hans röst kommer till sin rätt för en gångs skull och han funkar bra som sångare till den här sortens musik, åtminstone på just den här plattan. Däremot lyckas jag inte riktigt komma överens med användandet av munspel på ett par av låtarna och man kan ju fråga sig om det är Bob Dylan som lärt Bruce Springsteen spela munspel eller om det är tvärtom!? Det låter bedrövligt rent ut sagt! På det hela taget tycker jag dock att det här är en ganska trevlig skiva med Bossen. Jag kommer inte att plocka fram den särskilt ofta, men någon gång emellanåt kommer den allt att lämna hylldammet för att spelas.

5/10 

Metallica – St. Anger – 2003

Det här var en riktigt bedrövligt dålig skiva! Jag påstod för ett tag sedan att Reload var klart mycket bättre än Load och att bandet var på väg på rätt håll. Här tar jag tillbaka alltihop! Det här är bland det sämsta, eller rättare sagt, det är det sämsta jag någonsin har upplevt av Metallica! Det är riktigt tråkigt att lyssna på även om man kan säga att det musikaliskt är experimentellt. Med andra ord så kan man inte anklaga bandet för att ha kört fast i samma spår som tidigare vilket måste ses med positiva ögon (eller öron). Men tyvärr blir det nästan plågsamt att ta sig igenom den istället för en upplyftande erfarenhet. Naturligtvis finns det vissa låtar eller passager som är bättre än andra och det råder ingen tvekan om vilka det är som spelar, Metallicas speciella ”crunch” finns kvar även om det är betydligt otydligare här än på både Load och ReLoad, men faktum kvarstår att det är en stor ansträngning att lyssna på hela skivan i ett svep och det måste ju faktiskt avspegla sig på betyget.

2/10 

Eric Clapton – From the Cradle – 1994

Det här är ett väldigt kompetent bluesalbum och Eric Clapton gör verkligen skäl för sitt smeknamn – Slowhand. Tyvärr blir det lite långrandigt framåt slutet kanske delvis beroende på att blues i sig är en väldigt plågsam musikstil. Inte för att jag inte gillar det, för det gör jag, men det finns stora begränsningar i vad man kan göra med en bluesskala. Innehållet i texterna är ofta väldigt depressivt och man klarar kanske inte jämmer och elände hur länge som helst. Musikaliskt är det dystert vilket förstås passar genren och texterna ypperligt och genomförandet är det som sagt inget fel på! Gitarrsolona kanske tenderar att bli lite mycket till slut även om Eric Claptons spelstil inte når de tonutvräkande tendenser som exempelvis Johnny Winter! Han är något mer återhållsam och sparsam med det han gör och man kan förstås inte anklaga honom för att inte vara en skicklig gitarrist. Han lyckas dock, trots mina negativa invändningar, att hålla musiken intressant och när man lyssnat genom skivan ett par gånger så har intresset växt en smula till.

7/10 

Texas – Red Book – 2005

Som jag tidigare konstaterat så är Texas en relativt ny bekantskap för mig. Jag har gått igenom hela deras katalog och nu kommit till det här albumet – Red Book! Det är deras sjunde album och huruvida det också är deras sista eller inte kan man förstås spekulera om. För antingen har bandet tagit en paus eller så kommer de inte att återförenas av olika orsaker. Hur som helst var det här ett alldeles för poppigt album för mig! Jag gillar de tidiga albumen med lite mer soul, blues och rock och det här passar mig inte riktigt! Dock kan jag konstatera att det trots allt är betydligt bättre än den föregående plattan Careful What You Wish For som var riktigt bedrövlig i flera avseenden. På den här skivan kommer Sharleen Spiteris röst fram mycket bättre och hon för utrymme att briljera på ett annat sätt än på den föregående plattan. Det är en viktigt poäng eftersom jag tycker att hon är en riktigt duktig sångerska. Melodierna är också bättre och mera lättsamma men det är fortfarande för mycket pop och för lite av de andra ingredienserna som tidigare har gett Texas en så pass potent grund att stå på!

5/10 

Deep Purple – Purpendicular – 1996

Efter en återföreningsperiod av den klassiska sättningen på fyra skivor, eller tre egentligen eftersom Slaves & Masters som kom mellan The House of Blue Light och TheBattle Rages On inte hade Ian Gillan på sång utan Joe Lynn Turner, tar nu sagan slut. Ian Gillan är tillbaka bakom micken men Ritchie Blackmore har istället fått stryka på foten. För många människor var han säkert lika synonym med klassiska Deep Purple som för Rainbow och jag måste erkänna att jag personligen hade tvivel om hur det egentligen skulle kunna fungera utan honom. Med facit i hand kan jag konstatera att det inte gör så stor skillnad. Steve Morse, som har ersatt Ritchie Blackmore fungerar utmärkt och även om det egentligen inte blir bättre så är det definitivt inte sämre heller. Man känner igen soundet även om det i några av låtarna låter lite modernare än vad man är van vid från tidigare, men det är inga större skillnader egentligen. Dock kan man konstatera att det faktiskt låter som om de övriga musikerna, och framförallt Ian Gillan, faktiskt tycker att det är lite roligare än på länge. Tyvärr hjälper inte det eftersom många av melodierna är rätt tråkiga och det finns inga direkta toppar. Det finns heller inga djupare dalar utan det blir rätt så jämntjockt över hela linjen. Klart igenkänningsbart alltså, men utan det allra bästa materialet!

5/10 

U.D.O. – Animal House – 1987

Det här var en skiva som jag införskaffade när den var alldeles ny, men jag tyckte väl inte den var så där jättebra om jag minns rätt. Självklart var det ett eller ett par spår som höjde sig över de andra men på det hela taget minns jag att jag var lite besviken. Lyssnar man på plattan idag, med den referensram man numera byggt upp är plattan mycket bättre än vad jag minns den som. Det är lite märkligt men det kanske handlar om att jag vid tiden det begav sig hade förväntat mig något annat än vad jag fick. Hur som helst låter det riktigt mycket Accept om den här skivan och det är inte så konstigt. Samtliga låtar är nämligen skrivna av Accept & Deaffy, precis som det var på den gamla goda tiden och det hörs alltså. Och många av låtarna är faktiskt riktigt riktigt bra i dagens ljus! Det rör sig i flesta fall om samma låtar som jag en gång i tiden favoriserade framför de andra men de tål ändå att nämnas i sammanhanget! Titelspåret Animal House, Lay Down the Law, We Want It Loud, They Want War och någon till står ut lite extra och det är väl egentligen bara någon av de mer anonyma spåren såsom Warrior som inte riktigt håller hela vägen. Ja, det är nog bara den när jag tänker efter!

8/10

Nyheter: Sodom - Epitome of Torture

Release: 20130430

Nyheter: Agneta Fältskog - A

Release: 20130513

Nyheter: Joe Satriani - Unstoppable Momentum

Release: 20130507

Bruce Dickinson – The Chemical Wedding – 1998

Året efter Accidentof Birth kom The Chemical Wedding som kanske inte riktigt lever upp till föregångaren men som fortfarande är riktigt bra! Jag har inte analyserat texterna in i minsta detalj men trots att filmen The Chemical Wedding om Aliester Crowley som Bruce Dickinson var med att skriva så lär det inte finnas något direkt samband. Jag bryr mig inte direkt om hur det ligger till med den saken trots att jag egentligen är mycket intresserad av texter. Det viktigaste för mig i det här fallet är att musiken är bra och det är den!

Medverkar gör Bruce Dickinsons vapendragare Adrian Smith från Iron Maiden och faktum är att det låter en hel del Iron Maiden om det här! Borta är alla spår av de första skivornas ”vanliga” rock och melodiska popslingor. Här är det frågan om Heavy Metal igen och jag gillar det! Ska man ha något negativt att säga så skulle det väl vara att låtarna tycks upprepa sig själva en smula. Men jag ser egentligen inget negativt i att man har ett tydligt tema som återkommer då och då tvärs igenom albumet.

8/10

Shadow’s Fall – Threads of Life – 2007

Som vanligt är de första låtarna på albumet de bästa, speciellt inledande Redemption som faktiskt för tankarna med sitt medryckande riff till Metallicas glasdagar. Snart blir det dock på tok för välpolerat för att kunna vara med och slåss om en plats bland de riktigt vassa thrash metal plattorna. Överlag är det sköna gitarrslingor men de medryckande riffen lyser med sin frånvaro, dessutom är det för mycket av något jag nästan skulle vilja kalla för stämsång. Riktigt så är det förstås inte men det är utan vidare mer körsång än kraftfull solosång. Det är i stort sett rätt ok men ändå tyvärr inte särskilt minnesvärt. Man får väl ungefär det man förväntar sig, varken mer eller mindre.

6/10

15:e April i musikhistorien

Det här är en avdelning som jag har funderat på väldigt länge. Vi får se vad det kan bli av den, än så länge har jag inte mer information än att jag verkligen behöver mer så vet DU något som hände just denna dag i musikhistorien så hör gärna av dig!

Joey Ramone dog för 12 år sedan idag. RIP

Amy Diamond blir 21 år idag! Grattis!

Tänk att det är över 30 år sedan Samantha Fox
blev känd som topplessmodell!!
Idag fyller hon 47 år! Grattis!

Sist men inte minst ber vi att få gratulera Dave Edmunds
som fyller 69 år idag!

Nyheter: Deep Purple - Now What?!

Release: 20130430

Nickelback – Here and Now – 2011

Tjohoo! Så lät jag nog ungefär efter första låten på skivan! Hur kunde jag har missat det här bandet? Post-grunge är väl förvisso inte min grej men eftersom det här initialt lika gärna kunde vara post Mötley Crüe trivdes det rätt bra i mina öron. Dessutom är Post-grunge som genre betydligt intressantare än sin storebror och föregångare – grungen! Så är det för mig i alla fall!

Även andra låten passerar och jag är beredd att lova att jag ska införskaffa allt som det här bandet har gjort och prisa den här plattan såsom en muslim prisar Mecka! Det är hur bra som helst och de tunga gitarrerna ackompanjerar sångaren perfekt. Hur kunde jag ha missat de här killarna? Bandet formerades redan i mitten av 90-talet och det här är deras sjunde album! Sjunde? Hur gick det till? Var det här för bra för att vara sant?

Ja… det var det! Allt som händer efter de två första låtarna är mediokert som bäst. Radiosmörja som sämst. Som en stunds tidsfördriv duger det men några större värden hittar jag inte i det. Det är inte längre riff som Metallica skulle vara stolta över att sätta på pränt eller aggressiva texter som slår en som en knytnäve i mellangärdet, en pungspark! Borta är alla superlativ jag hade tänkt bekransa recensionen med. Allt decimeras till tröttsam, radiovänlig… post-grunge… Tyvärr!

5/10

Fred Åkerström – Ruben Nilson – 2012

Fred Åkerström lärde mig med sitt debutalbum 1963 en gång att älska Ruben Nilsons visor. Jag har införskaffat allt som stått i min makt av detta ordens geni sedan dess. Här är det frågan om en konsert från 1983 med Rubens sånger. Dessutom får man som bonus en DVD med en dokumentär om Ruben, kan det bli bättre? På baksidan står en text av Freds Dotter Cajsa-Stina som säger att hon faktiskt var lite orolig att höra sin far sjunga på den här skivan. Han hade vid den här tiden stora personliga problem som hon oroade sig för skulle höras igenom sången. Hon hörde inte något av det och det gör inte jag heller! Det är en stark Fred Åkerström (trots att hans hälsa egentligen var skör) som hörs. Det märks att han verkligen älskade att sjunga Ruben Nilsons sånger.

Om vi ska gå rakt på sak så finns det egentligen bara en enda anledning till att jag inte ger den här skivan full pott i betyget. Det finns helt enkelt ett par mycket märkliga versioner av ett par av låtarna på plattan. Låt oss kalla det för artistisk frihet och gå vidare! Urvalet kanske kunde diskuteras också men de allra flesta sångerna hör helt klart hemma här. Kanske hade jag önskat att det fanns några fler som var helt okända för mig och kanske också någon favorit som tyvärr saknas. Men man kan inte få allt och jag ät förstås mycket nöjd!

Dessutom medföljer som sagt en DVD med en dokumentär om Ruben. Jag har egentligen inte direkt haft någon koll på hans person sedan tidigare och det var intressant att få ett par pusselbitar där. Det är inte den mest informativa dokumentären jag har sett men den ger onekligen en del information. Dessutom för vi se hur Fred sjunger från nämnda konsert i några klipp.

9/10

Nyheter: Alison Moyet - The Minutes

Release: 20130506

Gretchen Wilson – One of the Boys – 2007

Country är inte min största musikaliska passion i livet. Jag kan inte särkilt mycket om ämnet om man jämför med andra musikaliska inriktningar. Men trots allt är jag intresserad av alla sorters musik och strävar absolut efter att finna guldkornen inom varje genre. Min absoluta övertygelse är att de finns även om de ibland kan vara väl så dolda. Helt ovan vid stilen är jag förstås inte och har väl vid det här laget skrivit om 10-15 album inom genren tidigare här på bloggen. Dock kan jag inte påstå att jag klarar av att namnge de olika subgenrerna på ett korrekt sätt. Jag skulle till exempel kalla det här för någon form av countryrock medan men istället får informationen ”contempoary country” på olika ställen på nätet.

Jag får initialt intrycket av att den här tjejen har lite attityd! Jag gillar det! De första låtarna är kraftfulla och med emfas! Texterna tilltalar mig även om det känns lite som att de är väldigt enkla. Det tycks inte dölja sig några dubbla budskap. Det Gretchen sjunger om är det hon menar. Det är åtminstone min åsikt. Jag gillar att musiken emellanåt blandas upp med något som jag nästan skulle vilja kalla för blues. Däremot är jag inte överdrivet förstjust i balladerna som för mig blir lite för tillrättalagda och stereotypiska. Röstmässigt är det inget fel, men det blir lite för mjäkigt. Tacka vet jag sångerna om whisky och livet. Det må vara floskler som The Bottom of the Bottle Leaves me Empty men det spelar ingen roll. Jag gillar det!

Tyvärr håller inte plattan hela vägen och framåt slutet är det inte lika imponerande som i början. Det är tillräckligt intressant för att jag ska vilja utforska mera ur diskografin men något mästerverk blir det inte tal om.

7/10

Vixen – Vixen – 1988

Hade jag först införskaffat och lyssnat på den här skivan när den kom ut, på det glada 80-talet, hade jag säkerligen tyckt att den hade varit hur hård som helst. Alla vi som växte upp på 80-talet minns att allt som inte var synth var hårdrock och vise versa. Vixen är verkligen inte synth alltså är det hårdrock. Nuförtiden skulle jag nog snarare kalla den här musiken för en snällare variant av hårdrocken, med inslag av glam, än något annat. Men det var som sagt andra värderingar som gällde på 80-talet! Dessutom är det ju onekligen så att den där referensramen som jag brukar tjata om utökas hela tiden och det finns idag musik som är långt hårdare än de här fyra damerna.

Plattan innehåller elva hyfsat klämkäcka melodier utan att för den delen ha någon direkt hit-kvalitet. Det är rättfram musik helt enkelt, inget jag minns dagen efter jag har lyssnat och knappast ens när skivan är slut. Det är helt enkelt lätt att glömma bort det här. Jag brukar plocka fram skivan ibland när jag känner att jag behöver påminnas om stereotyperna för är det något jag känner när jag hör det här så är det stereotypvibbar!

Det har varit lite si och så med skivproduktionen och bandet har också splittrats ett par gånger. Då det här är debuten får man väl räkna sättningen här som originaluppsättningen. Janet Garner på sång och gitarr, Jan Kuehnemund på gitarr, Share Pedersen på bas och slutligen Roxy Petrucci på trummor. Jag måste erkänna att det är helt okända namn för mig. Jag känner inte till dem varken för eller senare, detta med undantag av trummisen Roxy Petrucci, som tillsammans med sin syster Maxine Petrucci var en del av bandet Madam X som jag verkligen diggade när det begav sig. Hur som helst lär uppsättningen se helt annorlunda ut numera, om bandet ens existerar…

5/10