Vixen – Vixen – 1988

Hade jag först införskaffat och lyssnat på den här skivan när den kom ut, på det glada 80-talet, hade jag säkerligen tyckt att den hade varit hur hård som helst. Alla vi som växte upp på 80-talet minns att allt som inte var synth var hårdrock och vise versa. Vixen är verkligen inte synth alltså är det hårdrock. Nuförtiden skulle jag nog snarare kalla den här musiken för en snällare variant av hårdrocken, med inslag av glam, än något annat. Men det var som sagt andra värderingar som gällde på 80-talet! Dessutom är det ju onekligen så att den där referensramen som jag brukar tjata om utökas hela tiden och det finns idag musik som är långt hårdare än de här fyra damerna.

Plattan innehåller elva hyfsat klämkäcka melodier utan att för den delen ha någon direkt hit-kvalitet. Det är rättfram musik helt enkelt, inget jag minns dagen efter jag har lyssnat och knappast ens när skivan är slut. Det är helt enkelt lätt att glömma bort det här. Jag brukar plocka fram skivan ibland när jag känner att jag behöver påminnas om stereotyperna för är det något jag känner när jag hör det här så är det stereotypvibbar!

Det har varit lite si och så med skivproduktionen och bandet har också splittrats ett par gånger. Då det här är debuten får man väl räkna sättningen här som originaluppsättningen. Janet Garner på sång och gitarr, Jan Kuehnemund på gitarr, Share Pedersen på bas och slutligen Roxy Petrucci på trummor. Jag måste erkänna att det är helt okända namn för mig. Jag känner inte till dem varken för eller senare, detta med undantag av trummisen Roxy Petrucci, som tillsammans med sin syster Maxine Petrucci var en del av bandet Madam X som jag verkligen diggade när det begav sig. Hur som helst lär uppsättningen se helt annorlunda ut numera, om bandet ens existerar…

5/10