Recension: Alice Cooper - From the Inside (1978)

From the Inside (1978) – Det här är en av mina absoluta favoritplattor och teman är egentligen precis vad det låter som. Skivan handlar nämligen om de olika karaktärer Alice träffade när han lade in sig själv på Betty Ford kliniken, det sägs i alla fall att det var denna berömda facilitet som begagnades för ändamålet, men helt säker kan man ju aldrig vara, för att slutligen få bukt på sitt alkoholmissbruk. Det sägs att Alice konsumerade två backar Budweiser och en flaska whiskey om dagen, men jag undrar om inte det är en skröna…

Nåja, Här har han i alla fall tagit hjälp av textförfattaren Bernie Taupin, som kanske är mest känd för sitt samarbete med Elton John och resultatet blir riktigt lyckat! Karaktärerna som låtarna handlar om är riktigt skruvade och totalt olika från varandra, man kan verkligen säga att det finns ett riktigt persongalleri. Jag tycker också att det rent musikaliska håller ihop mycket bättre här än på de föregående plattorna Lace and Whiskey och Alice Cooper Goes to Hell. Det finns en annan kontinuitet i låtarna och det är också en väl avvägd blandning av ballader och upptempolåtar.

Vi möter Vietnamveteranen Jackknife Johnny och konfronteras med dennes problem, sexuell frustration i Nurse Rozetta där en Guds man har köttsliga begär och allmänt vårdslöst levnadsätt i Serious. Balladen Millie and Bille är en av de bästa genom hela karriären och dessutom en duett med Marcy Levy. Allt som allt ganska olika låtar, men som jag nämnde tidigare passar väldigt bra ihop. Det finns en nerv i det hela som är väldigt intressant och närvarande nästan i alla låtarna, Det är väl egentligen bara titelspåret From the Inside, som känns lite radiovänlig, förutom plattans andra singel då kanske – How You Gonna See Me Now? – 9/10

Recension: Doro – Angels Never Die – 1993

Som vanligt så är inte Doros röst inget anmärkningsvärt att kommentera, varken positivt eller negativt. Det funkar ok, men hon lyfter inte musiken på egen hand. I just det här fallet är hon inte tvungen att göra det heller då hon har ganska god hjälp av det musikaliska kompet, ovanligt god hjälp skulle jag vilja säga! Hon behöver inte ta i för kung och fosterland och honbehöver inte vara speciell. Det blir ingen mästerlig platta på något sätt men rösten fungerar bra i symbios med det övriga. Musikaliskt handlar det inte om några direkta industriinfluenser utan det hamnar istället någonstans mellan traditionell hårdrock och heavy metal och inte mig emot. Det är inga melodier som är särskilt minnesvärda, men det är trevligt så länge man lyssnar. Man kan väl säg att på det hela taget är de plattor som jag har gått igenom hittills med Doro legat ungefär på mitten. Det är ganska jämt skägg mellan dem. Den här kanske ligger lite över de andra…

6/10

Bathory – Blood Fire Death – 1988

Det här albumet vill jag påstå är mindre extremt än de föregående. Det är fortfarande en ganska usel ljudkvalité men variationen är betydligt större än på de tidigare plattorna. Dessutom har musikstilen skiftat karaktär något, åtminstone delvis, och själva introt på plattan borgar för, åtminstone så här med facit i hand, att steget till den Viking Metal som skulle prägla senare album var på gång redan här. Det är överlag längre melodier än vad vi varit vana vid sedan tidigare med toppar på över åtta minuter med A Fine Day the Die och smått fantastiska tio minuter med titelspåret Blood Fire Death. Det här är också två höjdpunkter på plattan, där det verkligen märks att en förändring är på gång. Totalt sett blir dock plattan aningen monoton och de högsta höjdpunkterna förmår inte göra de djupaste djupdykningarna full rättvisa. 

4/10

Recension: Alice Cooper - Lace and Whiskey (1977)

Lace and Whiskey (1977) – Det här tillhör ett av albumen jag inte lyssnat så där rysligt mycket på, det ska erkännas. Jag vet inte riktigt varför, för när man sätter på det och lyssnar så är det faktiskt ganska bra även om jag kanske inte i första hand förknippar musiken med Alice Cooper. Det mesta materialet är, liksom på förra plattan, skrivet av Cooper själv tillsammans med Dick Wagner och plattans producent Bob Ezrin och man känner väl egentligen igen den musikaliska utvecklingen trots allt. Det finns musikaliska utsvävningar i både Rockabillyinfluerade Ubangi Stomp och mer traditionell rock som Damned If You Do och plattan genererade till och med en hit! – You and Me som självaste Frank Sinatra har gjort en inspelning av. Vidare så framförde Alice Road Rats ett par år senare i filmen Roadie, inte kanske för att det är den bästa eller mest representativa låten från plattan, men den passar onekligen in i det filmkonceptet!

Liksom de föregående plattorna är också humorn och självironin närvarande och om den förra skivan behandlade Alice alkoholism är det ingenting mot vad han gör här (Lace and Whiskey – Duh!) och jag gillar särskilt temat I Never Wrote Those Songs eller King of the Silver Screen.

                                                 

På det hela taget kanske en av Alice svagaste plattor åtminstone så långt i karriären och mer intressant för de riktiga fansen än som allmänt vedertagen klenod och det spretar lite för mycket åt alla möjliga håll för att jag ska bli riktigt nöjd. 6/10

Recension: Joe Bonamassa - Sloe Gin - 2007

Joe Bonnamassa:

Sloe Gin

2007

J&R Adventures PRAR60283

Joe Bonnamassa var för mig ett helt okänt kapitel och jag måste väl erkänna att jag knappast har sån koll på modern musik som jag hade med min samtids musikaliska influenser under mina uppväxtår. En och annan gång måste man dock vidga sina musikaliska vyer och våga sig på en, mer eller mindre vågad chansning. Självklart hade jag förvissat mig om ungefär i vilka linjer musiken skulle gå i men mer detaljerad än så var alltså inte min kunskap.

                                                         

De första låtarna på plattan är visserligen tämligen bluesinfluerade men är trots allt för mycket åt bluesrock för att passa mig som handen i handsken. Efter att idogt lyssnat på plattan under ganska långt tid kan jag dock konstatera att även dessa låtar sätter sig till slut men att det tagit väldigt lång tid jämför med det övriga, mer renblusiga materialet.

Det är förstås tveksamt om jag vill kalla tredje låten Seagull för renbluesig, men det är utan tvekan därifrån plattan lyfter för mig. Den vandrar sedan från klarhet till klarhet, förbi nästkommande låt som genast fångade mitt intresse och som jag verkligen vill kalla ren och skär blues i dess mest klassiska form. Dirt In My Pocket är en rivig blues som lyfter plattan till ytterliggare en nivå och kommer mest till sin rätt under refrängen som verkligen har gått varm här de senaste veckorna.

Titelspåret Sloe Gin ligger mer åt bluesballad hållet, en riktigt lågmäld sak som andas soulinfluenser, man kan lyssna hur mycket som helst på den här och hur länge som helst får man nästan lyssna också. Den är nämligen över åtta minuter lång! Joe Bonnamassas röst passar som handen i handsken, vilken den förstår egentligen gör hela tiden. Gitarrmässigt är det väl kanske inte så imponerande egentligen, Det är stabilt spelat och det är väl egentligen det enda som behövs. Blir gitarristen för egen och för utmärkande är det helt klart en fara för musiken som helhet och den fällan tycker jag inte Bonnamassa fastnar i. Han är en skicklig gitarrist, det är helt klart, men han ger sig inte ut på onödiga vandringar i sina solon.

Så blir det lite mer klös igen, i John Mayal låten Another Kind of Love visar Bonnamassa igen att han gör alla låtar till sina egna. Det är en klassisk bluestolva vilket jag personligen uppskattar. Bonnamassa gör ett bra solo som sig bör igen och så är den saken utagerad. Lyckligtvis är plattan mycket varierad och efter denna rökare är det dags för soulinspirerad bluesballad i Around the Bend igen, en riktigt bra låt, delvis skriven av Bonnamassa själv. Den avlöses sedan av något som för tankarna till klassiska ZZ Tops Blue Jean Blues. Åter igen en riktigt bra Bluesballad – Black Night, skriven av Charles Brown.

På denna följer sedan en riktigt rolig shuffle – Jelly Roll som är en ganska kort bagatell egentligen. Den är inte mer än drygt två minuter lång, vilket jag tycker är lite synd. Det är sparsamt instrumenterat med inte mycket mer än Bonnamassas röst och gitarr och är spelmansglädje när den är som bäst. Det märks att Bonnamassa verkligen gillar det han håller på med.

Riktigt så naket är kanske inte soundet i Richmond, men åter igen så hittar man en innerlighet i framförandet som gör att man verkligen tror på allt Bonnamassa framför. Det är återigen en lugnare låt, men utan mycket av de soulinfluenser jag har talat om hittills. Jag skulle snarare nästan kalla den för countryinfluerad, men oavsett vilka influenser man hittar, och det gäller hela skivan, så är det hundra procent Bonnamassa och ingenting annat.

8/10

Recension: Blackmore’s Night – The Village Lanterne – 2006

Här har Ritchie Blackmore och Candice Night hittat en perfekt blandning av bardinspirerad folkmusik och mer traditionell och hårdare rock a la Deep Purple. Konceptet flytet bra in i varandra och man tänker nästan inte på att låtarna skiljer sig ganska mycket åt musikaliskt sett. Man har till och med vävt in Purple klassikern Child in Time, och det är faktiskt en riktigt bra version även om Candice Night tenderar att bli lite flat i sitt uttryck. Det är sång utan att ta hänsyn till textens betydelse skulle man kunna säga, men det är inte riktigt så enkelt heller. Det finns helt klart inlevelse, till exempel i Ralph McTells Streets of London, men det blir lite livlöst. Dock måste jag understryka att Nights röst är mycket vacker och passar ypperligt både till de medeltidsispirerade sångerna och de mer medryckande rocklåtarna som faktiskt har en ganska stark hook. Ritchie Blackmore bevisar förstås också vilken skicklig gitarrist han är och får ganska stort utrymme att jonglera med gitarren i några av de elektriska rocklåtarna.

8/10

Bathory – Under the Sign of the Black Mark - 1987

Tredje albumet från legendariska Bathory börjar så smått inkorporera symfoniska slingor, till exempel i Woman of Dark Desires som tydligen handlar om den kvinna som Bathory tagit sitt namn ifrån – Erzsébet Báthory, och det finns också betydligt mer melodier gömda i de brutala arrangemangen än på den förra plattan. Det är inte riktigt lika vildsint hela tiden som förra gången det begav sig och det är en fröjd när plattan varierar sig med några lugnare låtar där inte trummorna går supersnabbt hela tiden. Jag tycker det här definitivt är ett steg i rätt riktigt och det är inte svårt att höra hur betydelsefullt Bathory kom att bli som inspirationskälla för kommande black metal band när man lyssnar på den här skivan. Det man skulle kunna önska är förstås bättre ljud, för det låter verkligen bedrövligt emellanåt och kanske en något tydligare produktion när det gäller sångens tydlighet. Det är lite väl mycket brölande och väsande för min smak även om det definitivt är ett steg i rätt riktning jämfört med förra plattan – The Return of Darkness and Evil!

5/10

Recension: Blackmore’s Night – Fires at Midnight – 2001

Efter diverse turer fram och tillbaka i Deep Purple är detta numera den mytomspunna gitarristen Ritchie Blackmores hemvist. Men oavsett hur mycket man förknippar honom med den musik han levererade i Deep Purple och Rainbow är det här något helt annat. Det är mycket mer traditionell rock med ganska rejäla influenser från folkmusik och jag måste säga att det är svårt att inte bli förälskad i det här när man först hör det. Det är sparsamt instrumenterat och inte sällan akustiskt, även om detta inte är fallet hela tiden. Blundar man och låter fantasin flöda kan man nästan se ett medeltida hov framför sig, skalorna och instrumenteringen för tankarna till detta. Det gör också Candice Nights sagolika och rena röst tillsammans med texterna som nämner magier och kungar och annat som passar in i sammanhanget. Hela produktionen är otroligt följsamt vacker och mycket skön att koppla av till. Det som drar ned betyget en smula är de låtar som ligger aningen längre från folkmusiken än majoriteten av materialet. De förefaller en smula mediokra i sammanhanget även om man lätt kan ha överseende med detta i ett större sammanhang. 

8/10

Noice – Europa – 1982

Ursäkta? Vad är det här? Det finns inget här som påminner om det som gjorde första och andra skivan så bra. Det finns ingen vidare inlevelse och jag vill knappt kalla det för rock längre. Synthpop är ett bättre epitet. Man undrar om det ens är samma band som tidigare släppt tre rockplattor som etablerat sig på den svenska rockhimmeln, eller i alla fall två av dem. Svaret på det är: nja… Det är en ny medlem på Gitarr och sång (även om man inte hör några gitarrer) – Niklas Östergren och flertalet låtar är skrivna av Freddie Hansson, bandets keyboardist. Detta hörs mer än tydligt då han ibland svävar ut mer än lovligt på sitt instrument. Även Kee Marcello medverkar och producerade dessutom plattan. Ingen större merit om man frågar mig!

2/10

Recension: Alice Cooper - Alice Cooper Goes to Hell (1976)

Alice Cooper Goes to Hell (1976) – Det här albumet följer ungefär samma musikaliska linjer som det legendariska föregående albumet Welcome to my Nightmare och låtarna känns skrivna med eftertanke på hur se ska kunna framföras på scen. Det är teatraliskt och skulle passa på vilken musikalscen som helst, åtminstone så länge det handlar om en sorts rockmusikal. Dock måste det tilläggas att det inte finns några direkta klassiker på den här plattan, åtminstone inte om man ignorerar titelspåret Go to Hell. Det innebär som vanligt inte att man inte hittar riktiga höjdare, för även om smått obskyra You Gotta Dance och I’m the Coolest, som känns som en ytterst ironisk betraktelse inte helt olik vår egen Mats Rådbergs Det är inte lätt att va’ ödmjuk, kanske inte tillhör toppskiktet i Alice Cooper karriär men rocklåten Didn’t We Meet och balladen I Never Cry, som dessutom lyckades ta sig en bra bit upp på listorna, är definitivt det! Samtliga låtar, förutom I’m Always Chasing Rainbows är förresten skrivna av Alice själv tillsammans med Dick Wagner. Bob Ezrin producerar och är också inblandad i de flesta kompositionerna.

Vad har vi mer då? Tja, det går ju helt enkelt inte att ogilla Give the Kid a Break, där Alice utnyttjar sina teatraliska färdigheter och gör en duett i helvetet med sig själv. Det är förstås, liksom resten av plattan, inte utan humor och det är kanske det som gör Alice Coopers temaplattor så bra, att det finns en värme bortom pretentiöst dravel och även om det inte når ända fram till, som i smått överdrivna musikallåten I’m Always Chasing Rainbows, finns där alltid en viss självbetraktelse inbakad. Det är kanske mer sant än någonsin på det här albumet förresten, som tydligen handlar väldigt mycket om Alice egen alkoholism. Titlar som Guilty, förstärker detta även om melodiösa ballader som Wake Me Gently kanske inte har så mycket med saken att göra.  Ingen kan dock ta ifrån Wish You Were Here dess kvalitéer och även om det här inte är en platta som hamnar i det absoluta toppskiktet, varken när det gäller Alice karriär eller sjuttiotalet i stort är det ett stabilt album som torde tilltala dem som intresserar sig för typisk rockmusik från just den här perioden. En musikalisk bagatell kanhända, men en väldigt bra sådan trots allt! Avslutas med något som skulle kunna vara ett preludium inför den kommande From the Inside, men nu överanalyserar jag… – 7/10

Recension: Anna Bergendahl – Yours Sincerely – 2010

Anna Bergendahl, som både varit med i melodifestivalen och idol, har en lätt sensuell röst som lämpar sig bra till de musikaliska äventyr hon företar sig. Här hamnar det någonstans mellan countryinfluerad pop, soul, jazzballader och swing och hon tar sig inte vatten över huvudet någon gång faktiskt. Tvärt om så är det här ett riktigt trevligt album tack vara hennes personliga röst även om det inte tilltalar musikaliskt hela tiden. Framförandet blir viktigare än musiken kanske man kan säga om även om det egentligen inte är något positivt, för jag tycker inte så många av låtarna har tillräckligt bra melodier för min smak, så funkar det hyfsat faktiskt! 

5/10

Recension: Kiss – Revenge – 1992

Jag har hittills recenserat en betydande del av Kiss albumproduktion (i nuläget finns de dock inte här på bloggen) och verkligen hittat skiftande kvaliteter. En del album är egentligen så bedrövliga att jag knappast förstår att de blev utgivna, medan andra faktiskt är så bra som man kan förvänta sig av Kiss. Detta menar jag inte för att de skulle vara några musikaliska genier, verkligen inte! Utan snarare för att Kiss är ett sådant mytomspunnet band som av någon outgrundlig anledning lyckats hålla sig kvar i rampljuset sedan 70-talet. Nu har jag lyssnat på det här och kommit fram till att det helt klart hör till mina favoriter så här långt. Det är kanske inte det bästa som någonsin kommit från Gene Simmons och Paul Stanleys pennor, det är främst de som skrivit låtarna och dessutom framför sången på samtliga spår. Men det finns en närhet i plattan och det är rock, eller hårdrock igen! Under åttiotalet var det lite väl svävande ibland. Ska jag sätta någon beskrivning på den här för de bli glamrocksinfluerad hårdrock eller så. Flera riktigt bra låtar finns och det är en fröjd att lyssna.

Då det här är första plattan efter Eric Carrs bortgång är det Eric Singer som står för trummandet. På gitarr, förutom Paul Stanley hittar vi Bruce Kulick och som producent står Bob Ezrin! Kanske är det lite därför jag gillar albumet så mycket. Det mesta som han har producerat tilltalar mig, det mesta av det jag har hört måste väl tilläggas. Han gjorde ju underverk med Alice Cooper om inte annat.

7/10

Recension: Bathory – The Return of the Darkness and Evil – 1985

Andra albumet från legendariska Bathory är även det en våldsam musikalisk odyssé och känns på många sätt som en mer genomarbetad och välproducerad platta än debuten. Tyvärr blir det väldigt tjatigt och det känns heller inte som om musiken hör ihop med sången, det blir bara kaos av det. Nu är det säkert detta som är meningen då det ligger lite i stilens natur men det är inget som trivs i mina öron. Det blir bara öronbedövande och inget som jag orkar lyssna särskilt länge på. Det är kromatiska skalor in absurdum och oavsett hur mycket tidiga Bathory betytt för Black Metal scenen kan jag helt enkelt inte förlika mig vid monotonin i framförandet. Det finns väldigt lite utrymme för dynamik och det är väl egentligen bara några få takter i Sadist som avspeglar sig positivt på betyget.

2/10 

Recension: Alice Cooper - Welcome to my Nightmare (1975)

Welcome to my Nightmare (1975) – Eftersom den förra plattan Muscle of Love var den sista med bandet är det här följaktligen det första soloalbumet från Alice Cooper. Det är en temaplatta vars tema torde vara ganska uppenbart och jag vill dessutom påstå att det är den här, mer än någon annan skiva, som än i denna dag är mest förknippad med Cooper – skräckrockaren!

Temat är som sagt uppenbart och fungerar mycket bra, det är väl bara ett par låtar som jag personligen inte riktigt får ihop med mardrömmen, Department of Youth och Escape kanske, men det betyder ju inte att det inte är riktigt bra musik som kan avnjutas både i albumets sammanhang och på egen hand. Det händer väl inte så ofta att jag sätter på Escape förstås…

Det märks tydligt att låtarna är skrivna för en show och det är under stundom mycket teatraliskt. Dick Wagner och Steve Hunter, som tidigare medverkat på några av bandets tidigare plattor spelar gitarr och producenten Bob Ezrin, som även hade arbetat tidigare med Alice Cooper medverkar också som musiker. Det roligaste är nog förstås att man fått med Vincent Price på plattan och han gör ett riktigt riktigt bra jobb med den recentation han får att jobba med. Man blir nästan lite rädd när han mer och mer excentriskt propagerar för den svarta änkans försträfflighet i övergången från Devils Food till The Black Widow!

Vi presenteras också för karaktären Steven, som även finns med på några av Cooper senare album och som representerar första person i den här berättelsen, för det är en sammanhängande historia det handlar om och som grädde på moset några riktiga klassiker! Både Cold Ethyl, som implicerar nekrofili lika väl som I love the Dead på Billion Dollar Babies-plattan med fantastiska omskrivningar som She's cool in bed/she's gotta be 'cause Ethyl's dead eller one thing no lie/Ethyl's frigid as an Eskimo pie och Only Women Bleed som bland andra Lita Ford spelat in en cover på, finns med på den här plattan. Till mina egna favoriter hör bland annat den jazziga och synnerligen musikalinfluerade Some Folks och den tivoli- eller barnviseinspirerade Years Ago och jag kan inte nog rekommendera den här klenoden. – 10/10

Recension: Lita Ford – Black – 1995

Lita Ford – Black – 1995

Det här var en fantastiskt mycket bättre skiva än vad jag minds den som när jag återupptog kontakten med den nyligen. Det var inte alls lika mycket industri över den som jag mindes även om det var en ganska tungt gitarrsound över den. Jag tycker fortfarande att de tidigare skivorna med Lita Ford – Lita, Dangerous Curves, Stilletto och allt vad de heter, är bättre än den här. De är betydligt lättare att lyssna på och ligger mer i gränslandet mellan glam metal och heavy metal kanske, naturligtvis med hederlig hårdrock som ingrediens också. Det här är betydligt brutalare och kanske kan sägas ligga mellan heavy metal och grunge. Det är svårt att sätta fingret på det men någonstans i de krokarna ska det vara i alla fall. Men även om det är betydligt bättre än vad jag mindes den som är det inte speciellt bra ändå, när skivan är slut har jag inga direkta minnen av den och så är det med det. Det är väl lite grand på mitten då den är som bäst och det mer klassiska ”Lita-soundet” kommer fram. Det är lite lugnare låtar som höjer sig från mängden, lite metal/hårdrock sådär… Avlutningen är ganska svag, det är lite psykedeliskt och det är en stil som inte faller mig på läppen överhuvudtaget.

5/10

Recension: Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005

Juliette and the Licks – You’re Speaking My Language – 2005

Om det hade funnits ett nobelpris i inlevelse skulle Juliette Lewis få det för sina vokala insatser på det här albumet. Hon lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida även om hon emellanåt nästan nuddar gränsen mot att bli en karikatyr av sig själv. Egentligen hade man inte behövt göra den här recensionen längre för det är just hennes inlevelse i musiken och i texten som är den här skivan allra största behållning! Musikaliskt är det inte lika experimentellt och alternativt som Terra Incognita från 2009 som jag tidigare har skrivit om. Det här är frågan om mer rättfram punkrocksinfluerad musik om man ens kan kalla punkrocken för en influens. Jag kan inte påstå att det låter riktigt regelrätt punkrock men kanske lite mer än bara en influens trots allt. Den placerar sig i det magiska gränslandet precis där emellan. Det är väldigt medryckande och det beror naturligtvis åtminstone delvis på hennes inlevelse. Jag gillar det skarpt även om jag egentligen inte borde tycka om den har typen av musik och det är ju inget dåligt betyg!

8/10 

Recension: Alice Cooper - Muscle of Love (1973)

Muscle of Love (1973) – Det här albumet är ett av dem som helt klart har fått stå i skuggan för större framgångar, men det innebär inte att det här inte är en riktigt bra platta ändå! Det är den sista med det riktiga bandet och en temaplatta som behandlar tonårsaggressioner och tillhörande ångest. Vinylversionen av skivan, för oss som är tillräckligt gamla för att komma ihåg dem, var förresten en riktigt cool sak, med skivan liggande i en wellpappslåda istället för ett reguljärt konvolut.

Nåja, musikaliskt påminner det en hel del om de bättre plattorna, föregående Billion Dollar Babies och Killer, men känns många gånger mer pretentiös än vad de plattorna gör. Samtidigt verkar det finnas hur mycket glimt i ögat som helst på en del låtar såsom Working up a Sweat och Never Been Sold Before. Det känns överlag som mycket musikalinspirerat och kanske mindre renrockigt än vad de traditionella Michael Bruce låtarna som jag talat mycket om tidigare. Han är fortfarande inblandad i många av låtarna och har skrivit fyra av dem tillsammans med Alice Cooper. Som för övrigt är den här plattans ständige upphovsman och är inblandad i allt!

Men, och det är faktiskt ett ganska stort men, det finns inga direkt hittar på skivan och det var väl bara Teenage Lament ’74 som letade sig in på några listor överhuvudtaget även om Muscle of Love också släpptes som singel. Detta gör att, medan det här egentligen är ett alldeles utmärkt album, man inte riktigt får fram den där sista gnuttan som behövs för att placera det på de allra högsta piedestalerna. Det får helt enkelt nöja sig med att bli omsprunget och placera sig en bit längre bak i kön. Ett speciellt hedersomnämnande måste dock ges till Man With The Golden Gun, som skulle bli ledmotivet i Bondfilmen med samma namn, och den är faktiskt riktigt bra och passande i sammanhanget, men producenterna ändrade tydligen sig i sista stund… – 7/10

Recension: Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009

Hammerfall – No Sacrifice, No Victory – 2009

Hammerfall är ju ett band som på något sätt bibehåller den gamla traditionen av, låt oss saga “äkta” heavy metal. Gränsdragningar är svåra men det här ligger väl mer åt power metal kanske. Jag är inte bekant med hela deras katalog men det är åtminstone en bra beskrivning för den här skivan. Texterna är klyschiga, men de är det med charm och de är det med glimten i ögat. Jag vet att jag tidigare varit inne på om Hammerfall driver med sig själva eller inte och jag vet fortfarande inte efter den här skivan. Men jämför man den här med Legacy of Kings, som jag tidigare har skrivit om här på Magnifik Musik, så tycker jag inte att det är något egentligt problem. Här spelar det nämligen ingen roll om de är fullständigt seriösa eller om de driver med sig själva till 100%. Givetvis är kvaliteten något bättre om det visar sig att de driver lite med sig själva, de behöver inte göra det fullt ut, men om de är gravallvarliga är de ute på hal is. Då går de efter standard forumlär 1A och tro att de är duktiga. Och tekniskt sett så är de faktiskt ganska duktiga, de är samspelade och musiken är medryckande, om det råder det inget tvivel! Jag gillar sådan här musik och det råder ingen tvekan om att de också gillar sådan här musik. Man klarar inte av att spela så här medryckande om man inte brinner för det man gör.  Jag kan tänka mig att Hammerfall har en mycket god livekänsla, även om jag personligen inte har något sug efter att se musik live nuförtiden. Ska man göra jämförelser med andra band så tycker jag att åtminstone den här skivan påminner väldigt mycket om Helloween under perioden med Michael Kiske.  Nu kommer kanske inte Joacim Cans upp i samma toner som Michael Kiske men det känns som den typen av ”lättare” power metal utan några egentligen krusiduller. Det är inget så kräver något större engagemang av lyssnaren, åtminstone inte om man är intresserad av den här typen av musik, men det är lättlyssnat och medryckande!

7/10

Recension: Natasha Beddingfield – Unwritten – 2004

Begreppet popmusik är ju ett väldigt brett begrepp som kan innefatta väldigt mycket. Det här lutar åt ”dance” hållet men då detta kan anses vara en form av popmusik tänker jag helt enkelt vara så pragmatisk att jag kategoriserar det här under ”pop” och gör ingen större sak av det. Det är ingen genre som jag egentligen intresserar mig för men emellanåt gillar jag att göra avstickare till sådant jag normalt inte lyssnar på, om inte annat så för att få någon konstrast till alla ”säkra” kort. Och faktum är att det här egentligen inte alls är dåligt. Det är bättre än det mesta annat som min begränsade referensram av liknande musik kan uppbringa, det vill säga popmusik med danceinfluenser. Jag tycker att Natasha helt klart har en bra röst som passar det hon gör och jag tycker att själva melodierna är bättre än vad jag är van vid från sådana här produktioner. Samtidigt är det ingenting som får mig att jubla. Jag blir inte exalterad och inte eggad av musiken på något sätt och när plattan börjar närma sig sitt slut känner jag att det har varit en intressant upplevelse men det har inte gett mig särskilt mycket. Det är helt ok att lyssna på i bakgrunden men jag skulle nog inte orka lyssna igenom den flera gången i rad. Så bra och intressant är det inte! Men att sätta ett betyg är inte alltid helt enkelt. Det är flera olika faktorer som ska tas hänsyn till och det är inte så enkelt att man bara kan säga att det här är si eller så bra eller dåligt. Man måste också blanda in sin egen personliga uppfattning om vad man egentligen tycker om i grunden. Att recensera en musikstil eller genre som man i grund och botten inte tycker är särskilt bra är det svåraste av allt. Man måste göra avdrag redan från början, i grunden alltså. Samtidigt ska man försöka ge någon form av objektiv bedömning, till skillnad från den subjektiva som jag svamlar om ovan, av hur det står sig mot annat jämförbart material. Och det är där recensentens erfarenhet och kunskap kommer in i bilden. Men har man dålig kunskap på området, som jag har i det här fallet, så blir det än svårare. När man recenserar film, som jag ju gör mest, är det ett lite annorlunda förhållningssätt. Därför att när det gäller musik kommer det ytterligare en variabel in i bilden enligt min åsikt, nämligen andrahandvärdet. Det vill säga benägenheten att lyssna om och om igen på samma skiva känns betydligt viktigare än när det gäller film. När det gäller film kan det vara väldigt väldigt bra första gången men samtidigt vara helt meningslöst att se om, eftersom filmen kanske har sådana kvaliteter som gör att alla överraskningar är som bortblåsta andra gången. När det gäller musik kan jag inte komma på ett ensa fall där själva poängen ligger i första genomlyssningens överraskning. Det finns en helt annan värdering i andrahandsvärdet. En liten utläggning kanske men nödvändig för att förklara betyget. Jag är personligen inte förtjust i den här sortens musik, det blir negativt. Jag tycker det här är bättre än vad mycket annat i genren är, det blir positivt. Omspelningsfaktorn är dock ganska låg, vilket ger ytterligare ett minus. Vad andra tycker om det här jämför med annat är ju ännu svårare att veta något om, om man nu ska blanda in det i ekvationen. Fattar Ni?

4/10 

Recension: Alice Cooper - Billion Dollar Babies - 1973

Billion Dollar Babies (1973) – Den här plattan är i mångt och mycket en musikalisk återgång till soundet på Killer och Love it to Death och kanske den bästa plattan i Alice Coopers historia. Åtminstone om man selekterar ut bandet från soloartisten. Uppenbarligen har Michael Bruce fått mer att säga till om igen och han är inblandad i alla låtar utom två - det briljanta öppningsspåret Hello, Hooray, som kanske är den bästa öppningslåten av alla och avslutningen, den teatraliska I Love the Dead som avslutar plattan. Man märker överlag att det här är ett steg mot en mer teatralisk approach och låtar som Mary-Ann borgar också för kommande musikal-idéer.

Det släpptes inte mindre än fyra singlar från albumet, vilka alla är stora klassiker idag. Nämnda Hello, Hooray, Elected, som egentligen fick sitt ursprung redan på första plattan – Pretties for You, No More Mr. Nice Guy, som kanske är den låt som än idag förknippas mest med Alice Cooper och som det spelats in mängder av covers av, allt från Megadeth till Pat Boone har tolkat den, och titelspåret Billion Dollar Babies, som är en duett med Donovan.

Det utforskas texter som passar utmärkt att visualisera på scen och många av dem framförs live än idag. Giljotinen och Alice Coopers skenavrättning som ackompanjerar I Love the Dead är bland de mest kända akterna i scenshowen överhuvudtaget och Sick Things, där Alice brukade ta fram ormen verkar vara en naturlig utveckling av My Stars som fanns med på förra skivan School’s Out. Hur som helst är det här utan tvekan ett essentiellt album som bör finnas i varje musikälskares samling och en definitiv referenspunkt i det musikaliska sjuttiotalet! – 10/10

Do they Know it's Christmas?

Det här är och förblir en viktig fråga!

W.A.S.P. - Wild Child

Klassiker som står sig än!

Recension: Alice Cooper - School's Out - 1972

School’s Out – Innehåller väl det mest uttjatade titelspåret av alla? Jag har aldrig varit något jättefan av den här plattan även om jag alltid uppskattat just School’s Out och den är ju bara tvungen att ha med i skolavslutningssammanhang. Musikaliskt är det ett eller ett par steg ifrån den klassiska rocken, som framförallt Michael Bruce bidragit med under de förgående skivorna. Det är betydligt jazzigare och det låter till och med som om det vore blås på den lite från och till. Jag förmodar att det är keyboard egentligen, men det är ju tanken som räknas.

Nåja, förutom titelspåret hittar man flera andra riktigt bra låtar även om de inte håller någon direkt hitkvalitet. Trilogin: Luney Tune – Gutter Cats Vs The Jets – Street Fight är riktigt bra och skön att lyssna på men det låter inte som Alice Cooper och det är väl det man kan ha emot den här plattan. Det känns lite som en återgång till de första två plattorna experiment och Blue Turk, som kanske är min favoritlåt på plattan har i princip stulit hela sitt basgångsintro från Andra plattan Easy Actions låt Mr. & Misdemeanor. Hur jäkla bra som helst! Överlag vill jag nog dock hålla den här skivan som en parantes i Alice Coopers karriär och säkerligen mycket intressantare för de som vill göra en djupdykning i diskografin än de som vill upptäcka det som är representativt för Alice Cooper. – 5/10

Recension: Buddy Guy – Living Proof – 2010

Buddy Guy

Living Proof

2010

Sony Music Entertainment 88697781072

När jag började att intressera mig för att spela gitarr, någon gang i slutet av åttiotalet eller början av nittiotalet, såg jag ett intressant program på TV just om gitarrspel. Det var väl ingen instruktionsvideo direkt men det vara något som gav mersmak och som förklarade de stora dragen snarare än hur man tar vissa ackord, spelar speciella riff etc. I detta program nämnde någon, jag har glömt vem, Buddy Guy som stor förebild. Efter detta var jag förstås tvungen att införskaffa en skiva med nämnda bluesgitarrist men mer blev det inte. Det finns egentligen ingen anledning, det bara fäll bort sedan.

Men även om det har gått många år sedan dess har jag inte glömt bort honom och för några veckor sedan letade sig Living Proof in i min CD-spelare. Direkt kände jag att ’det här kommer jag att tycka om’. Det var något i den första låtens inledning – 74 Years Young, som greppade tag i mig. Jag tänkte att det här är inlevelse och känsla och inte alls så vilt och rebelliskt som jag mindes honom från min tidigare skiva. Det var förresten någon sådan där billig samlingsskiva så kvaliteten var väl knappast på topp. Det var kanske därför det aldrig blev mer kom jag att tänka på nu?

Hur som helst, 74 Years Young inleder den här skivan som känns väldigt biografisk. Det känns som att nästan varenda låt betyder något personligt för Buddy och säga vad man vill. Gubben kan i alla fall fortfarande spela gitarr! Han fullständigt vräker ur sig toner i sin frenetiska solon, nästan till den milda grad att det blir jobbig och påträngande, men håller sig trots allt på rätt sida gränsen.

Däremot blev jag, efter några genomlyssningar, påmind om texterna. Det är egentligen inget fel på dem men det känns som att var och varannan av den tyck belysa hur väl Buddy till slut har lyckats med sitt musikaliska liv. I Thank Me Someday sjunger han om hur han, mot familjen förtret, lärde sig att spela gitarr (och förstås bli så duktig som han är) och titelspåret Living Proof innehåller liknande teman. Han är det leveande expemplet på att man kan lyckas trots sådana motgångar som han trots allt har haft. Han har mer att ge i Stay Around a Little Longer och det är väl bra. Men för en jantelagsknuten svensk blir det kanske lite för mycket av det hela.

                            

Gästar gör storheter som BB King och Carlos Santana. På det hela taget är det en mycket tilltalande skiva som håller länge men det finns också tendenser att tröttna på de frenetiska gitarrsolona. De har en still som ligger mer åt tremolopicking än åt Johnny Winters filande och det kan som sagt bli lite mycket av det goda ibland. Men de positiva aspekterna överglänser trots allt de negativa vilket gör det här till ett album att räkna med!

7/10

The Police - Every Breath You Take

Nostalgi!

Recension: Alice Cooper - Killer - 1971

Killer (1971) – Precis som på förra plattan – Love it to Death står det helt klart att det är Michael Bruce kompositioner som är de mest musikaliska och renrockiga. Han är inblandad i samtliga spår på den här plattan som jag tycker är en av de allra bästa från den tidiga perioden. Nu betyder inte detta att det finns en enhetlighet som gör att man hinner bli trött på soundet eller att alla låtar stöpts i samma form, även om detta är mer sant här än på förra plattan. Minst fyra av de totalt åtta låtarna har stått emot tidens tand och framstår som totalt tidlösa och låtar som kommer at hålla hur länge som helst.

De mindre framstående låtarna som Yeah, Yeah, Yeah och You Drive Me Nervous kommer dock till sin rätt när man lyssnar igenom plattan. Det är inte lika omedelbart klatschigt som de stora klassikerna Under My Wheels eller Be My Lover, men det är väl kanske det som deras storhet ligger i också, de har inte hunnit bli så otroligt sönderspelade som dem.

Vidare finns det uppgifter som tyder på att Desperado skulle vara skriven med Jim Morrison i åtanke och om man lyssnar på texten är det väl inte helt orimligt. Det finns å andra sidan uppgifter som tyder på andra inspirationskällor också och hur det ligger till med den saken egentligen är det väl upp till de lärde att debattera om. Hur som helst är det genomgående ganska mörka texter på det här albumet. Texter som belyser människans mörka sidor och de avslutade låtarna Dead Babies (min absoluta favorit från plattan) och titelspåret Killer är inget undantag. – 9/10

Recension: Ben Prestage – Real Music – 2007

Ben Prestage

Real Music

2007

Det här är en skiva som jag skulle ha skrivit om för länge sedan. Gång på gång har jag plockat fram den, lyssnat och beslutat mig för att ’det här måste jag skriva om’! Sen har det inte blivit så i alla fall. Jag införskaffade den här skivan från CDbaby som saluför olika artisters eller independent artisters egentligen, skivor under ett och samma tak. Det är en bra produktidé helt klart men jag är inte övertygad om att den verkligen fungerar så bra efter att ha beställt några gånger därifrån. De har bara gjort rätt 50% av gångerna, men det är en annan historia.

Det här var i alla fall en av de skivor som de verkligen gjorde rätt med och det är jag verkligen tacksam för. Först hade jag lite svårt för den eftersom jag hade förväntat mig något helt annat. Min uppfattning hade, efter att ha läst genrebeskrivningarna på CDbaby varit att det var någon sort rotrock men jag upptäckte att så inte var fallet. Istället skulle jag vilja beteckna det här som någon sorts blues, folkblues eller deltablues, men absolut inte rotrock i alla fall.

Detta gjorde att jag initialt var besviken eftersom jag kände mig lurad, men efter ett antal genomlyssningar kunde jag nog inte gjort ett bättre ”misstag”. Det som låter är traditionellt men på ett modernt sätt kan man säga. Ben Prestage har gjort den mesta själv, allt från omslag till att spela och sjunga men han har bara skrivit någon enstaka av sångerna på den här skivan. Istället handlar det om, så vitt jag förstås, klassiker i genren. Vi har kompositörer som Booker White, Willie Dixon och Johnny Cash för att bara nämna ett axplock.

Det är inlevelse i låtarna och Ben Prestage låter som att han aldrig har gjort annat än att framföra musik. Det är en oerhörd spelglädje som verkligen smittar av sig på lyssnaren. Det är roligt att lyssna och intressantare blir det när man får veta att Ben Prestage faktiskt är en enmansorkester. Det låter oerhört mycket för att komma från en man. Fast det är inte riktigt sant heller. Ben spelar allt utom tuba på den här skivan, det är kanske svårt att spela tuba och sjunga samtidigt?

Men det låter verkligen som full orkestrering och det är det som gör det här så unikt. Det är trummor, bas och gitarr plus sång förstås och hade jag inte sett det med egna ögon skulle jag aldrig kunnat tro att det gick att spela på det sättet.

Plattan tar lite tid för att sätta sig ordentligen men när den väl gör det får man verkligen lön för mödan! Bästa låt? Save the Roach for me!

8/10

Recension: Reef – Glow – 1997

Jag vet inte riktigt hur man ska rubricera den här skivan. Det är varken bra eller dåligt egentligen och låter väl lite alternativt eller experimentellt och det finns klara tendenser av att låta lite grand som Rolling Stones. Gary Stringer – sångaren verkar åtminstone vara väldigt imponerad av Mick Jagger, det känns som om han försöker efterlikna sin stora idol. Hur det verkligen ligger till kan jag naturligtvis inte svara på, han kanske helt enkelt låter så? Ska man jämföra med Rolling Stones, som jag generellt är måttligt imponerad av, så tycker jag inte att det här är varken bättre eller sämre men jag tycker helt klart att de lever upp till förebilderna. Det är helt ok, men inget som sticker ut från mängde. Jag kommer inte att lyssna på skivan särskilt ofta men som en stunds förströelse när man inte har något bättre för sig kan den kanske duga till.

5/10 

Recension: Alice Cooper - Love it to Death - 1971

Love it to Death (1971) – Det här är plattan som började definiera den musik som man kom att förknippa Alice Coopers tidiga sjuttiotal med. Tittar man på låtskrivarfördelningen upptäcker man att det faktiskt är Michael Bruce som drar det tyngsta lasset och har skapat de låtar som sedermera gått till historien, kanske inte blivit direkta klassiker, men väl som stabila rocklåtar som håller fortfarande, från denna tidiga era. Både Caught in a Dream och Long Way to Go tillskrivs helt och hållet honom. De mest framgångsrika låtarna är dock skriva av hela bandet och visst framförs väl både I’m Eighteen och Is it my Body? som väl närmast kan anses innehålla samma tema som Kiss: Charisma från några år senare, live fortfarande?

                                             

Men det slutar inte där. Det finns ytterliggare två låtar som jag själv brukar plocka fram gitarren och spela faktiskt och som tillhör (tillsammans med ovanstående titlar) mina absoluta favoriter genom hela karriären. Nämligen Second Coming, skriven av Alice Cooper själv där han tar på sig rollen som Messias och gestaltar dennes återkomst. Det var säkert mycket upprörande på sin tid att chockrockare blandade in så pass religiös teman i sina framföranden även om det idag framstår som ganska lamt, och Ballad of Dwight Frye. För de som inte vet vem Dwight Frye var så kan jag avslöja att det var en skådis känd för att ha spelat, mer eller mindre, plågade rollkaraktärer under universals klassiska monsterfilmsera på 30-talet. Det är ganska ironiskt att dessa båda låtar sätter sig så hos mig och att de dessutom går ihop och flyter in i varandra utan att det egentligen finns något slut på Second Coming. Hur som helst är det här den första plattan att räkna med och man kan utan vidare ignorera de två första installationerna om man inte som jag är fanatiskt intresserad av en komplett samling. 7/10

Recension: Darkness – One Way Ticket to Hell… and Back – 2005

När jag lyssnade på den här skivan första gången för några månader sen så tyckte jag att den var rätt tråkig, lite märkligt och rätt spretig på alla möjliga sätt. Nu när jag har lyssnat mera på den har jag ändrat uppfattning en smula, det låter som någon form av blandning av The Sweet från 70-talet, Queen i sina mest pianobaserade dagar, lite Mika, Whitesnake anno 1983-84. Det pendlar lite fram och tillbaka, ibland känns det som alltihop på en gång och ibland är det lite av det ena bara. Men i stort sett är det ungefär så det låter. Sångaren påminner väl lite om Mika och Freddie Mercury, det är kanske mycket sagt men jag tycker det finns paralleller, kanske lite Steve Priest (var det Steve Priest som sjöng den höga stämman i The Sweet?). Med alla dessa influenser så låter det förstås lite ”glammigt” och det är en stil som jag uppskattar och tillskillnad från första genomlyssningen så gillar jag numera det här väldigt mycket. Det är medryckande och rätt så starka melodier som man lätt kan följa med i och då framförallt om man har en bakgrund som glamrockare eller åtminstone som fan av stilen. Helt klart ett album som lyfter sig efter några genomlyssningar, så ge det en chans extra även om du inte låter dig imponeras från början, för det är den här skivan verkligen värd.

7/10

Recension: Alice Cooper - Easy Action - 1970

Easy Action (1970) – Liksom debuten Pretties For You från året tidigare släpptes den här plattan på Frank Zappas bolag Straight Records och är en ganska flummig platta. Den tar förvisso ett tydligt steg mot det som senare skulle bli större framgångar för bandet men förblir ändock en parantes i sammanhanget. Soundet låter väldigt daterat till sin tidsperiod och en del av harmonierna låter lite grand som The Beatles faktiskt. Inte för att det påminner så mycket musikaliskt om giganterna från Liverpool egentligen och sanningen är väl kanske snarare dem att man producerade skivor med ett visst sound på den tiden likaväl som man gör nu.

Öppningsspåret Mr. & Misdemeanor sticker ut från mängden och liknar mest det som skulle komma att bli det framtida soundet. Det är också den överlägset bästa låten på skivan även om Refrigerator Heaven inte skäms för sig heller. Låtarna är överlag längre här än på debuten och man får väl nästan säga att Below Your Means [6:50] och Lay Down and Die, Goodbye [7:30] får anses vara episka mastodontverk i sammanhanget. Något bättre än debuten totalt sett, men fortfarande inget för alla och en var utan snarare enbart av intresse för komplettisterna! 4/10

Recension: Bob Dylan - Time Out of Mind - 1997

Bob Dylan

Time out of Mind

1997

Columbia 68556

Jag har genomgående varit ganska avigt inställd till Bob Dylan under mer eller mindre hela mitt liv. Mycket beror förstås på hans mycket speciella röst, men också på att jag först av allt (nästan) bekantade mig med en skiva som vad ansedd som en oerhörd klenod i musikhistoria och som jag nästan hatade! Det är förstås Blonde on Blonde jag syftar på. För ungefär ett år sedan skrev jag en recension av den skivan och fyra andra och konstatera att jag trots allt hade en viss respekt för karln. Ingen av skivorna var någon fullpoängare men jag insåg i alla fall att det fanns mycket att utforska i massor av olika stilar. Man kan ju inte gilla allt, men en del av det jag hörde var i alla fall riktigt tilltalande!

När jag så nu tar mig tid att skriva om den här skivan vill jag ta tillbaka allt negativt jag har haft att säga om Bob Dylan genom åren. Jag vill ta allt det och invertera det för det här är hur bra som helst! Genast första gången jag hörde den här skivan förstod jag att det här skulle vara den som skilde agnarna från vetet. Den som får den gamla hunden att sitta och den som till sist får syndaren att vakna!

Det är en perfekt avvägd skiva musikaliskt. Det är precis rätt blandning av folk, folkrock, blues och country för att jag ska gå igång. Bob Dylans röst kommer verkligen till sin rätt och det känns heller inte som att det är han med ett kompband. Det känns snarare som en komplett helhet och det är precis så det ska vara.

Utan att gå in på några detaljer känns det också som att vartenda ord i texterna betyder något. Det finns inget överflöd någonstans, det finns inget som borde ha sagts annorlunda och inlevelsen i de ganska dystra betraktelserna beskrivs med en perfekt melankoliskt röst! Jag har lyssnat igenom den flera gånger, som är brukligt inför en recension och jag har ännu inte hittat något att klaga på. Det är sent nittiotal och Dylans röst är precis lagom sliten för att vara helt underbart karismatisk.

10/10 

Sonja Aldén – Till Dig – 2007

Det här är egentligen en ganska bra skiva, det är många medryckande melodier och om man tar det för vad det är finns det faktiskt underhållning att hämta här. Sonja Aldén har en mycket behaglig röst och även om det är genant att säga det så har jag vid flera tillfällen uttryckt åsikter om att Shirley Clamp skulle ha Sveriges bästa schlagerröst. Men med den här skivan i ryggsäcken så inser jag att jag vid något tillfällen blandat ihop Shirley Clamps röst med Sonja Aldéns… Det säger väl en hel del om Sonjas röst, och mig också som lyssnare kanske. Nåväl… det är alltså schlager det handlar om, i alla fall om man inte kan säga att melodifestivalslåtar är en genre i sig, för då skulle jag stämpla den här skivan med det epitetet. Det låter helt enkelt melodifestival och schlagern är väl egentligen borta från melodifestivalen sedan många år i alla fall. Dock blir det lite tjatigt, monotont och tråkigt framåt slutet, det finns inte så mycket som bryter mönstret och det är lite synd för det finns onekligen kvaliteter! 

5/10

Billy Opel - Inspiration - 2010

Billy Opel:

Inspiration

2010

Walter Records WR01

Min första bekantskap med Billy Opel var några små lustiga visor på youtube eller liknande. Lustiga i den bemärkelsen att de var uppenbart menade att vara komiska och involverade en hel del sprit i texterna. Jag vill minnas att någon/några av dessa låtar också innehöll ett ganska ovårdat och ”fult” språk som innefattade den fagrare könet. Lite i stil med vokabuläret man skulle kunna förvänta sig av en mini Eddie Meduza kanske.

Men det där är länge sedan nu, jag upptäckte att denne Billy, vars riktiga namn är Erik Morell, faktiskt varit mer seriös än så efter dessa tidiga alster. Ett par skivor hade han hunnit med men jag hade inte möjlighet att få tag i dem – tyvärr. Efter att ha varit i kontakt med artisten i fråga visade det sig att det var en ny skiva på gång vilket naturligtvis väckte mitt intresse! Några månader senare tänkte jag nu skriva om denna platta!

 Det är både en positiv och en negativ upplevelse faktiskt och jag ska göra mitt yttersta för att förklara varför. Till en början känner jag en viss inspiration från Lars Winnerbäck, men redan efter första låten har detta intryck sedan länge försvunnit, det var endast några ackordsföljder som råkar följa samma väg som någon av de mer kända låtarna av nämnde Lars Winnerbäck. Tar vid gör vibbar av Eddie Meduza i sina bästa dagar, inget snusk inget brännvin och inga raggare utan bara en helt vanligt låt men med en text som rytmar ungefär som man är vad vid att just Eddie Meduza rytmade sina texter med liknande musikarrangemang. Det är en hel del bluestolvor som avlöser varandra men det är inget jag klagar på, jag gillar sådana även om det är ett ganska enkelt sätt att skapa fungerande låtar på.

Hur som helst så försvinner Meduzavibbarna även dem efter en ynka låt, det som finns kvar är inte lika lätt att sätta fingret på men musikaliskt låter det oftast som något man redan har hört förr. Det är inte nyskapande och det är inte jättespännande rent musikaliskt men även om man tycker sig höra stölder både från Bob Dylan och Bo Diddley hävdas det att Morell skrivit all text och musik själv och det får man väl tro på.

Texterna framförs på ett sätt som låter väldigt äkta. Sången fungerar utmärkt men någon större skönsångare är inte Billy. Han är däremot en eldsjäl och det märks att han älskar det ha gör, det smittar av sig och de allra bästa låtarna på plattar är väldigt lätta att ta till sig. Det är lätta refränger som sätter sig snabbt och som man redan efter ett par genomlyssningar inte har svårt att sjunga med i. Det är definitivt en bra egenskap. Texterna är humoristiska utan att för den skull bli tramsiga eller löjliga. Det finns en fin balans mellan ironi och allvar som jag verkligen uppskattar. Att det inte är helt seriöst är uppenbart men riktigt hur allvarlig Billy är när han påstår att han längtar hem till Dalarna även om ha befinner sig i Nashville, Tennesse kan man spekulera i. Oavsett så lyckas han onekligen få med sig en och annan sanning i texterna som gör att man kan skapa sig en personlig relation till dem.

Jag kan till exempel skriva under på att längst ner på botten i varenda butelj ligger en oskrivet låt. Man kan kalla det för brännvin och osunt leverne men man kan hellre kalla det för inspiration ur ett artistiskt perspektiv. Mycket kretsar också kring hemtrakterna, refererar han till en plats så är det Älvdalen, Äppelbo, där skivan förresten är inspelad, Säter eller Grängesberg. Det är kul med svensk rotmusik som dessutom håller sina texter på en lokalnivå rent geografiskt.

De tidigare låtarna som jag hörde med Billy var alla på en ganska bred dialekt, vilket jag gillar. Jag har förvisso inte koll på särskilt många artister som använder sig av det, förutom några skånska band då kanske. Peps Persson, Wilmer X och Kal P. Dal är ju självskrivna utövare. Men på den här skivan lägger han band på sig. Det är inte rikssvenska helt och hållet men visst håller han igen på uttalen och försöker artikulera så tydligt som möjligt. Jag hade förväntat mig lite mera dialekt men man får vara nöjd ändå.

Låtmaterialet är lite ambivalent tyvärr, i de bästa stunderna är det hur bra som helst, som jag redan har poängterat här ovan, men, framförallt i början av skiva, är det lätt att man tröttnar efter några genomlyssningar. Faktum är att jag aldrig trodde jag skulle säga det, eftersom jag brukar gnälla och klaga på överproducerade skivor och musik, men jag tycker att Billy behöver en bättre producent nästa gång. Den har skivan har han producerat själv och det räcker inte. Det blir lite tråkigt och arrangemanget sticker inte ut tilläckligt från mängden. Detta gäller alltså de något svagare låtarna i början och slutet, skivan definitiva styrka ligger i mittenpartiet!

Men hur som helst så önskar jag att vi hade mer av den här typen av country-rock n’ roll i Sverige, folks som brann för konsten och som inte var rädda för att ge ut eget material. Framåt slutet hittar vi förresten ett riktigt förstklassiskt epos som påminner mig en smula om Torssons Flickan, Hunden och Jag, men det är väl bara för att det utspelar sig i en tågkupé kanske. Ett fantastiskt porträtt målas upp och mitt i alltihop sitter författaren. Jag kommer definitivt att följa Billy Opel i framtiden!

7/10

Sherrie Austin – Love in the real World – 1999

Jag måste erkänna att jag inte har någon vidare koll på Sherrie Austinvarken före eller efter den här plattan även om det faktiskt ryms ännu ett album i min skivhylla. Musikaliskt är det dock tämligen lättlyssnad country-pop som det inte vilar några ledsamheter över. Med andra ord har jag gärna det här på som bakgrundsmusik medan jag gör något annat medan jag inte skulle sätta mig ner och lyssna explicit på det här. Countryinfluenserna, med bland annat typisk steelguitar och andra countryattiraljer är ganska tydliga men musiken tar inte sig själv på alldeles för stort allvar och blir heller inte så pretentiös som jag många gånger upplever att musik av det här slaget kan vara. Det är skönt att då och då koppla av från underliggande budskap och textanalyser och det tycker jag att jag kan göra med den här skivan – åtminstone idag. För lyssnar man på många olika former av musik kanske man helt enkelt måste bryta mönstret ibland, för att rensa systemet så att säga. 

6/10