Welkin – Angel Inside – 2002

Welkin är en belgiskt Death Metal band. Jag vet inte hur stora eller små de är men de verkar åtminstone ha gett ut tre skivor varav det här är den första. Musikaliskt tilltalar det mig inte så mycket. Men det jag har mest problem med är själva produktionen. Det kan förstås vara så att de sedan – 2007 och 2010 har lärt sig av misstagen men det här blir liksom inte bättre för det.

De som känner mig vet att jag absolut inte är någon basälskare. Nu menar jag förstås ljudfrekvensen och inte instrumentet. Ibland går det hand i hand men oftast inte. Problemen blir extra omfattande när det inte finns någon kontroll överhuvudtaget. Det är inte så illa som vissa norska Black Metal band kan vara; det känns inte som att det låter illa för sakens egen skull. Men det är på tok för mycket fokus på basen. På instrumentet i första hand och sedan på frekvensområdet.

Jag har inget emot mycket basspelande men det måste vara kontroll på ljudbilden för att jag ska kunna uppskatta det. I det här fallet känns det som att trummor och bas är det viktigaste. Därefter kommer gitarr och allra sist kommer sången, eller vokalisten som jag numera envist försöker komma ihåg att kalla det för. Det blir liksom skevt. Det är svårt att hänga med och det blir bara brölande av alltihop. Nu måste jag försöka hitta något som jag uppskattar mer…

4/10

Killswitch Engage – The End of Heartache – 2004

Det finns tre aspekter jag skulle vilja ta upp. Det första är det rent musikaliska, det är kanske det jag tycker är den största behållning med skivan, det vill säga det instrumentalmusikaliska! Jag är inte mycket för skrikandet som man brukar kalla för sång, själv börjar jag mer och mer tycka att vokalist är en betydligt bättre term än sångare. Därmed har vi också snuddat vid den andra aspekten, bandets vokalist. Howard Jones (nej det är inte synthpop killen det handlar om) kan ju faktiskt sjunga. Han blandar ren sång med skrikande och jag kan icke för mitt liv begripa varför man väljer att inte utnyttja sin fulla röstkapacitet? Egentligen är det där två aspekter eftersom jag gillar den rena sången men inte den andra.

Det tredje och sista som jag tänkte orda om när det gäller den här skivan är att det inte finns något särskilt som utmärker låtarna. Det är förstås mina personliga preferenser som talar men tittar jag inte på CD-spelaren så har jag ingen aning om det är ett nytt spår eller om det fortfarande är samma som spelas. Jag hör alltså ingen eller minimal skillnad. Det är inte det att det låter lika egentligen det är bara det att det inte finns några direkta pauser i musiken. Alltsammans skulle lika gärna kunna vara en enda progressiv låt.

Men hur mycket jag än uppskattar progressiv musik så är det här inget för mig. Det är på tok för många negativa aspekter och för få positiva. Jag kanske inte ska lyssna på Metalcore alls?

3/10

Hammerfall – Infected – 2011

Har man hört en skiva med Hammerfall så har man hört alla kanske man lite elakt kan säga. Det ligger definitivt något i det men vad gör det när det låter så här bra? Jag har ofta undrat om Hammerfall parodierar sig själva eller inte eftersom de är så pass stereotypiska med vad de gör men den här plattan gör mig skeptisk. Det är inte längre Heavy/Power Metal enligt formel 1 A. Här har Hammerfall utvecklat konceptet till åtminstone Formel 1 B!

Det finns inte så mycket mer att tillägga egentligen. Man känner igen sig och det är riktigt bra Heavy/Power Metal!

8/10

Motörhead – 1916 – 1991

Egentligen är det ganska missvisande att ständigt rubricera Motörhead som hårdrock. Ändå gör vi det gång på gång. Jag gör det och alla andra också verkar det som. Mest av allt vill jag egentligen kalla Motörhead för ett rock ’n roll band och inget annat. Visserligen med betoning på öronbedövande volym…

När den här skivan gjordes var Motörhead en kvartett och jag vet inte riktigt vad ni säger men jag tycker att det märks. Framförallt verkar det som att Lemmy får mindre utrymme med basen. Det behöver kanske inte vara något negativt men Motörhead är ju lite speciella på det viset, Lemmy och Basen står ju liksom i centrum på något sätt. Här består bandet dessutom av Phil ”Philty Animal” Taylor bakom trummorna och Phil Campbell och Würzel på gitarr.

Lite typiskt är att de är de mest otypiska Motörheadlåtarna som är de bästa (i mina öron). No Voices in the Sky som faktiskt låter mera som hårdrock än vad Motörhead brukar göra. Den är också mycket klarare och man har inga problem att uppfatta texten heller. Lemmy kan ju annars vara lite grötig att lyssna på. I synnerhet eftersom musiken runt omkring honom är så hög. Love me Forever är också något som står lite utanför. En fantastisk låt som det går lätt att sjunga med i. Det är en blandning mellan en lugn ballad och en riktig röjare skulle man kunna säga. Bra text är det också på den. Hyllningen till Ramones – R.A.M.O.N.E.S. – är härligt punkinfluerad och avslutande titelspåret är något som man verkligen inte förknippar Motörhead med, en mycket lågmäld sak där texten om första världskriget fasor står i centrum.

De låtar jag inte nämnt är verkligen inte dåliga på något sätt, de sticker bara inte ut från mängden och låter mer som traditionell Motörhead. Och ska man vara riktigt objektiv så når dessa låtar faktiskt inte upp till de högsta höjderna vilket måste tas med i beräkningen när betyg ska delas ut. Har man lyssnat på skivan i några år har man sedan länge börjat hoppa över spår. De jag här har nämnt står sig dock fortfarande!

6/10

Monty Python – Sings – 1989

I sina bästa stunder finns det inget som är roligare än Monty Python. Det har jag hävdat vid många tillfällen och det gäller inte minst den här skivan med sånger från eras karriär. Jag har inte råkoll på deras musikalitet men det är för mig helt uppenbart att det är Eric Idle som är den mesta kompositören bland de sex. Det är också han som har skrivit flest av de texter som får betraktas som skivans huvudattraktion. Alla sex är dock medverkande på ett eller annat sätt i skapelseprocessen och alla är också framförare på ett eller annat sätt. Michael Palin gör the Lumberjack Song. Eric Idle gör Always Look on the Bright Side of Life som torde vara Monty Python gängets största hit. Terry Jones står för skönsången i Never be Rude to an Arab och till och med John Cleese och Terry Gilliam sjunger Eric the Half a Bee respektive I’ve Got Two Legs. Skivan gavs ut till minne av Graham Chapman som självklart medverkar också, inte bara som aska…

Men allt är inte jättekul på skivan. Det är som sagt i sina bästa stunder de är oslagbara inte hela tiden. Några låtar är allt för långdragna och seriösa [sic] för att göra sig själva full rättvisa. Monty Python ska vara galet och helt utflippat för att vara som bäst. Det ska vara en gnutta osmaklighet i det och det finns väl få som skulle kunna göra The Penis Song full rättvisa utan att det blir plumpt och tramsigt. Det är tramsigt nu också men på alldeles rätt sätt.

Jag kan inte precis redogöra för var allt material kommer ifrån men en del torde komma från TV-serien Monty Pythons Flying Circus och annat från deras filmer såsom Life of Brian, Meaning of Life och MontyPython and the Holy Grail. Hur som helst är det här en skiva som är väl värld att skaffa om man är intresserad av det brittiska humorgängets musikalitet. Det är stor underhållning även om man efter ett hundratal genomlyssningar väljer att hoppa över vissa spår.

8/10

Bon Jovis självbetitlade debutalbum fyller 30 år!

Året var 1984 och när skivan släpptes stod jag på kö för att införskaffa den! Nja, det är väl inte riktigt sant men jag gillade den verkligen och på den tiden – de nedre tonåren, var det inget som hindrade att man köpte de senaste skivorna av de största artisterna. De artister man själv uppfattade som störst förstås. Jag deltog väl inte i den värsta yran som blossade upp kring Bon Jovi, det var väl lite mer tjejbetonat bland fansen egentligen. Så här med facit i hand så kan man kanske säga att bandet var lite ”mesigt” jämfört med annat som man tyckte om på den tiden.

Men alldeles oavsett hur mesig musiken var eller inte var så skulle jag ha skivan. Jag hade tidigare hört plattans inledningsspår – Runaway, på radion. Det var på den tiden då det fanns speciella radioprogram som fokuserade på tyngre rockmusik. Numera är det väl i stället frågan om att sådan här ’lättare’ rockmusik spelas i vanliga kanaler eller klassikerkanaler. Musikklimatet har förändrats och det som var tungt då är inte det längre.

Dock rubricerar jag det här fortfarande som hårdrock. Det är kanske en term som inte betyder lika mycket nu som när skivan kom, eller snarare så har betydelsen av den förändrats. Det är i och för sig inte första gången heller. Titta lite tillbaka i tiden så får ni se. Lyssna på tidigare plattor med Black Sabbath och Deep Purple och säg om det motsvarar dagens definition av hårdrock?

Men i mitten på 80-talet var det här så mycket hårdrock det blev. Visserligen använde bandet keyboard, vilket i mångas ögon var en dödssynd och som inte kunde vara förenligt med ”den rena vägen”. Det var på den här tiden en massiv debatt i hårdrockskretsar om band som använde keyboards eller – Gud förbjude – synthar, kunde spela egentligen eller om allt var programmerat. Lyckligtvis är vi bortom den typen av diskussioner idag – eller?

Runaway blev hitsingeln som stod ut från plattan och är det något man minns idag så är det just denna låt. Jag plockar fram plattan ibland och försöker lyssna på resterade låtmaterial också. Det är inte dåligt på något sätt men håller inte i jämförelsen med hitlåten Runaway! Allt som oftast kommer jag på mig själv med att stänga av innan skivan är helt färdigspelad emedan jag faktiskt tröttnar på den. Det blir helt enkelt för intetsägande i längden. Helt och hållet kompetent musik och framförandet är det heller inget fel på men det finns helt enkelt inte den hitkvalitet i några av de andra låtarna.

6/10

Morbid Angel – Illud Divinum Insanus – 2011

Faktum är att jag vid införskaffandet av den här skivan, det är väl når år sedan nu, inte hade full koll på vilken slags musik Morbid Angel stod för. Att det var någon form av extrem musik hade jag på känn men inte mer än så. Läser jag på får jag veta att de vara någon sorts förgrundsfigurer och pionjärer inom Death Metal. Det verkar logiskt!

Jag läste också att just den här plattan skulle vara en helt kapitel för sig och att de flesta fansen mer eller mindra tog avstånd ifrån den. Jag förstår varför! Det är inte svårt att höra varför man från fansens sida tycker att bandet har övergivit ”den rena vägen” och det utan att vara insatt i vad som kommit ifrån Morbid Angel på de tidigare plattorna. Det tog tid innan jag riktigt fattade grejen, vad det är de sysslar med på den här skivan. Det är industriellt men frågan är om det är så mycket Metal, i synnerhet inte Death Metal.

Först tänkte jag att det var helt fruktansvärd tortyr att lyssna på eländet men efter några genomlyssningar började jag fatta grejen. Det är fortfarande inget som tilltalar mig men jag behöver i alla fall inte ställa mig helt frågande till musiken.

3/10

Nytt album med Mustasch - Thank you for the Demon

Release: 2014-01-15

Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

W.A.S.P. - Babylon - 2009

När jag skrev om W.A.S.P.s sjätte studioalbum – Still Not Black Enough förra året så menade jag att jag övergav bandet efter deras tredje skiva Inside the Electric Circus och hur besviken jag var på bandets utveckling. Jag konstaterade också hur mycket jag verkligen gillade Still Not Black Enough och med det i bakhuvudet kände jag mig angelägen att fortsätta utforska mina återkomna hjältars utveckling. Jag införskaffade därför deras senaste album – Babylon, som tydligen baseras på bibelns berättelse om de fyra ryttarna. Nu ska man vara medveten om vad ”baseras på” verkligen betyder och inte tro att det handlar om särskilt tydliga kopplingar, men det spelar ingen som helst roll, för det är hur bra som helst i alla fall!

Liksom på Still Not Black Enough är hela bandet förutom Blackie själv utbytt från de tidiga åren och jag betraktar det snarare som Blackie egen lekstuga numera. Ett bandnamn som egentligen inte borde finnas längre men som gör det ändå eftersom det är ett välkänt varumärke. Det är väl lite som när Tony Iommi vägrade överge Black Sabbaths namn i samband med utgivningen av Seventh Star.

Det är också Blackie som står för samtliga kompositioner utom en cover på Deep Purples Burn och avslutande The Promised Land som skrevs av självaste Chuck Berry. Det är båda väldigt bra versioner av låtarna och av det övriga materialet finns det inget som är näst bäst. Det är helt omöjligt att hitta favoritlåtar framför några andra och soundet påminner lite om W.A.S.P.s andra platta The Last Command. Det är dock bättre producerat, vilket förstås delvis går att förklara med att det skiljer tjugofyra års erfarenheter mellan skivorna. Dessutom producerades The Last Command av Spencer Proffer och Babylon av Blackie Lawless själv.

Det handlar alltså om Heavy Metal av ett så klassiskt snitt att jag nästan trodde den var utdöd! Och det är en läxa jag verkligen hoppas att jag lär mig av en gång för alla, man ska inte överge sina gamla preferenser i tron på att de gått hädan av tidens tand. Jag kommer heller inte att överge W.A.S.P. igen, utan kommer snarare att ta igen alla de album jag har missat genom åren, samt ge mitt omdöme av dem här. Äh, det är väl klart att jag skriver om de album jag inte missat, utan som redan står i hyllan också. W.A.S.P. är ett band som förtjänar sin uppmärksamhet och även om deras initiala kändisskap kom till av genialisk marknadsföring är det inte längre något de behöver förlita sig på. De musikaliska kvaliteterna står på helt egna ben och jag älskar det jag hör. Blackie kan räkna sig till en av de verkligt få som numera klarar av att leverera en hel skiva i toppklass, inte bara några enstaka låtar eller en halv skiva.

10/10

Michael Bolton – The One Thing – 1993

Jag har ofta gjort mig lustig över Michael Bolton och hans musik. Inte sällan har jag hävdat att han skulle vara helt uttryckslös och sakna inlevelse. Med det sagt måste jag också konstatera att jag egentligen aldrig tagit mig tid att ge honom en ärlig chans. Det var väl några låtar som spelades på radion under det sena 80-talet, kanske det tidiga 90-talet men att höra något spelas på radion är inget bra sätt att grunda någon bedömning på. Kanhända var också hans uppbrott från hårdrocken en anledning till att han fick bära hundhuvudet under så många år.

Den här skivan är nu mer än 20 år gammal och anledningen till att den införskaffades häromdagen var förstås det fördelaktiga priset. Att jag hade några förväntningar kan jag inte påstå men jag tyckte att det skulle vara kul att ge honom en chans till och… killen kan ju sjunga! Det är kanske inte alltid den roligaste musiken och den typen av soul som han hängav sig åt efter hårdrockstiden är väl inte det som ligger mig närmast om hjärtat men det är förvånansvärt kompetent gjort.

Inlevelseförmågan som jag länge hävdade var detsamma som en död torsk ligger på en bra mycket högre nivå men framför allt är det de tekniska bitarna som förvånar mig. Michael Bolton framstår som en storsångare och jag ska inte beröva honom det epitetet igen. Om inte andra ”bevis” uppkommer förstås. Skulle jag jämföra honom med någon så ligger vår svenska Tommy Nilsson bra till. Ni vet han som en gång var med i bandet Easy Action och sedan fastnade i balladträsket (hans egna ord). Och, ni får dra mig på en liten vagn om ni vill, men det här är bra! Det kanske inte är låtar som sätter sig omedelbart eller låtar man kommer ihåg och kan nynna med i men det är onekligen mäktigt!

Produktionen kan man väl inte skryta med men vi ska komma ihåg i vilken era skivan gjordes också. Det låter ungefär som den ljudfilosofi man hade på 90-talet. Det är naturligtvis ett oerhört krasst uttalande och självklart finns det fler undantag än som går att räkna men det är ändå något man känner igen från andra skivor från perioden.

7/10

Cornelis Vreeswijk – Hommage till Povel – 1981

När jag först införskaffade den här skivan för ganska många år sedan nu tyckte jag nog att den var det bästa av två världar. Povels fantastiska sånger framförda av Cornelis Vreeswijk. Kunde det bli bättre? Undantaget Cornelis egna visor förstås, i synnerhet de från den tidigare delen av karriären. Och visst, skulle Povel göra de här sångerna själv skulle man kunna kalla det för det Povels Bästa eller Greatest Hits eller liknande. Men här är det alltså Cornelis som gör hans sånger i egna versionen. Oftast känns det oerhört medgörligt men ett par av spåren är verkligen helt omfraserade.

Men det är på gott och ont. Ibland känns det lite som att Cornelis gör det lite för teatraliskt. Ibland funkar det jättebra men ibland blir det inte lika lyckat. Bland de mest lyckade numren är Varför är där ingen is till punschen? som får ett helt nytt lyster i Cornelis tolkning och nästan en ny dimension också. Måste Vägen till Curaço gynga så? tillhör däremot inte de mest lyckade numren. Det känns emellanåt som at Cornelis inte riktigt hänger med det höga tempot och de många orden som ofta kantar Povels texter.

På senaste tiden har jag lyssnat rätt mycket på Povels egna inspelningar och är inte lika imponerad av den här skivan längre. Det är förstås fortfarande en bra skiva men jag tar inte fram den så ofta längre. En sak ska man dock ha klart för sig. Inledningssången på skivan – Hommage till Povel, är helt och hållet Cornelis långt ut i fingerspetsarna. Övrigt material är dock skrivet av Povel Ramel!

7/10

Barenaked Ladies – Gordon – 1992

Mitt första möte med Barenaked Ladies var med plattan Stunt som jag tidigare skrivit om. Av en händelse hittade jag nyligen den här skivan (väldigt) billigt och investerade förstås i den. En skiva till kan man väl utforska innan man dömer eller fördömer tänkte jag. Det visade sig vara en lyckoträff eftersom det här snabbt blev en av mina favoritskivor för stunden. Humorn är närvarande hela tiden och att beskriva Barenaked Ladies som ett band med glimten i ögat vore en grov underdrift. Det är skojiga texter och uppsluppna melodier som sätter sig nästan genast.

Musikaliskt hamnar det någonstans inom popsfären. Men jag kan utan vidare hitta country och till och med lite skiffle här och där. I huvudsak spelar det egentligen ingen roll vad man rubricerar det som. Det är klart upplyftande att lyssna på och enormt medryckande. I och med den här skivans införskaffande inser jag också att det inte är sista gången det här bandets skivor hamnar i mina hyllor. Det blir till att införskaffa flera så småningom!

8/10