29:e maj i musikhistorien: Iron Maiden - BRAVE NEW WORLD - 2000 - för 13 år sedan idag!

Jag tycker inte att albumen som Iron Maiden gjorde med Blaze Bailey är dåliga egentligen, det är bara lite annorlunda jämför med dem som har Bruce Dickinson som vokalist. Samma sak gäller de tidigare plattorna där Paul DiAnno skötte mikrofonen. Faktum är att första plattan är något av det bästa bandet gjort med någon vokalist men det är en annan historia.

Här är alltså Bruce Dickinson tillbaka i bandet efter några års frånvaro. Och inte nog med det, det är också Adrian Smiths första album på väldigt länge med bandet då han faktiskt hoppade av ett par år före Dickinson. Således är det hela det klassiska gänget än en gång! Som grädde på moset stannar också Janick Gers i bandet vilket innebär att det här är den första skivan med ett tregitarrers Iron Maiden!

Jag vet inte om jag vill påstå att det hörs så där väldigt tydligt men jag är väl å andra sidan inte dummare än att jag förstår att man ser till att utnyttja en extra strängbändare. Iron Maiden har väl alltid varit känt för sina harmonier och nu finns det nästan oändliga möjligheter! Men alldeles oavsett hur många strängar man har att tillgå i bandet så handlar det till syvende och sist om hur starka melodier man kan åstadkomma.

Steve Harris är inblandad i samtliga låtar och det är väl inte helt ovanligt att han dominerar kanske. Man kan höra när han har fått sin vilja fram eftersom det ofta blir långa, mer komplicerade kompositioner när han far fram. Jag menar verkligen inte att undergräva någon av de andras talang men på något sätt har det alltid varit Steve Harris som är synonym med bandet. Det är hans visioner som ska införlivas för att det ska bli riktigt bra! Och det är hyfsat hela vägen igenom faktiskt. Jag säger hyfsat eftersom jag inte tycker att det lyfter riktigt hela vägen. Låtarna i början – The Wickerman, Ghost of the Navigator, Brave New World, är rejält medryckande men sedan stannar det av lite. Man skulle kunna säga att det blir lite rutin av det för det är verkligen inget fel på det som följer därefter heller. Det håller bara inte riktigt samma klass som plattans inledning eller bandet i sin glans dagar.

7/10

29:e Maj i musikhistorien

Melissa Etheridge fyller 52 år idag. Grattis!

HÄR kan du läsa recensioner av hennes skivor!

U.D.O. – Steelhammer – 2013

Efter at ha lyssnat igenom plattan några gånger inser jag att det mesta som jag redan skrivit om Udo Dirkschneiders soloprojekt redan har skrivits. Det finns inte mycket mer att tillägga helt enkelt. Jag gillar det här, liksom jag har gillat tidigare album med U.D.O. men någon kioskvältare är det inte. Det är ganska standardiserad Heavy Metal som är lätt att tycka om men som inte innehåller några större överraskningar. Gitarrerna är råa och Udos sång går inte att ta fel på. Den här gången sjunger han också på spanska på en låt och det finns någon med lättsam ballad med på plattan.

Jag gillar som sagt det här ändå, det är bara frågan hur förlåtande man kan vara mot en artist som levererar stabila, men inte häpnadsväckande skivor, gång på gång. Behöver det egentligen vara bättre? Behöver man egentligen fler plattor med U.D.O.? Som komplettist finns det förstås bara ett svar på den frågan men man måste kanske inte ha alla nu på en gång. Lagom är nog den bästa dosen när det kommer till U.D.O.

7/10

24: e maj i musikhistorien

Bob Dylan blir 72 år idag! Leve han!

TNT – Transistor – 1999

Faktum är att jag har TNTs första platta på köpkassett någonstans. Jag var så tidig med att införskaffa den att de äldre och mer rutinerade hårdrockarna på min skola  inte ens hade hört talas om bandet när jag kom dragandes med min kassett. Efter det (1982) dröjde det några år tills Tell No Tales (1987) införskaffades på vinyl. Jag minns den som riktigt bra hårdrock med en strålande vokalist. Första plattan har jag dock inga minnen av.

Nu var det dock dags att införskaffa något mer och det var väl mer en slump än något annat att valet föll på TNT och just den här plattan från 1999 men jag tyckte det kunde vara intressant att undersöka vad ytterligare ett decennium gjort för bandet.

Jag känner inte igen så mycket men det är nog nogåt som snarare beror på mig än på de musikaliska kvaliteterna. För även om jag har vissa nostalgiska minnen till Tell No Tales är det snarast endast titelspåret, en snabb rivig låt, som minnena kretsar kring. Men oavsett vad jag känner igen eller inte så gillar jag definitivt vad jag hör! Det är traditionell hårdrock spelad på bästa sätt, jag önskar att jag hade följt det här bandet mera under åren som har gått och är faktisk imponerad över hur väl det låter trots att det inte är ett särkilt enhetligt album.

Det spretar lite åt alla möjliga håll och vanligtvis skulle jag nog hävda att är något negativt men här tycker jag faktiskt att det är tvärtom. Det finns så mycket olika stilar, FM-rock, Hårdrock, en riktig punklåt nästan och ett par riktigt skönsjungna ballader också. Och allt samsas och blir faktiskt homogent även om det låter motsägelsefullt. Jag är väldigt imponerad av sångaren Tony Harrell som gör ett fantastiskt jobb både med de riktigt röjiga låtarna och med de vackra balladerna. Jag vet inte vilket han gör bäst faktiskt.

Eftersom det handlar om hårdrock och inte om Heavy Metal vilket det allt som oftast verkar göra nuförtiden är inte gitarriff lika viktiga. Hårdrock är mera en utveckling av rocken med Heavy Metal nästan befinner sig i ett helt annat härad. Trots detta finns det också några riktigt tunga och medryckande gitarrpartier som jag gillar skarpt! Ronni Le Tekrø som dessutom är den enda originalmedlemmen som medverkar på plattan gör ett bra jobb med gitarren helt klart! Det är också han och sångaren som står för alla kompositionerna på skivan och jag klagar inte! Det låter hur bra som helst.

Så vitt jag vet är bandet fortfarande aktivt även om man har rört om lite bland bandmedlemmarna. Till exempel lär originaltrummisen Diesel Dahl vara tillbaka bakom trumsetet och sångmicken lämnats över till Tony Mills. Det skulle vara intressant att ta reda på hur det låter någon gång men tills vidare nöjer jag mig med den här ett tag till!

7/10

Nyheter: Black Sabbath - 13

Release: 20130610

Mikael Wiehe – En Gammal Man – 2012

Jag vet inte när jag blev förälskad i Mikael Wiehe, hans musik och kanske framförallt hans texter, men så är det i alla fall. Jag har inte stressat fram några skivköp och även om jag min vana trogen har ambitionen att införskaffa allt har jag trots allt fortfarande en hel del kvar. Jag kämpar inte efter att ha skivorna på releasedagen men jag vill hemskt gärna ha dem i samlingen ganska snabbt ändå, eller rättare sagt – jag vill höra hur han har formulerat sig den här gången.

                                     

Texterna förändras men innehållet består. Det kan man kanske säga om Mikael Wiehes texter. Det är förvisso lite elak mot Herr Wiehe för det är klart att det är viktiga agiteringar han håller sig med och det är synnerligen effektivt att använda musiken som vapen i kampen mot orättvisor, krig och förtryck. Men det är bara en del av det hela. Vid sidan av texter som, återigen, är konstruerade som frågeställningar till lyssnaren. Finns det förstås också sånger där kärleken står i centrum!

Först ut är titelspåret eller vad man ska säga – Jag Vill Bara Va’ En Gammal Man, som är en fantastisk skildring om hur det kan vara att bli äldre och i stället för att vara bitter och önska sin ungdom tillbaks, helga sina erfarenheter som gjort en till den man är idag. Oj, det blev en lång mening… Det är en medryckande sång och sådana finns det några stycken på skivan. Lite fler än vad texterna klarar av tycker jag faktiskt. Jag menar att musiken många gånger är riktigt tilltalade och trallvänlig medan texterna kommer till korta med nödrim och annat som jag inte riktigt känner igen när det gäller Mikael Wiehe. Det känns som att han här lägger mer fokus på att få det att rimma många gånger än att innehållet blir intressant. Det är förstås jag som är petig men jag tycker ändå att det är lite synd när man inte får riktigt full valuta för pengarna så att säga. Särskilt påtagligt blir detta i Min Bäste Vän Är Död. Personligen så var min första tanke ”räcker det inte nu, Björn Afzelius har vara död länge och Den Jag Kunde Va’, är den bästa låt man kan tänka sig som lovtal. Det slog mig helt enkelt inte att det kunde handla om någon helt annan än Björn...

Frågeställningarna som jag nämnde ovan är uppenbar i Hur Tänker Du Då? där Wiehe räknar upp allehanda förändringar som han uppenbarligen inte gillar och ifrågasätter motiven bakom. Det är nog plattans mest politiska sång tror jag. Även denna är lätt att tralla med i redan efter någon genomlyssning.

Sist men inte minst måste jag kommentera Huset (P’Potemkin) där Wiehe försöker sig på att rappa. Det går inget vidare kan jag säga. Timbuktu gästar och har även fått textskrivarkredit. Kanhända trivdes de båda så bra ihop efter TVs Så Mycket Bättre att de vilja göra något ihop? Hur som helst lyfter Timbuku låten (medan Wiehe raserar den)!

Som sista kommentar har jag faktiskt lite svårt att höra Wiehes sång vid ett par tillfällen. Det handlar alltså om småsaker med sista ordet i någon mening här och där dränks i musiken och det krävs rejäl koncentration för att uppfatta dessa fragment.

8/10

Nyheter: Nytt album från Gretchen Wilson - Under the Covers

Release: 20130604

16:e maj i musikhistorien: 30 år sedan - IRON MAIDEN - PIECE OF MIND - 1983

Inte för att det har någon egentligen musikalisk betydelse men jag har alltid gillar detta albums ordvitsande titel. Förutom detta är det dock ett album som alltig har kommit lite i skymundan för mig, det har inte blivit av att jag har lyssnat in mig på det förrän nu på senare år och jag har alltid fått för mig att det är lite ”tråkigare” än det föregående albumet – The Number of the Beast. Skivan innehåller ändå ett par låtar som är bland det bästa som kommit från bandet och en livekonsert utan The Trooper vore väl tämligen otänkbar? Bland de stora klassikerna hör också Revelations, vilket var Bruce Dickinsons första egenskrivna låt som kom ut på platta med bandet, och Flight of Icarus, som blev en hyggligt stor hit vill jag minnas. Den spelades åtminstone i brittisk radio och kom ut på singel.

Jag läste, eller hörde en gång en intervju med Steve Harris om just den här plattan där han påstod att det var hans favoritstudioplatta och det är väl inget konstigt i sig. Det märkliga, eller häpnadsväckande var att det inte var deras senaste album vid tidpunkten. Artister har ju en tendens att tycka det senaste de har gjort vara det bästa, men så icke i detta fall alltså. Nu minns jag förstås inte när denna intervju gjordes men ett par plattor till efter denna hade den fått ut i alla fall. Jag kan förstå hans inställning helt klart, men det blir väldigt märkligt för mig i alla fall. Skivan påminner inte direkt om föregångaren utan mer om Killers, som jag tycker är det kanske svagaste albumet från Iron Maiden, fast ändå mycket bättre. Det är låtar som måste hinna sätta sig lite först, de är genomarbetade och inte lika omedelbara som de hitkvaliteter som återfanns på The Number of the Beast. Om det beror på att man har bytt sångare sedan Killers kan man förstås spekulera kring, men under alla omständigheter är Bruce Dickinson en skickligare vokalist än Paul Dianno.

Och faktum är att jag lyssnade genom plattan inför den här texten upptäckte jag att de andra låtarna, alltså inte de mest kända utan Die With you Boots on, Quest for Fire eller To Tame a Land faktiskt är riktigt bra! Lite grand som bortglömda pärlor faktiskt, åtminstone för undertecknad och att jag tidigare har ratad denna förefaller förbluffande. Den här plattans litterära låt, för Steve Harris har ju en fallenhet att basera sina låtar på litterära källor, är förstås just To Tame a Land som uppenbarligen baseras på böckerna om Dune. Jag har inte läst dem men väl sett David Lynchs film. Det brukar inte räknas som särskilt lyckad men jag gillar den och jag ser helt klart likheter mellan den här låten och filmen i alla fall.

I övrigt så har Clive Burr lämnat bandet och den klassiska Iron Maiden trummisen Nicko McBrain, som osannolikt nog påstås vara mycket nära vän med Lars Berghagen, åtminstone om man får tro Wikipedia, har placerat sig bakom trumsetet. Det känns som om även detta är en vitamininjektion för bandet som jag tycker känns lite låsta med Clive som trumslagare. Nicko hittar på lite mer med trummorna än vad Clive gjorde och det är något som jag uppskattar! Den klassiska sättningen är komplett: Steve Harris, Bruce Dickinson, Adrian Smith, Dave Murray och Nicko McBrain!

8/10

16:e maj i musikhistorien

Idag är det tre år sedan Ronnie James Dio lämnade oss.. RIP

Nyheter: Nytt album från Children of Bodom - Halo of Blood

Release: 20130607

Blasphemous Creation – Battle of the Ancients – 2012

Den här plattans största fiende är produktionen. Hade bandet bara hittat en bättre producent som kunde få det att låta mindre burkigt hade det säkert varit mycket bättre. För min egen del tycker jag det alldeles för mycket bas och överlag ett dovt mullrande ljud som jag inte alls trivs med. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men det skulle behövas lite luft och separation mellan instrumenten för att fungera bättre.

Musikaliskt hamnar det någonstans i gråzonen mellan Thrash- och Death Metal skulle jag vilja säga men det finns inte tillräckligt intresse för någon vidare analys. Det är sannolikt inget som jag kommer att lyssna på igen, åtminstone inte på väldigt länge! Den lilla textanalys jag gjorde fick mig att förmoda att texterna är ganska infantila överlag men ska sanningen fram så var det sparsamt med text jag lyckades uppfatta.

4/10

Bruce Dickinson – Tyranny of Souls – 2005

Jag har dragit mig för att recensera den här skivan trots att jag har haft den i min ägo ganska länge. De två föregående skivorna – Accident of Birth, 1997 och The Chemical Wedding, 1998, som jag båda tycker är väldigt bra, kom innan Bruce återgick till Iron Maiden. Men den här alltså fem år efter återföreningen. Jag vill inte säga att det märks, för Bruce Dickinson sjunger lika bra som någonsin och det är absolut inte något fel på hantverket, det är bara det att det inte finns några minnesvärda låtar. När jag har lyssnat igenom skivan en gång har jag ingen aning om hur den började, när jag har hört den två, tre eller fyra gånger vet jag fortfarande inte vilka låtar de innehåller.

Annars låter det väl i stort sett bra. Själva produktionen är det inget fel på. Man skulle väl kunna säga att det låter lite som Iron Maiden ”light”, fast utan Steve Harris karaktäristiska basspel.

5/10

Nyheter: Ny platta med TANK - Breath of the Pit

Release: 20130603

11:e maj i musikhistorien: IRON MAIDEN - FEAR OF THE DARK - 1992

Idag är det 21 år sedan Fear of the Dark släpptes, tiden går. Jag minns att jag inte var så oerhört imponerad av albumet när det kom men för att ge en någorlunda rättvis bild har jag naturligtvis tagit mig tid att gå igenom det igen inför det här blogginlägget/recensionen. Tyvärr kan jag konstatera ungefär samma sak som mitt minne säger mig, det är inte ett jättebra album trots att några av låtarna verkligen sätter sig och har suttit i flera år vid det här laget. Det material som inte är så där uppenbart är tyvärr lite för mediokert och intetsägande för att lyfta skivan helt och hållet.

Som vanligt är inledande halvan betydligt bättre än den avslutande. Som vanligt säger jag, inte på grund av att det brukar vara så just med Iron Maiden utan att det verkar vara så med ganska många plattor nuförtiden. Visst känns det fel att rubricera ett 21 år gammal album som ”nuförtiden”? Men faktum är att trots att jag inte tycker det är något av de bästa albumen med bandet ändå finner soundet tämligen tidlöst. Det låter inte daterat till någon särskild tidsperiod och det i sig får anses vara en musikalisk styrka!

Låtarna handlar på ett eller annat sätt om rädslor. Titelspåret är väl uppenbart men det finns också sånger om fotbollshuliganer och Gulfkriget. Jag tycker väl att det är lite lummigt emellanåt med temat men så är det i alla fall. Sättningen består av Steve Harris (förstås) Bruce Dickinson, Jannick Gers, Dave Murray och Nicko McBrain. Det låter helt ok men inget som borde går till historien (enligt mig).

6/10

11:e maj i musikhistorien

Bob Marley gick bort för 32 år sedan. Hans sista ord lär ha varit Money can't buy life. Tänkvärt!

Nyheter: Alice in Chains - The Devil Put Dinosaurs Here

Jag älskar den här omslagsbilden!

Release 20130528

Nyheter: Ny platta med Tristania - Darkest White

Release: 20130531

Anders och Björn Hedén – Visst är det bätter men int’ är det bra - 1997

Den här fick jag tag i och lyssnade igenom ett par gånger för någon dag sedan. Eftersom jag nyligen – några år sedan – upptäckte Allan Edwall som musiker var det med stort intresse jag tog mig an den. Skulle det vara några märkliga arrangemang eller låtar som jag saknade på de fyra skivor jag har med Allan själv? Den första frågan kan jag besvara med ett rungande NEJ, den andra är jag mer osäker på. Det kan mycket väl vara så att någon av de 18 visorna inte förekommer på mina skivor med Allan men det är inget jag klockrent kan konstatera.

Är det då något problem att det inte är innovativt arrangerat eller annorlunda framfört? Nej, det är det verkligen inte. Anders och Björn lyckas förmedla samma sak som Allan själv gör med visorna. De har måhända inte en så personlig röst men det spelar ingen roll. Egensinnet hörs igenom oavsett vem det är som tolkar och det säger väl något om visornas kvalitet kanske? Dessutom kan det på något sätt betraktas som en ”Allan Edwalls bästa” eftersom de mindre tilltalande alstren mer eller mindre saknas här.

8/10

Nyheter: Nytt album från Evile - SKULL

Release: 20130527

4:e Maj musikhistorien!

Idag spelades tydligen Be-Bop-A-Lula med Gene Vincent in 1956, det är alltså 57 år sedan idag!

Nyheter: Texas - The Conversation

Release: 20130520

Jag har tidigare skrivit en del om Texas och Sharleen Spiteri.