Recension: Alice Cooper - Hey Stoopid (1991)

Tanken med den här var förmodligen att försöka återupprepa succén med förra albumet Trash, helst toppa det naturligtvis, men jag tycker inte att det når ända fram. Det blir för kommersiellt och för tillrättalagt för att vara riktigt trivsamt i mina öron. Det blir helt enkelt tråkigt och förutsägbart och det brukar väl aldrig Alice vara?

Visserligen ryms det några riktiga topplåtar på plattan, som också letade sig ut på singlar – titelspåret Hey Stoopid och Love is a Loaded Gun tillhör mina favoriter medan Feed my Frankenstein, som också blev singel faller under de mer negativa aspekterna av skivan. Det är i stort sett samma struktur på samtliga låtar, med vissa undantag naturligtvis, det börjar lite småmysigt med sparsaminstrumentering för att sedan bygga upp någon form av crescendo i refrängen. Det funkar väl på någon låt då och då men här blir det alldeles för tjatigt. Dock ska sägas att när jag lyssnade igenom den för andra och tredje gången för att fräscha upp mitt minne kring den inför den här diskografin så växte många av låtarna betydligt. Den kanske behöver mera tid bara?

Förutom nämnda låtar faller Might as Well be on Mars inom ramarna för mina favoriter från plattan även om jag kanske inte riktigt tycker att den står sig i konkurrensen med allt annat som Alice gjort genom åren. Desmond Child är åter igen inblandad i kompositionen av den och det är kanske det som gör att den höjer sig lite. Han står dock inte för producentrollen denna gång och det märks lite. Det är som sagt lite småtråkigt och det lyfter aldrig riktigt. Gästartister finns det dock gott om och man kan nämna Joe Satriani, Mick Mars och Nikki Sixx från Mötley Crüe, Slash, Steve Vai och Ozzy Ozbourne i detta sammanhang. En extra eloge måste också utfärdas eftersom Alice Coopers karaktär Steven åter finns med i avslutande låten Wind-Up Toy. – 6/10

Recension: Alice Cooper - Trash (1989)

 Efter de två föregående hårdrockalbumen var det nu dags att ta nästa steg med Trash. Det är ett album som håller oerhört hög kvalité rent produktionsmässigt och det är inte särskilt förvånande när det är Desmond Child som håller i de trådarna. Han är också inblandad i kompositionen av samtliga spår tillsammans med Alice. Det finns en hitkänsla där, det går inte att komma ifrån och skivan är i stort sett jämnbra!

Jag tycker det finns en sjuttiotalskänsla över den, även om det inte med nödvändighet påminner om just Alice sjuttiotalsproduktion. Jag vet inte riktigt vad man ska jämföra med men en modernare tappning av Nicky Chinn och Mike Chapmans produktioner kanske. Det är texter som inte direkt påminner om de senaste två skivornas våldsamheter utan mer relationsfulla alster. Albumet genererade fyra singlar varav Poison blev den högst placerade sedan 1977 (balladen You and Me). Även Bed of Nails, House of Fire och Only my Heart Talkin’ letade sig ut på singlar och placerade sig hyggligt på listorna. Jag gillade också Spark in the Dark riktigt mycket även om jag inte riktigt insåg det förrän jag hörde versionen som finns med på bootleggen Waiting till the Edge Kiss My Neck.

Man hittar en hel del kända namn, både bland medkompositörer och framförare. Till exempel så finner man Joan Jett, Jon Bon Jovi, Ritchie Sambora, Kane Roberts och Steven Tyler. Den sistnämnda sjunger duett med Alice på nämnda Only my Heart Talkin’ och jag hörde i en intervju vid tidpunkten att Alice var riktigt imponerad av Stevens röstresurser. Han sa något i stil med att han (Alice) sjöng så högt han verkligen kunde och Steven låg en oktav högre… Nu är väl inte Alice känd för att vara någon egentligt ekvilibristisk sångare, men det är i alla fall lite småskojig kommentar!

Nåja, betyget blir högt, inte enbart för att albumet kom ut i precis rätt tid utan även för att det faktiskt håller än idag. Det är, som jag nämnde inledningsvis, ett välproducerat album som utan vidare klarade av radiospelningar, vilket kanske inte var fallet med de föregående två albumen och den skiva som definitivt placerade Alice på kartan över intressanta artister igen! – 9/10

Lord Belial – Nocturnal Beast – 2005

En inte alls särskilt snabb platta, vilket man kanske oftast förknippar black metal band som Lord Belial med. Trots detta får Micke Backelin jobba för lönen på sina baskaggar emellanåt och dynamiken i låtar funkar utmärkt. Plattan har en melodisk approach och får jag säga mitt så påstår jag att det är ett genidrag. Det finns traditionella riff som kontrast till de tremolotekniker man kanske främst förknippar med genren, det finns också konventionella heavy metal solon som kanske inte passar så där jättebra in i produktionen, men det är å andra sidan inget man stör sig särskilt länge över. Till plattans nackdel talar att många av riffen tycks vara byggda på samma rytmer vilket kan få en lite tjatig effekt, dock kan jag även se en fördel i detta förfarande då man på så sätt också ger plattan ett konceptsound och ett helhetsintryck.

8/10 

Recension: Iron Maiden - The Final Frontier - 2010

Iron Maiden:

The Final Frontier

2010

EMI: 50999 6477722 1

Efter den förra skivan – A Matter of Life and Death, som mest verkade vara en uppvisning i hur höga toner Bruce Dickinson klarade av att nå, samt hur högljudd han kunde vara oavsett om det han frambringade passade ihop med musiken eller inte, så hade jag både stora förhoppningar på att Iron Maiden skulle lyckas bättre med den här skivan, men också en rädsla för att det skulle vara samma typ av misslyckade skiva åter igen.

Lyckligtvis är det här skivan enormt mycket bättre än vad den föregående skivan var, och kanske inte bara i avseendet som avses ovan, utan även som helhet betraktat. Det är väldigt långa låtar, och det är väl i sig inget nytt för ett band som Iron Maiden, som väl får anses vara någon form av pionjärer när det gäller långa låtar med mycket tempo- och rytmväxlingar.  Men flera av dem mäter upp emot 7, 8 eller till och med 9, 10 eller 11 minuter som längst. Jag klagar inte, jag tycker att det delvis är den här förmågan, att hålla musiken intressant som alltid har gjort Iron Maidens storhet.

Dock kan jag konstatera att det inte är utan att det kostar något, för det finns helt klart en avsaknad av lättlyssnade ”hitlåtar” som Flight of Icarus, Run to the Hills eller Wasted Years. Här är det istället frågan om musikaliska alster som går in i varandra på ett sådant sätt att man knappt märker att det är nästa låt som börjat. Man har lyckats utmärkt med att arrangera låtarna i en sådan ordning att de passar ypperligt in i varandra och känslan av att flera låtar egentligen hänger ihop gör ju att de 7 till 11 minuter jag talade om tidigare lätt kan tolkas som betydligt längre. Det är många olika teman och tempoväxlingar och det är kanske detta som bidrar till att man inte riktigt märker när nästa låt börjar och den förra slutar.

Skivan mäter totalt över 76 minuter och även om det egentligen aldrig blir tråkigt kan man framåt slutet, före sista eller till och med näst sista låten, känna sig en aning mätt. Det är 10 låter totalt och mycket intensiv musik. Och även om man inte har märkt vart tiden har flugit hän så känns det lite mättat just när man kommer så långt. Det är absolut inte dåligt, och det två sista låtarna är inte dåliga heller. Det är okonventionella strukturer som gör det hela intressant. Det kanske inte är något nytt (och särskilt okonventionellt) just när det kommer till Iron Maiden, som har sysslat med sådant under större delen av sin karriär, men jämför man musik i stort finner jag helt klart en skillnad. Steve Harris är ju en mästare på att skriva långa episka låtar och här är han inblandad i uppkomsten av samtliga! Även Adrian Smith har varit inblandad i de flesta och Bruce Dickinson i flera också. Inblandningen från Janick Gers och Dave Murray är mer sparsam, men lite har de bidragit med i alla fall!

Vad betyder då ovanstående i en mer konkret kontext? Jo att det inte finns något som direkt sticker ut ur mängden även om det är bra och medryckande musik! Det finns en följsamhet som gör att man inte riktigt märker skillnaden mellan låtarna och tempoväxlingar som maskerar detta ytterligare. Det finns inga låter som sticker ut på grund av sin melodi, det flyter i vartannat och eftersom jag trots allt upplever att det känns lite mättat framåt slutet gör att jag helt enkelt måste kompensera för detta en liten smula i betyget. Det är inte det bästa som någonsin kommit från Iron Maiden, men sannerligen inte det sämsta heller. Jag är mycket nöjd med mitt inköp men jag hade nog hoppats på att det skulle ha varit ännu bättre!

7/10

Recension: John Fogerty - The Blue Ridge Riders Rides Again - 2009

John Fogerty

The Blue Ridge Riders Rides Again

Verve Forecast Records

2009

Jag har den första skivan i min hylla sedan många år, om man nu kan kallar John Fogerty and the Blue Ridge Riders från 1973 för den första skivan. Onekligen finns det något samband dem emellan och jag tänker kanske inte bara på namnet utan på de musikaliska egenskaperna också. Men därifrån till att kalla det här för en uppföljare av något slag kanske är ett allt för stort steg. Hur som helst har jag alltid gillat titelspåret Blue Ridge Mountain Blues eller vad man ska kalla det, från den skivan och jag tycker att John Fogerty i hela sin solokarriär, alltså efter CCR, lyckats få med några bra låtar på varje album han har tagit sig för. Det har sällan varit några absoluta toppalbum, men i alla fall bra nog för att plockas fram ibland även om man kanske hoppar över låtar här och där.

Hur som helst så kom häromåret den här skivan och det var väl en av de där skivorna som jag inte riktigt visste om jag skulle införskaffa eller inte. Lite beslutsångest och lite velande men till slut landade skivan i brevlådan! Första genomlyssningen var klart positiv och den gav faktiskt mersmak. Jag känner att det är ett betydligt bättre album än det från 1973. Musikaliskt balanserar det på gränsen mellan Creedence Clearwater Revival, kanske lite av John Fogertys eget solomaterial, bluegrass, lite traditionell country, lite folk och kanske lite folkrock också. Överlag är det väldigt blandade ingredienser och skivan förmedlar samtliga delar av sin musikalitet på ett bra sätt. Mest är det förstås rena countrytongångar, men det är alltså uppblandat med en hel del annat i olika former.

Det är fler låtar på den här skivan än det första från 1973 som utmärker sig och skam vore det väl nästan annars. Och faktum är att efter att skivan snurrat några gånger så har den växt ytterligare! Man kan inte låta bli att stampa takten och man kan inte låta bli att sjunga med i den mest lättsjunga av refrängerna, och de sätter sig bara på ett par genomlyssningar faktiskt. Jag är inte självgenombevandrad i country och rockklassiker men några av namnen som stoltserar som låtskrivare är sannerligen inga små namn i branschen. Eller vad sägs om Buck Owens och John Denver? Själv bidrar John Fogerty med en låt till skivan och det vet i tusan om det inte är den allra bästa, mest lättsjungen är den i alla fall – Change in the Weather!

Det finns också gästartister av notabilitet, Don Henley och Timothy B. Schmit från The Eagles medverkar på Rick Nelsons Garden Party och Bruce Springsteen på Phil Everys When Will I Be Loved. Och visst skulle jag kunna kommentera Springsteens mediokra insats som sångare jämfört med John Fogertys inlevelse i musiken, men eftersom alla som brukar läsa mina recensioner redan vet vad jag brukar tycka om Springsteens kvaliteter kan jag lika gärna låta bli. Fast nu fick jag ju det sagt ändå!

Men det är som sagt en riktigt bra skiva, inga direkta överraskningar någonstans. Man får ungefär vad man förväntar sig om man har den första skivan i sig ägo, fast kanske lite bättre ändå. Det känns fräscht trots att det finns en väldigt utpräglad traditionalism och retrokänsla över det.

8/10