Accept - Blood of the Nations - 2010

Det finns några saker som verkligen utmärker eller har utmärkt Accept genom alla år. Det första är förstås Udo Dirkschneiders karaktäristiska sång som i princip inte går att härma. Det är också fantastiskt effektiva gitarriff hur enkla de egentligen är och så är det förstås körsången som mer eller mindre nästan låtar som en manskör! Här är det adjöss med det första epitetet eftersom Udo äntligen blivit ersatt med Mark Tornillo. Jag säger äntligen för att jag gärna vill se en fortsatt produktion av Accept och det kommer aldrig att ske med Udo som sångare då han har sitt eget band också – U.D.O.

Och Mark klarar bedriften med den äran! Det råder inget tvivel om att Accept inte behöver Udo även om jag villigt ska erkänna at jag behövde några genomlyssningar för att det skulle sätta sig riktigt. Fast det var å andra sidan inte så mycket sången som musiken som jag inte riktigt fick in i rätta känslan. Men efter några genomlyssningar satt det som sagt och jag betraktar det här som ett av Accepts allra bästa album numera!

Liksom många av deras tidigare album är det lite svajigt när det gäller låtkvaliteterna men det är verkligen inte lika tydligt. Där det annars har varit fantastiska melodier följt av mera mediokra sådana är nivå här mycket högra och jämnare! Några låtar, framför allt på plattans första halva, var svårare att initialt ta till sig men nu sitter de som en smäck och jag kan inte tänka mig ett mera fulländat comeback album av ett band som tidigare varit så dominerat av sin sångare.

8/10

Recension: Deep Purple – Perfect Strangers – 1984

Vad har den här plattan att bidra med till musikhistorien, förutom att själva omslagsbilden kanske toppar listan över de coolaste omslagen någonsin? Jag älskade ju skivan som kom efter den här – The House of Blue Light, och tyckte att det inte kunde bli mycket bättre än så och utdelade det högsta betyget vi kan ge här på Magnifik Musik. Jag har sedan dess skrivit om nästan allt som kom från Deep Purple i den här återföreningsperioden med den klassiska sättningen, eller rättare sagt, jag har faktiskt skrivit om alla skivorna, utom den här då. Man kan fråga sig varför och så här ligger det till: den här skivan sticker inte ut från mängden på något sätt, det är inte dåligt men det är inte bra heller och man kan lyssna igenom hela skivan utan att ens reagera och känna ”jaha, då var den slut ja”. Det betyder ju att man förvisso inte stör sig på den och det är ju naturligtvis bra, men om man heller inte hittar några direkta poänger på den som tilltalar eller åtminstone sticker ut från medelträsket, är det bra? Är det dåligt? Jag vet inte, förmodligen inte det bästa man kan hitta i alla fall! Och det gör ju att man med facit i hand inte kan ge den här skivan ett särskilt högt betyg. Man kan tänka sig att åren som gick mellan den här och förra skivan med samma sättning – Who Do You Think We Are från 1973, som jag för övrigt aldrig har lyssnat på, som är ganska många, har gjort att man behövde den här skivan för att sätta samarbetet till nästa skiva – Den mästerligen The House of Blue Light! Det är kompentent framfört med melodier som är helt ok utan att sticka ut och funkar egentligen att lyssna på men den är inget man lägger märke till.

5/10             

Recension: Deep Purple – The House of Blue Light – 1987

När återföreningen av, det som många kallade för “värdens bästa rockband” var ett faktum och Perfect Strangers såg sitt ljus, var det nog många, liksom jag själv, som införskaffade ett ex bara för att det här vara en skiva man bara skulle ha! Jag hade tidigare självklart lyssnat en del på Deep Purple (Smoke on the Water - Duh!), men det var absolut inget favoritband vid den tidpunkten i mitt liv, jag tillhör väl i och för sig inte heller riktigt den generation som initialt föll för Deep Purple, och blev, måste jag erkänna, aningen besviken på plattan. Skam den som ger sig dock… Tre år senare kom den här plattan – The House of Blue Light, och det var faktiskt den första CD jag införskaffade mig. Det visade sig vara ett band i högform, bråken mellan Ian Gillan och Ritchie Blackmore var inget som visade sig musikaliskt i alla fall! Den ena höjdarlåten efter den andra avlöste varandra och även så här många år efter och med en recension i åtanke, håller den måttet. Bandet kändes tajtare än på den föregående återföreningsplattan och kanske behövde de också ett par år på sig att ”spela ihop sig” igen efter det långa avbrottet sen den klassiska eran.  Det påminner nämligen en hel del om gamla klassiska Deep Purple, man tycker sig nästan känna igen en del klassiker i de här nyare alstren. Till exempel så andas Call of the Wild introt vibbar av klassiska Woman From Tokyo.  Det är genomgående stabila och innovativa gitarriff från Ritchie Blackmore, gärna båda varianterna blandat med varandra och i en enda röra, i kombination med Jon Lords fenomenala orgel- och keyboard spelande som ger en extra dimension åt musiken, Ian Gillans stämma och Roger Glovers basgångar, tillsammans med Ian Paice trummande likaså. (Ian Paice är förresten numera den enda kvarvarande originalmedlemmen i bandet men det är en annan historia.)Men för att slippa att gå in i detalj på varje enskild låt så väljer jag istället att här lägga mina varmaste rekommendationer bakom ett inköp, mycket bättre än så här blir inte en klassisk hårdrocksplatta!

10/10

Dimmu Borgir - In Sorte Diaboli - 2007

Dimmu Borgir:

In Sorte Diaboli

2007

Nuclear Blast NB 18622

Jag tror att det här – Norska Dimmu Borgirs åttonde Studioalbum – är en utmärkt inkörsport för dem som är ovana vid tempoväxlingar, symfoniskt vackra melodier och ett dödsföraktande fullorkestrerat black metal sound. Detta kombinerat med elegant stämsång och allehanda möjliga röster som tillsammans bildar teman för plattan och som berättar historien. Den om den medeltida prästen som börjar tvivla på sin tro och slutligen ger sig hän åt den mörka sidan istället.

Redan inledningsvis möts vi av Hellhammers groteskt snabba baskaggar i The Serpentine Offering men det dröjer inte länge innan vi leds in på en helt annan rytmisk väg – för att sedan ledas tillbaka igen. Allt ackompanjerat av bakomliggande men ganska framträdande synthar som här tar formen av stråkar och som faktiskt sätter den inledande tonen för plattan. Det som sedan följer är en mycket logisk musikalisk resa, som visserligen håller sig inom ramarna för vad man kan kalla progressiv och symfonisk black metal, men ändå utforskar olika sound framförallt vad gäller syntharna vilket gör att låtarna får olika karaktär och förmedlar olika typer av känslostämningar.

Det finns dock ett helhetskoncept vad gäller historien som berättas och det går till och med att uppfatta en hel del av texten bara man lyssnar tillräckligt noga. Detta är något som jag verkligen rekommenderar att man gör – lyssnar noga! Det finns många nyanser att upptäcka i musiken. Det kan vara små skillnader i ljudkaraktären eller övertoner som gör att lyssnandet når en helt annan dimension. Det gäller att vara medveten hela tiden och ge sig tid för en ordentlig och aktiv lyssning. För även om plattan är ett konceptalbum med en övergripande historia, både textmässigt och musikaliskt, är den mycket mångsidig, pompös och tenderar aldrig att bli tjatig på något sätt även om det många gånger blir uppenbart vilken teknisk ekvilibrism som ligger bakom. Den är ytterst välproducerad och man utnyttjar verkligen hela stereoperspektivet till att panorera ut de olika instrumenten. Resultatet blir enastående och mycket rekommendabelt!

10/10

Bruce Springsteen – Darkness on the Edge of Town – 1978

Det sägs ju att även en blind höna hittar ett korn och det är precis vad Bruce Springsteen, eller kanske jag som lyssnare, gör här! Det är en bra blandning av bra och lågmäld rockmusik. Samtidigt som inte orden vrålas ut. Det är heller inte allt för nasalt och Bruce Springsteen verkar bry sig om vad han sjunger om för en gångs skull. Det är ju ett av de första grundkriterierna för en lyckad sångare kan jag tycka. Jag tycker också att musiken är mixad på ett sätt som tilltalar och melodierna är, för en gångs skull också väldigt tilltalande! Det är roligt att lyssna på den här skivan även om det inte finns några direkta höjdpunkter, förutom möjligen Streets of Fire som kanske är ett strå vassare än övrigt material. Det är ganska jämnbra kvalitet på skivan utan att något egentligen sticker ut från mängden och med mina mått mätt när det gäller Bruce Springsteen finner jag den här skivan vara värd ett oerhört högt betyg! För det här är faktiskt riktigt bra och det måste premieras!

7/10 

Recension/Review: Dennis Dunaway Project - Bones from the Yard - 2006

In English below

Dennis Dunaway Project

Bones from the Yard

2006

Deedledoop Records

Det första man hör när man sätter på skivan möts man av någon sorts orientaliska skalor och det är något som man inte genast kan sätta i samband med den forna medlemmen av Alice Cooper bandet. Det är absolut ingen nackdel, snarare tvärtom faktiskt, men verkligen inget man förväntar sig. Det dröjer dock inte särskilt länge innan man är helt inne i musiken och finner många intressanta aspekter. Det är musik som håller många lyssningar och inget man tröttnar på i första taget.

                                                      

Det är inledningsvis också en ganska tuff rockplatta. Musiken är tung även om den aldrig går över gränsen till att bli Metal i någon form och det är också väldigt välproducerad och välljudade. Det orientaliska skalorna trivs väldigt bra i musiken och det märks ganska tydligt att Dennis Dunaway har haft en betydande finger med i kompositionen. Det är mycket framträdande basgång och det är väl isig inget särskilt märkligt. Man tenderar väl att skriva musik utifrån sitt eget instrument så att säga. Hör bara på Queens Another One Bites the Dust, där det är tydligt att John Deacon varit upphovsmannen. Jämför man med andra Queenlåtar där Freddie Mercury eller Brian May varit upphovsman märks ju en viss skillnad.

Nåja, den framträdande basen är lyckligtvis inget som präglar plattan till hundra procent heller och redan från andra låten har musiken bytt karaktär rejält. Den har faktiskt blivit ännu bättre än vad man skulle kunna hoppas på med inledningen som utgångspunkt. Det är mer retrosound och det är tydligt att Dennis Dunaway inte ”bara” var basist i Alice Cooper bandet, utan även en betydande del av låtskrivandet när det gäller tillkomsten av några av de allra bästa låtarna. Det som följer är alltså några låtar som prutar lite på det moderna sound som inleder plattan och det är onekligen en ganska ojämn platta i det avseendet. Man blandar både retro- och mer modernt sound om vartannat. Det är absolut ingen nackdel och enda anledningen till att jag påpekar det här är egentligen att jag vill belysa mångsidigheten här.

Det är väldigt höga musikaliska toppar och väldigt grunda djupdykningar av det material som inte kvalificerar sig in i det allra översta toppskiktet. Med det menar jag förstås att det är riktigt bra kvalitet över lag och även om några av dem förstås inte är fullt lika bra som andra är det en mycket jämn musikalisk kvalitet trots att det stilmässigt spretar lite åt olika håll. Vilket naturligtvis har det effekten att det inte blir statiskt på något sätt att lyssna på skivan och att man håller vigören fräsch och handlingskraftig rakt igenom.

Hur som helst kan jag inte sticka under stol med att det är retrolåtarna, som skulle ha kunnat vara en del av Love it to Death, Killer eller Billion Dollar Babies som jag tycker allra mest om och gillar man det gamla Alice Cooper bandet överlag vågar jag nästan lova att man kommer att älska delar av den här plattan väldigt mycket också! Och det är framförallt många av låtarna på den inledande halvan som kan räknas till plattans bästa. Me and my Boys doftar skitig rock a la tidigt sjuttiotal, medan Man Is a Beast och Red Room, där för övrigt Dennis Dunaway sjunger på riktigt så att säga, (annars handlar det mest om bakgrundssång) är härligt flummiga och tillsammans med Little Kid (With a Big, Big Gun) skulle de alla kunna titulera sig plattans bästa låt.

Jag är glad att jag fick chansen att uppleva den här skivan, det har varit en mycket trivsam upplevelse och jag kommer definitivt att hålla ögonen öppna för fler projekt från Dennis Dunaway i framtiden, alldeles oavsett om han omger sig med samma musiker som här eller inte.

8/10

---

The first you hear when you put on the album and play it is something I would call oriental scales. It’s something you can’t put together with the original Alice Cooper Band sound or with one of its original members. It’s not a bad thing, quite the opposite in fact, but nothing to be expected at all. Soon you are totally in unison with the music and there’s a lot of interesting listening. It’s music that you don’t get tire of and that stays fresh for a long long time!

                                            

The first few songs are pretty rough sounding. It’s heavy music but it never passes the line of being Metal, in any form. It’s rather nicely produced and it sounds really good sound wise. The oriental scales fits the music very well and It’s obvious that Dennis Dunaway has been a driving force with the composing, there is lots of interesting bass progressions and there’s nothing strange about that. I think you tend to write music with your main instrument in focus, just listen to Queens Another One Bites the Dust, where it’s obvious that John Deacon is the composer! If you compare with other songs by Queen were Freddie Mercury or Brian May is the composer you’ll hear a big difference in approach.

                                                      

But the bass guitar emphasis doesn’t follow the album sound all the way – fortunately. It sounds quite different even in the second song and it sound even better actually! The retro sound it more prominent and it’s obvious that Dennis Dunaway wasn’t “just” the bass player in the original Alice Cooper Band. He was influential when it came to songwriting as well, he was part of creating some of the very best songs from that classical era. The sound then jump back and forth between “modern” and the retro sound and I guess you could say it’s kind of eclectic in that manner. I think it’s a good thing and what I really want to point on is the versatility of the music and the album as a whole!

The album has a pretty high average, the best songs are really great and the lesser great songs are not bad either, just not masterpieces. The quality of the songs are quite high in despite the styles are so different is what I mean to say. It keeps the music dynamic and not static which is a big danger with albums where the songs are great but too similar to each other. This sound fresh even if you listen to it man many times!

But I won’t deny that it is the retro sounding songs that attracts me the most. They could easily have been part of Love it to Death, Killer or Billion Dollar Babies which is the albums I like the most with the old Alice Cooper Band and if you like the band I almost dare to promise that you’ll love parts of this album too. It’s the first few songs in particular. Me and My Boys smells like rough rock from the seventies and Man is a Beast and Red Room, where Dennis Dunaway sings lead, is nicely dopy. And either of those or perhaps Little Kid (With a Big, Big Gun) could all be the best song of the album!

I’m happy that I got the opportunity to experience this album, it was a very entertaining treat and I will definitely keep my eyes open for other projects with Dennis Dunaway in the future.

8/10

                                                              

Recension: Frank Zappa – The Man from Utopia – 1983

Man brukar lite slarvigt säga att det här inte är för alla och envar och så vidare och i det här fallet kan jag med hundra procents säkerhet säga: Ja, så är det! För det här är verkligen inte för alla och envar. Många av låtarna är dock väldigt tillrättalagda, åtminstone för att vara Zappa! Han är fenomenal på att hitta melodier som sätter sig direkt även om det låter som om det är fullständigt improviserat direkt på inspelningsplatsen. Det finns förstås några spår som är väldigt ”svåra” och det är väl föga förvånande när det gäller Zappa. Dessa känns, om möjligt, ännu mer impulsiva och framlekta än det mer kommersiella materialet. Dock tror jag inte att något förekommer på slump när Frank Zappa varit i närheten, det bara känns så. Humorn är närvarande och texterna är ofta väldigt roliga vilket inte är sällsynt i Frank Zappas låtar. Det finns en poäng i dem och han vill ha sagt någonting, det är mycket ironi och det är mycket sex och det är väl Zappa i ett nötskal kanske. Men det är som sagt inget som tilltalar alla och det är ganska jobbigt att lyssna på skivan, jobbigt i ordets positiva betydelse för lyssningssessionen blir onekligen mycket intressant och jag tror inte man gärna lyssnar på den här skivan som bakgrundsmusik. Ska man lyssna på den här skivan så har man bäst utbyte av den om man verkligen lyssnar! Jag gillar den här mycket och hade ett väldigt stort utbyte av den. Det känns som sagt ofta som improvisationer, men ibland även som oerhört genomtänkt och intelligent arrangerad musik.

8/10 

Recension: Jeja Sundström – Jejas Jörpa – 1972

Jag tror faktiskt inte att jag har lyssnat på Jeja Sundström någon gång egentligen. Det har ändå hela tiden funnits ett medvetande om vad det handlar om för slags musik (ungefär) men någon djupdykning har det inte blivit trots att jag på allvar har intresserat mig för visorna på senare år! Man skulle, lite elaks säga att min största kontakt med Jeja (förutom i TVs Gäster med Gester) är att hon omnämns i en visa av Bengt Sändh – Förr var jag en trubadur i syndens kollektiv med Ljusberg, Rune Andersson och Finn (kör: Och så Jeja Sundström). […] Sprit och skit och könsord var det enda vi fick fram, och smädelser mot överhet och stat.

Men några direkta könsord finns det inte i Jejas repertoar, åtminstone inte på den här skivan. Och smädelser… Jag vet inte… var går egentligen gränsen? Det är visserligen visor om både insinuerad sex och hembränning vilket är lite märkligt att höra faktiskt! Jag vet inte varför men det ligger väl något i den gamla idoliserade kvinnobilden kanske. Kvinnor svär inte, bajsar inte och äter bara sallad…

Hur som helst gillar jag det här! Jag har inga direkta fakta att rabbla upp. Jag kan i nuläget inte ens tala om vem som skrivit låtarna eller så men en del av dem är i alla fall av gammalt snitt och sådana är extra roliga att lyssna på! Hon har en skön stämma och en vacker sångröst och ihop med visornas kvicka texter är det en lyckad kombination – i alla fall i min bok!

7/10

Recension: Ewert Ljusberg – Spotlight

Ytterligare en samlingsskiva som faktiskt har en uttalad röd tråd i sig, i alla fall emellanåt. Ewert är ju republiken Jämtlands president men också trubadur som varit med sedan urminnes tider, tänkte jag säga. Men i alla fall på skiva sedan 1972. Här blandas det om låter som gamla visor från bygden med det som mycket väl kan vara egenkomponerat. Jag har förresten inga belägg för att något av materialet inte skulle vara det. Det är enbart mina egna slutsatser! De visor som framförs på dialekt är oftast helt och hållet obegripliga, något enstaka ord kan jag uppfatta men något sammanhang är bara att glömma! Men det är ändå stake i det här! Det är klart inlevelsefullt och Ewert har stor pondus! Så stor att han faktiskt förtjänar utropstecken i fem meningar efter varandra! Betyg på det här kan jag inte sätta än, det kräver betydligt mera genomlyssningar innan jag klarar det…

Stefan och Krister – Våra Roligaste Låtar – 1992

Jag har faktiskt ingen aning om det här är en samlingsskiva eller inte. Titeln antyder ju onekligen det men det känns som det finns en kontinuitet som inte brukar finnas på dylika. På tal om titeln förresten, jag vet inte riktigt hur mycket sanning det kan sägas ligga i den eftersom jag inte har hört alla visor med dem. Men det är onekligen några roliga alster och en hel del kul mellansnack! Som musik betraktat är det väl inget vidare egentligen, som visor finns det en del att önska helt enkelt. Stefan sjunger lite bättre av de två medan Krister är den något vassare på gitarren (tror jag) men på det hela taget är det ganska bedrövligt. Som sjungen stå-up komik fungerar det dock desto bättre! Och det är med detta i åtanke jag sätter mitt betyg.

6/10

The Rolling Stones – A Bigger Bang – 2005

Egentligen borde jag dela ut betyget som motsvarar “ungefär vad man kan för vänta sig” men det är inte riktigt sant för det här är ohyggligt mycket över mina förväntningar. För de erfarenheter jag sedan tidigare tillskansat mig av The Rolling Stones är minst sagt mediokra. Det beror väl kanske, åtminstone till viss del, på att de största hitsen är lite väl uttjatade och älskar man inte dem till en början så tröttnar man ganska snabbt. Jag gillar dock den här skivan ganska mycket, kanske beroende på att den här skivan inte innehåller material som kan jämställas med dessa ”stora” låtar och det gör att det blir ofantligt mycket bättre. Jag tycker dock att den inledande halvan är betydligt bättre än den avslutande.

6/10

Recension: Dio – Holy Diver – 1983

Jag köpte den här plattan när det var i princip ny och då på vinyl men jag fastnade aldrig riktigt för den. På den tiden var det väl ett par låtar, eller åtminstone titelspåret, som höjde sig över mängden och som blev det man lyssnade på om och om igen. I samband med Ronnie James Dios tragiska bortgång införskaffades den på CD för av någon anledning blir man intresserad av anledningar som egentligen inte har med det rent musikaliska att göra. Stora konstnärer blir ännu större efter sin död och så vidare. Hur som helst så införskaffades den och den är betydligt bättre än vad jag mindes den som. Det är fler låter, förutom Holy Diver, som är riktigt bra men det är å andra sidan låtar som oftast brukar leta sig in på samlingsplattor, Don’t Talk to Strangers och Rainbow in the Dark, men även inledningsspåret Stand up and Shout är riktigt bra. Övrigt material är förstås också bra, men det är de fyra låtarna som höjer sig över de andra tycker jag. Sången kan man inte klaga på, arrangemangen kan man inte klaga på och produktionen är det väl inget fel på egentligen. Det är väl lite produktion ”light” om man mäter med dagens mått kanske. Men man ska också komma ihåg att den här skivan är från mitten av åttiotalet och man gjorde på ett lite annorlunda vis, hade annan tekniskt utrustning och så vidare. Det låter lite tunt, men å andra sidan är det Dios första soloalbum, även om han absolut inte var någon nybörjare vid den här tiden. Han hade hunnit med att vara sångare i både Elf, Rainbow och Black Sabbath som ledde till stora framgångar.

7/10

Recension: Meatloaf – Bat out of Hell – 1977

Den här plattan har jag haft ganska länge och den är väl ganska omtalad för sina kvaliteter också. Den räknas definitivt som en klassiker och ska man bara ha, eller känna till, en platta med Meatloaf, så är det den här som gäller. Jag har dock aldrig varit något jättefan av den och funnit den vara ganska tråkig och intetsägande. Inget utöver det vanliga, men förstås med något enstaka undantag som Paradise by the Dash Board Light, som jag alltid har gillat. Det är ett tredelat episkt mastodontverk som verkligen imponerar. Efter att åter ha lyssnat igenom den efter ett antal år i träda finner jag den förstås vara väldigt kompetent. Det doftar gammal hederlig rock n’ roll utan några pretentiöst drivna krusiduller. Och det är ganska skönt att albumet är mycket homogent, det spretar inte på något sätt, man får det man hör och inget mera och faktum är att jag gillar den här mer än vad mitt minne ville erkänna.

7/10

Recension: Entombed – Wolverine Blues – 1993

Det här var inte en lika bedrövlig platta som Morning Star som jag skrev om för ett tag sedan. Men det är inte vidare bra i alla fall och det är sången som förstör. Det är samma karakteristiska skrikande som genren i stort och jag gillar inte det. Musiken förutom sången är väl helt ok, det är inte överdrivet innovativt med helt klart trevligt musikaliskt arrangerat. Men eftersom melodier är helt frånvarande på grund av vokalisttekniken drar detta ned helhetsintrycket en hel del.

4/10

Recension: Jennifer Davids - Predictable - 2001

Jennifer Davids

Predictible

2001

Polydor 547 831-2

Det här albumet är vid första anblicken inte lika starkt som Jennifers andra platta Brand New Start. Men efter några lyssningar växer det betydligt. Inte för att det här känns unik på något sätt utan snarare för att låtarna sätter sig i hjärnbarken och man kommer på sig själv med att tycka att den fungerar utmärkt som bakgrundmusik medan man gör något annat. Det är väl i och för sig inget bra omdöme, men jag finner ändå att en del musik lämpas sig utmärkt till denna typ av aktivitet. Inget man stör sig på, men heller inget man måste koncentrera sig på och som kräver ett knäpptyst lyssningsrum för att uppskattas. Det är också en styrka menar jag.

Plattan innehåller annars främst popballader med lite stänk av soul men är klart tuffare producerad än Brand New Start. Anledningen till detta var att bolaget trodde skivan skulle vara lättare att sälja om den lät lite mera som Shania Twain eller Faith Hill. Men låtarna är heller inte Jennifers egna och det märks att de inte ligger henne lika varmt om hjärtat och att hon inte är riktigt bekväm i den stil som skapats åt henne. Trots detta levererar hon klatschiga refränger som snabbt sätter sig i låtar som Love, Pain and the Whole Damn Thing som också blev singel och letade sig in på den tyska Top 100 Single Charts och i den tämligen pekorala Don’t Ever Let Me Go: oh baby hold me/let the mystery unfold baby/you’ve got my soul baby/don’t ever let me go/it’s love baby, no maybes/you make my heart beat so crazy/show me there’s no way/you’re ever gonna let me go/don’t ever let me go.

Bättre är den text som pryder refrängen på plattans mest countryinfluerade spår; Someone Else’s Dream: she was daddys little girl/mommas little angel/teachers pet, pageant queen/she said all my life I’ve been pleasin’/everyone but me/waking up in someone else’s dream. Jag tycker den klart belyser faran med att leva ut andra människors drömmar och inte tänka på sina egna ambitioner i första hand. Ett slutgiltigt uppvaknande beskrivs med orden: now she’s got twenty seven candles on her cake/and she means to make her life her own/before there’s twenty eight. På något sätt belyser detta också det ställningstagande Jennifer själv tagit till plattan så här i efterhand. ”Att göra ytterliggare en platta med samma producenter hade gjort mig väldigt olycklig av olika anledningar” [red översättning].

6/10

Burn - Rock Royale - 2010

In English Below

Burn

Rock Royale

2010

Burn Music Adventure SE2EO (Promo)

När jag först lyssnade på Burn mycket snabbt på My Space gillade jag verkligen vad jag hörde. Men att lyssna på någon enstaka låt på My Space ger inget helhetsintryck och jag kände att det här bara måste utforskas vidare. Sagt och gjort, jag kontaktade bandet och förklarade att jag gärna skulle vilja skriva om deras musik eftersom jag kände att jag skulle kunna göra den rättvisa i en recension. Responsen var positiv och snart kom det en promo för deras kommande debutalbum på posten. Det är alltid lite nervöst att skriva om sådant man själv har frågat efter eftersom man inte riktigt vet hur man kommer att ställa sig till helhetsintrycket, om det verkligen är lika bra som de snuttar av musik som lyssnat på tidigare.

I fallet Burn var det inga som helst problem med detta eftersom hela albumet levererade mer än vad jag hade räknat med faktiskt. Musikaliskt låter det mycket av tidiga Kiss och man kan till och med uppfatta textrader som Me And My Band Will Be Playing All Night om man skulle tvivla på influenserna från Kiss för ett ögonblick. Körarrangemangen andas The Who och man kan nästan höra lite Who Are You? Who? Who? emellanåt. Vidare så påstår sig bandet själva vara inspirerade av Alice Cooper (vem är inte det?) och det är säkert så, även om jag personligen tycker att det kanske påminner lite mera om det som Michael Bruce hittade på alldeles själv. Fast det är klart, använder man tidiga plattor som Love it to Death och Killer är det inga problem att hitta likheter heller!

Det är medryckande musik som är svårt att inte digga med i och jag kan inte låta bli att få associationer till Thunderstick heller. Det är kanske inte så smickrande för Fredrik Jacobsen, som spelar trummor i bandet att bli jämförd med den mytomspunne trumslagaren Thunderstick, men det är ingen negativ jämförelse egentligen. Jag jämför absolut ingen teknisk kompetens utan snarare det gruppsammansättande faktum som Thunderstick själva konstaterade på Beauty and the Beasts (även om bandets kvinnliga medlem Petra Engdahl inte står för sång utan för piano och tamburin) samt att det faktiskt på någon av låtarna känns väldigt lika rent musikaliskt. Även Gary Glitter eller kanske snarare The Glitter Band tycker jag mig höra i något av introna men det är absolut inget som präglar hela skivan.

Vad som däremot präglar hela skivan är spelglädje och livekänsla. Burn själva menar på att de i första hand är ett liveband och även om jag inte har känt något sug efter att se musik live på många år känner jag att jag inte skulle ha något emot Burn på en rockig rockklubb någon gång i framtiden. Sent ska syndaren åter vakna kanske man skulle kunna säga. Martin Friberg, som spelar bas och står för sången gör ett utmärkt jobb och gör musiken full rättvisa. Svenska sångare och sångerskor brukar ju annars kunna tendera att låta lite svengelska, men det är inget som är några problem här.

Det är också Martin som, tillsammans med bandets gitarrist Daniel Axelsson, har skrivit det mesta av materialet. Daniel sköter förresten bandets enda gitarr hur bra som helst och lyckas driva musiken framåt med sköna riff av spelglädje. Överlag är jag grymt imponerad och Burn är ett band som jag definitivt vill hålla utkik efter i framtiden. För skulle jag missa ett album med det här gänget så skulle jag bli riktigt uppriktigt ledsen!

8/10

When I first heard Burn on My Space it was really to my liking. But listening to one or two songs doesn’t make a complete impression and I felt I needed to hear more. I contacted Burn and a few days later a Promo landed in my mailbox. I think I needed that so this could be a just review. To write reviews of stuff you asked for is the most difficult task of all since you can’t really say if the complete impression is as good as the first few songs you listen to very quickly just to make up your mind if it’s interesting enough to explore further.

In this case it was never a problem at all though. The album as whole deliveries more than I could ever hope for really and it’s really good. It sounds just like early Kiss in to some extent and if you are in doubt, lines like Me And My Band Will Be Playing All Night will put you back on the right track again. There is defiantly a Kiss sound here. Background vocals arrangement sounds more like The Who and you can almost hear Who Are You? Who? Who? from time to time. Further more, the band themselves claims to have been influenced by Alice Cooper (Who hasn’t?) but I personally think that there’s more similarities to what Michael Bruce did on his own. But if you compare to early albums like Love it to Death or Killer you sure find some similarities.

It’s hard not to tap your foot in the beat of the music and it’s not hard to think of Thunderstick when listening to Rock Royale. It might not be so flattering for Fredrik Jacobsen to be compared to Thunderstick, but it’s not a negative comparison really. I’m not talking about technical competence here, just the fact that the Thunderstick band made a point of themselves on Beauty and the Beasts (that is even if Burns female member Petra Engdahl doesn’t sing lead but plays piano and tambourine), similarities in imagery so to speak. Some influences might have come from Gary Glitter or maybe rather the Glitter Band but it’s nothing that defines the album.

What defines the album though is that there’s a lot of live feeling to it and Burn themselves claim to be a live act first and foremost. I haven’t felt up to going to a rock club for many years but if Burn plays, I really wouldn’t mind being there! Martin Friberg – Bass and vocals does a great job and doesn’t fall into the trap of sounding to Swedish in his accent, which often is the case with Swedish singers. Martin also wrote most of the music and lyric together with the bands guitarist Daniel Axelsson. He plays the guitar with joy or so it seems and I’m very impressed by what I’m hearing from Burn. I must follow this band in the future because I would be very sad if I missed out on an album with this gang!

The release party for the album takes place on Sticky Fingers Gothenburg December 18^th and Burn will play live with a couple of secret guests. The album will be released in record stores and for digital downloading on December 27^th!

8/10

Recension: Collan - Utantill - 2001

Collan:

Utantill

CD

Nonstop Records: NSM 33-36

2001

Jag har ett speciellt förhållande till Collan, eller Collan Staiger som han egentligen heter. Jag skulle tro att det var i slutet av 90-talet som jag hörde honom första gången och blev helt bortblåst, hänförd och inspirerad av själv tonsätta Nils Ferlin! Det var på Kristianstadsdagarna och jag var sannolikt halvfull, men det spelade ingen roll. Collans musicerande, de fantastiska texterna och hela uppenbarelsen var magnifik. Jag ägnade sedan lång tid åt att söka efter material med honom, glömde honom för en tid, fortsatte att leta etc. Slutligen glömde jag bort honom igen för ett antal år. Av en händelse sprang jag på en skiva med honom på biblioteket av alla platser, jag blev förstås eld och lågor men också oerhört orolig. Det man minns med sådant välbehag som jag minns Collan tenderar att rendera besvikelser. Minnena är oftast mer positiva än själva verkligheten.

Oroligt satte jag alltså på skivan… Och jag blev inte besviken! Jag saknar någon låt som jag minns från liveframträdandet men på det hela taget är det hur bra som helst. Det är förstås trots allt inte lika gudabenådat som mitt minne ville göra gällande men ändå riktigt bra! För Er som inte haft lika stor tur som jag och redan hört Collan handlar det alltså om akustisk musik, folk eller folkrock kan man väl säga, visor om man vill göra det enkelt för sig.

Instrumenteringen är enkel, gitarr, trummor och fiol, någon spelar väl kontrabas och så finns där dragspel också. Inga konstigheter alls, men Collan gör mycket med det! Det låter som naturligaste sak i världen att framföra sina låtar och det finns grym spelglädje i de mer intensiva låtarna. Det är också dessa som jag finner vara de absolut bästa. Det är inget fel på de långsammare, mer eftertänksamma bitarna heller men de lite snabbare passar mig bättre. Det blir lite mindre släpigt helt enkelt.

Collans röst låter lätt Göteborgsk, lite grand som Björn Rosenström i sina mest seriösa stunder kanske. Nja, det är kanske lite för mycket dialekt ändå. Collan är mera rikssvensk men visst hör man ursprunget.

I texterna finns det allvar och klurigheter. Det finns metaforer och rim som han tackar Nils Ferlin för i textbladet. Det är uppenbart en stor förebild för honom och det är väl inget konstigt i det. Det finns stora ambitioner i berättandet utan att det någon gång blir pretentiöst. Kort sagt så gillar jag det här och kommer att införskaffa allt som framledes kan tänkas släppas på platta av Collan. Nu vet jag att vägen inte varit helt spikrak för Collan och att han, förutom Nils Ferlin, även tackar Mikael Scherén utan vars pengar den här skivan inte hade blivit av. Jag kan bara instämma, tack Mikael Scherén och tack Collan för att den här skivan fick se sitt ljus till slut. Blir det dags igen kanske jag kan bistå med en och annan krona också!

8/10

Recension: Hammerfall – Legacy of Kings – 1998

Hur bra jag än tycker att det här är, för jag tycker det är ganska trevlig musik, så vet jag inte riktigt om Hammerfall driver med sig själva eller inte. Det är enormt stereotypisk Power Metal enligt formel 1A och som sådan är den faktiskt tilltalande men det är som sagt svårt att veta om det är på fullt allvar eller inte. Frågan är om det spelar någon roll? Är det intressant att veta om man har en humor som inte riktigt kommer fram i det man framför? Eller är det viktigare att musiken är intressant, medryckande eller tilltalande? Jag vet inte riktigt, jag tror att själva uppfinningsrikedomen som går förlorad i och med att man satsar på att göra musik enligt en väl beprövad formel kanske påverkar helhetsintrycket negativt. Men det är inget snack om att det är roligt att lyssna på det här, det kräver inget egentligen engagemang får lyssnaren efter som musiken är väldigt lätt att ta till sig, men jag tror att det någonstans blir så att det lider lite av stereotypproblemet ändå. Jag har bestämt mig, det är i någon mån viktigt att veta om musikerna driver med sig själva eller inte och det tycker jag inte riktigt att jag får fram.

5/10

Recension: Jennifer Davids - Brand New Start - 2006

Jennifer Davids

Brand New Start

2006

Jaydee Records 730-614-01

Jennifer Davids påbörjade sin musikaliska karriär redan som åttaåring. Eller nja, det är kanske mycket sagt, men en lekskolefröken upptäckte tidigt Jennifer Davids speciella musikaliska talang och när hon var åtta fick hon sitt första piano. Pianolektioner följde, men när pianoinstruktören ville hon skulle spela klassiska stycken av Bach, Chopin och Beethoven var hon mycket mer intresserad av att improvisera. Att spela popsånger på gehör var mer lockande än att spela efter nedtecknade noter.

Det är kanske detta som är den musikaliska hemligheten bakom den väl sammansvetsade repertoaren på denna hennes andra fullängdsplatta. Det känns som om vi som lyssnare påbörjar en resa med ett bestämt slutmål. Låtarna tycks följa den kronologiska ordningen av ett förhållande i sönderfall, genom uppvaknanden, självinsikt och nya kortare kärleksaffärer, fram till att slutligen kommit över den tidigare partnern och starten på ett nytt liv. Vissa av låtarna känns i det här avseendet tydligare än andra. Exempel är öppningslåtarna Drawing the Line, I’m Not Over You och Without Him men även plattans avslutning med Keep on Dancing och titelspåret, Brand New Start. Lite paradoxalt är dock att jag finner plattans mellanspår som de allra starkaste: Fallin’ och kanske framförallt guldklimpen Lost in Reverie, som är min absoluta favoritlåt på plattan.

Alla låtar är skrivna, arrangerade och producerade av Jennifer Davids själv tillsammans med pojkvännen Armin Ludaescher och när det gäller så här personlig musik tror jag definitivt det är rätt väg att gå. Resultatet ligger någonstans i hybridlandet mellan popjazz och soulballader. Jennifer har en mycket tydlig röst som inte innehåller den minska whiskey, men den blir aldrig lika jobbig att lyssna på som en del övertydliga sångerskor tenderar att bli. Hon svävar kanske inte ut så mycket från grundregistret men hon tar sig heller inte vatten överhuvudet i de högre partierna och att hon har en kraftfull botten. Det kanske till och med är hennes starkaste kort på röstfronten när jag tänker efter. Förutom sång och sångpålägg svarar också Jennifer Davids själv för keyboards och piano. Armin Ludaescher spelar även han en del piano och keyboard men även gitarr och till och med bas på ett par av spåren.

Men när allt kommer omkring kan man inte kalla det här för särskilt nyskapande musik, det är heller inget som jag vanligtvis skulle gilla särskilt mycket, det är egentligen alldeles för kommersiell skvalmusik för min smak. Jennifer själv menar att hon inte på något sätt har återuppfunnit hjulet men tycker att hon har satt sin personliga prägel på musiken. Det måste vara därför jag gillar den så mycket. Plattan har ”det” eller pricken över i:et som skiljer agnarna från vetet skulle man kunna säga.

8/10

Recension: Bruce Springsteen – Greetings from Ashbury Park, N.J. – 1973

Det här var en skiva som helt och hållet införlivade mina fördomar om Herr Springsteen. Det är segt, tråkigt, pretentiösa melodier och allt man egentligen kan önska sig av tristess. Det är ganska långsamma, sega och saktfärdiga låtar utan någon tilltalande melodi. Och den melodi som finns är som sagt väldigt segdragen och det känns väldigt pretentiöst. Det finns dock ett eller två spår framåt slutet, framförallt näst sista låten – Spirit in the Night, som drar upp betyget något. Men en eller två låtar gör inget album och jag finner inte det här vara av något större intresse.

3/10

Recension: Sharleen Spiteri – Melody – 2008

Liksom Roger tidigare konstaterat i sin utförliga recension av den här skivan (som jag har inkluderat under), så är det mycket sextiotalsdoft över tongångarna. Det passar Sharleen Spiteris röst perfekt och jag har inget att klaga på när det gäller den biten! Faktum är att jag inte har mycket att klaga på överhuvudtaget! Det är väl inte musik som först och främst tilltalar mig kanske men jag har absolut inget emot den heller och ska man ge sig på att göra sådan här musik så tycker jag att Sharleen gör den riktigt riktigt bra! Det skönt att lyssna på, man blir lugn och harmonisk inombords och det är inga utsvävningar, varken hit eller dit – och det är på ett positivt sätt! Ofta brukar det ju annars bli lite tråkigt när det blir för slätstruket men här har man lyckats få det intressant i alla fall. Det är förstås en bra egenskap och det här var helt klart en positiv bekantskap, betydligt bättre än The Movie Songbook.

7/10

---

Sharleen Spiteri känner vi ju egentligen som den där fantastiska popsångerskan med den på samma gång kraftfulla som sammetslena och sensuella rösten i det framgångsrika skotska popbandet Texas. Men Sharleen har inte bara varit dess galjonsfigur utan har också känts som den kanske viktigaste kuggen i gruppens maskineri då hon haft ett finger med i det mesta som har haft med dess musik att göra, inte minst som låtskrivare och gitarrist, så det är därför inte förvånande att hon nu tar steget fullt ut och gör en soloplatta, det har väl snarast bara varit en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Med sig har hon tagit sin gamla låtskrivarkollega från Texas, Johnny McElhone, som har hjälpt henne skriva en handfull låtar och som dessutom spelar på de flesta spåren. Bernard Butler (Suede) har hjälpt till med produktionen och har även han spelat en hel del på plattan. Men annars är det här i stor utsträckning Spiteris egen show, hon har, förutom att hon då har varit inblandad i både produktion och låtskrivandet, både spelat flera instrument och sjungit både lead och backing vocals.

Och hon gör det med den äran, det kan vi slå fast omgående. Det har alltid gått att spåra nostalgiska retrotendenser i riktning mot 60-talet i Texas musik, men de har allt som oftast stannat just vid tendenser och antydningar. Men här tar Spiteri steget fullt ut och formligen frossar i vad som väl närmast måste beskrivas som en sorts nostalgiskt hommage till sprudlande 60-tals pop a la Nancy Sinatra och Lee Hazelwood, och vi kan väl ta och slänga in Tom Jones och Scott Walker i mixen också.

Det är alltså 60-tals nostalgi en masse som strömmar ut ur högtalarna och som sådan så håller det en riktigt hög klass rakt igenom hela albumet. Sharleen sjunger, som vanligt, på toppen av sin ljuvligt sensuella stämma som liksom smeker fram orden till lyssnaren på ett nästan erotiskt maner. Produktionen är helt enligt ritningarna precist lagom pompös med svulstiga stråkarrangemang och varmt sprakande blåssektioner som dock aldrig blir överdrivna, en superbt känslig avvägning av Butler och Spiteri som lyckas klara den svåra balansgången mellan en produktion som är en lätt självironisk hyllning och ett tendentiöst överdramatiserad spektakel på ett utmärkt sätt.

Allra bäst funkar det i de lite mer tempofyllda och mer renodlat poppiga låtarna som Stop I Don’t Love You Anymore, Don’t Keep Me Waiting och Where Did It Go Wrong, eller den härligt countryfärgade I’m Gonna Haunt You, som svänger grymt och som förfogar över några av årets mest effektiva poprefränger, det är verkligen oerhört smittsam och upplyftande solskenspop som det helt enkelt inte går att undvika att bli på bra humör av. Och visst visar hon också att hon fortfarande kan riva av en känsloladdad ballad som få andra, som till exempel den smäktande, soulinspirerade I Wonder eller mera klassiska croonernumret You Let Me Down.

Det här är klassisk retropop när den är som bäst, om det inte hade varit för en liten detalj, och det är ju att en annan framstående brittisk artist redan har slagit mynt av precis samma formel som Spiteri, och det är ju förstås Richard Hawley som redan under 2000-talet har givit oss fyra klassiska album i samma anda som är minst lika bra, och i ett par fall dessutom är några snäpp bättre än detta (Lowedges och Coles Corner). Det blir vid en direkt jämförelse lite uppenbart att Spiteri inte riktigt har samma osvikliga stilkänsla och en lika vass låtskrivarpenna som Hawley, åtminstone inte ännu. Och helt ärligt så föredrar jag nog Hawleys robust djupa, manliga och samtidigt så självklart sorgsna Scott Walker-stämma framför Spiteris mer fjäderlätta sensualism för just den här typen av nostalgitripp, i alla fall om jag måste välja.

Men det hindrar inte detta från att ändå vara ett riktigt bra album som innehåller härligt positiv och sublim klassisk croonerpop som är i det närmaste oemotståndlig och som bara verkar bli bättre för varje genomlyssning. Det är varken nyskapande eller unikt på något sätt, och några revolutionerande filosofiska livsinsikter bjuds det heller inte på. Det här albumet är väl därmed egentligen mest att betrakta som en bagatell, men om man är ute efter stunds stämningshöjande 60-talspop av klassiskt snitt som får dig att glömma alla problem för en stund så blir det inte mycket bättre än så här. Det är därför också en oerhört underhållande bagatell som kan rekommenderas å de varmaste.

8/10

Recension: Entombed – Morning Star – 2002

Jag har väl aldrig direkt lyssnat på Entombed även om jag förstås har varit medveten om deras musikhistoriska betydelse när det gäller skandinavisk death metal. Det var åtminstone vad det en gång i tidernas tidiga gryning sades att den här musikstilen kallades för och det hörs väl kanske att det är pionjärer på området som framför musiken, men jämför man med extremare band av i dag är det här inte särskilt utmärkande. Det finns väl några påhittiga gitarriff emellanåt men inget så där väldigt utmärkande. Sången, i den mån man kan kalla det för sång, något grymtande eller growl som det brukar kallas, är väl inget vidare. Det är ganska jobbigt att lyssna på för även om det finns poänger här och där är det mest påtagligt hur påträngande och påfrestande det är att lyssna. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att påstå att det faktiskt är ganska skönt när skivan är slut och tystnaden infinner sig. Dock funderade jag väldigt länge på hur jag skulle bedöma det här. För jag tror att de som gillar den här typen av musik tycker det här är väldigt bra. Samtidigt känns det ohållbart att göra en betygsättning baserat på ett estimat av andra människors smak och att utgå från sig själv känns nödgat. Och jag tycker faktiskt inte det här är något vidare några spår är självklart bättre än andra, men ingenstans når det över gränsen till hyfsat och många av låtarna är också sämre än så. Ett lite ojämnt album, även om det hela tiden befinner sig på den nedre delen av skalan alltså.

3/10

Recension: Bruce Dickinson – Tattooed Millionaire – 1990

Det var inte så länge sedan jag omnämnde den här skivan. Det var när jag skrev om Balls to Picasso, Bruce Dickinsons andra soloskiva, och jag påstod då att det här inte var någon höjdarplatta. Med det i åtanke kände jag mig nödgad att återstifta bekantskapen med den för att se om mitt minne gjorde den full rättvisa eller inte. I färskt minne kan jag väl heller inte hävda något annat än att det inte än någon höjdarplatta, men lite bättre än vad jag tidigare tillskrivit den får jag nog hävda att den är trots allt. Det innehåller flera riktiga höjdarlåtar, titelspåret – Tattooed Millionaire naturligtvis, Lickin’ the Gun, Zulu Lulu och Mott the Hooples gamla slagdänga All the Young Dudes, skriven av ingen mindre än David Bowie. Musikaliskt ligger det hela någonstans mellan glamrock och Iron Maiden, det är alltså en betydligt popigare stil än den vi vande oss vid med Iron Maiden och jag har inget emot det. Det är medryckande melodier och bra närvarokänsla hela vägen. Röstmässigt experimenterar han väl inte lika mycket som det som komma skall, man känner igen tekniken och man känner igen rösten från tidigare inspelningar och det är naturligtvis en styrka. Det är väl inte den riktiga flygsirenen som finns på en del av Iron Maidens låtar, det är lite längre ner i halsen men det är inget utöver det vanliga. Mycket bättre än vad jag mindes den som! De starka låtarna lyfter upp de svagare i helhetsintrycket.

6/10

Nelly Furtado – Whoa, Nelly! – 2000

När jag först köpte den här skivan för några månader sedan så tyckte jag vid den första genomlyssningen att det var ganska usel musik faktiskt. Det var inte alls musik som tilltalade mig, alldeles för mycket radiopop, alldeles för modernt etc. Jag ställde därför den i hyllan och glömde mer eller mindre bort den. I dagarna fick jag dock för mig att jag skulle plocka fram den inge, och det gjorde jag. Det jag hörde var mycket bättre än vad jag mindes det som! Det är förstås fortfarande väsligt radioanpassat och passar ypperligt ihop med mina fördomar om popmusik tillsammans med en gnutta latinoinfluenser och R&B. Hon har en viss accent, som troligen beror på hennes portugisiska påbrå som jag tycker är ganska charmigt, rent at sexigt kanske. Musikaliskt sett är det väl inget att hoppa av glädje över men efter att ha låtit den stå i hyllen under ganska lång tid för att plocka fram den igen och tycka att det mycket bättre får jag säga att hennes röst faktiskt är ganska trevlig. Och det gör att den faktiskt klättrar lite på betygskalan! Jag mindes den som ungefär 3/10, ingen katastrof men ganska bedrövligt. Efter att ha lyssnat på den igen ett par gånger tycker jag att den klättrar upp åtminstone två snäpp. Det är förstås inte jätte jättebra och att sätta sig ner för att bara aktivt lyssna på den här skivan gör man kanske inte, i alla fall inte undertecknad, men det funkar utmärkt som bakgrundsmusik. Ganska trevligt överlag, men menlöst och i längden blir det nog lite segt.

5/10

Recension: Bruce Springsteen - Nebraska - 1982

Bruce Springsteen:

Nebraska

1982

Colombia: 5113032

Som jag konstaterade när jag nyligen recenserade Bruce Springsteens: 18 Tracks, så räknar jag mig ingalunda som ett fanatiskt fan till New Jerseys stora son. Dock fick jag, efter att han skrivit den recensionen, påtryckningar från flera håll att jag borde införskaffa just det här albumet och vem är väl sämre än att han vill upptäcka nya grejor, fördjupa sin kunskap och utvidga sina referensramar, inte jag i alla fall…

Sagt och gjort, skivan införskaffades och nu ska jag ge er min ärliga uppfattning av den. Själva inledningen – titelspåret Nebraska, finner jag nästan obeskrivligt seg. Jag blir inte det minsta intresserad av vad Bruce sjunger om, och ljudmässigt är det alldeles för grötigt för att jag ska få en klar bild av textens innehåll. Jag kan visserligen läsa den i textbladet eller på annat sätt få reda på att den tydligen bygger på filmen Badlands som i sin tur bygger på den verkliga mördaren Charles Starkweather, men framförandet är allt för tråkigt för att jag ska orka intressera mig. Samma sak kan gälla spår nummer två – Atlantic City som dessutom följer lite i samma ljudfilosofi åtminstone när det gäller ett väldigt framträdande munspel i ljudbilden. Det känns lite som om detta instrument ligger utan på musiken och gör att det inte riktigt blir en helhet av det hela. Musikaliskt skiljer sig dock Atlantic City en smula från öppningsspåret, inte minst vad gäller tempo, det finns också en mer traditionell struktur angående förhållande mellan vers och refräng.

Tyvärr är inte munspelandet mer följsamt på tredje låten – Mansion on the Hill, heller och faktum är att jag vid det här laget börjar bli lite irriterad på produktionen även om jag tycker att herr Springsteen fått till en vettig melodi här, vilket jag inte var så intresserad av i de inledande spåren. Men så händer något… Johnny 99, som kanske inte får mig enormt intresserad, men jag märker ändå en tydlig skillnad i både det musikaliska framförandet, munspelet börjar äntligen lägga sig till rätta och ta lite mindre plats i ljudbilden, mycket trevligare att lyssna på tycker jag, och i inlevelsen. Plötsligt verkar Bruce intresserad av det han sjunger om och det är verkligen A och O, särskilt på en platta av det här sparsamt instrumenterade slaget.

Efter denna initiala vändpunkt blir plattan betydligt intressantare och faktum är att jag skulle kunna ägna resten av den här recensionen åt att beskriva hur lyrisk jag är över plattans absoluta höjdpunkt – Highway Patrolman, som är en mycket vacker, följsam och lågmäld melodi som nästan framkallar lite fukt i ögonvrån i sin melankoli. Det är få förunnat att skapa en så innehållsrik text som dessutom målar upp bilder av hela händelseförloppet för det inre ögat. En ganska enkel historia egentligen om två bröder, varav den ena jobbar på lagens sida och ser lite mellan fingrarna när brodern hamnar i klammeri med rättvisan, då ju blod är tjockare än vatten. Saken kommer till slut till ett grövre våldsdåd där den efterföljande handlingen beskrivs så här: It was out at the crossroads, down round Willow bank. Seen a Buick with Ohio plates, behind the wheel was Frank. Well I chased him through them county roads till a sign said Canadian border five miles from here. I pulled over the side of the highway and watched his taillights disappear.

Det finns naturligtvis även en nackdel med en allt för stark låt på en platta och i det här fallet blir det en väldigt stark kontrast mot det övriga materialet, vilket i sin tur innebär att efterföljande, smått entoniga, State Trooper kanske får ta på sig lite extra kritik i sin tråkighet. Det bättrar dock sig med en trevlig melodi igen strax efter med Used Cars, i jämförelsen med den euforiska upplevelsen Highway Patrolman står den sig slätt men jag vill ändå med bestämdhet hävda att det här en av plattans höjdpunkter. Munspelet ligger i ljudbilden där det ska och skär inte lika mycket i öron som i de initiala spåren.  Så följer det enda spåret med elgitarr faktiskt, det är fortfarande sparsamt instrumenterat, vilket enbart är positivt, men låten i sig lever åter igen upp till mina fördomar om Bruce Springsteen och även om jag inte finner Open All Night som lika tråkig och intetsägande som plattans inledning så är det inget som griper tag i mig trots att det här egentligen är rivig Rock and Roll till skillnad från plattans övriga ballader.

My Fathers House tar oss sedan tillbaka till de lågmälda trakterna som jag tycker är den här skivans styrka. Det är Springsteen som skrivit låten men inte är tongångarna unika i den här? Jag kan inte placera det till några exempel men det här har jag hört många variationer på sedan tidigare från olika håll – möjligen i någon countryballad av Willie Nelson eller så. Plattan avslutas sedan med Reason to Believe som jag dessvärre känner engagerat av i någon större utsträckning.

Slutsatsen då? Totalt sett gillar jag det akustiska soundet, vilket i och för sig inte var någon högoddsare då trubadurer är någon som definitivt faller inte ramen för mina intresseområden, och även om jag som helhet inte ser det här som något mästerligt album så vill jag ändå påstå att det helt klart är välinvesterade pengar om så bara får att få njuta av Highway Patrolman!

6/10

Recension: Steven Seagal – Mojo Priest – 2006

Steven Seagal brukar väl ofta anses vara en ganska usel skådis och hans namn har ingen högre status bland “seriösa” filmtittare. Jag kan hålla med om att hans filmer inte är Oscarsmaterial och att jag rös till en smula när jag först hörde talas om att han faktiskt hade gjort TVÅ skivor också! Detta är alltså den andra av dem och det är ett rent bluesalbum. Jag har sett den sågas vid fotknölarna och jag har sett den hyllar som den bästa bluesplattan från 2006 i olika recensioner! Min egen uppfattning ligger väl någonstans mitt emellan kanske. Jag gillar faktiskt Steven Seagals röst, den är rökig och full av whiskey och passar verkligen att farmföra blues! Jag har heller inget emot hans gitarrspel och sällar mig till dem som inte har något emot gitarrsolot i BBQ (ett solo som verkligen har delat folk över hela nätet i två läger). Det är kanske inte är det mest innovativa bluesalbumet genom tiderna, men det ligger väl heller inte i bluesens natur att vara innovativ? En del tycks hävda att Steven Seagal här har tagit alla bluesens komponenter och gjort en nidbild eller karikatyr av den. Grunden i denna kritik tycks vara att man hävdar att Steven Seagal har tagit sig på allt för stort allvar. Jag hävdar istället att han har rätt att ta sig på allvar när det han gör når så pass höga kvaliteter. Det är inte det bästa som hänt bluesvärlden den här sidan 2000-talet men klar stabilt och lyssningsvärt och jag kommer helt klart att hålla utkik efter fler musikaliska utsvävningar från Steven Seagal!

7/10

Recension: Europe – 1982-1992 – 1993

Eftersom jag just nu håller på att läsa Mattias Klings biografi om Europe – Only Young Twice för en recension på Bedårande Böcker. Det lämpade sig att lyssna igenom de största hitsen utan att för den delen gå igenom hela diskografin (vilket det finns framtidsplaner för). Jag tog därför tillfället i alt och körde denna samlingsskiva som innehåller första omgången av Europe. Genast slås jag av hur fantastisk bra de tidigare låtarna egentligen är – Seven Doors Hotel, som enligt uppgift bygger på Lucio Fulcis skräckis The Beyond och In the Future to Come från första plattan, Stormwind, Open you Heart och Scream of Anger från den andra – Wings of Tomorrow. Självklart är succéplattan och titelspåret The Final Countdown representerad och så kommer de plattor jag har mindre koll på, Out of theis World och Prisoners in Paradise där John Norum bytts ut Kee Marcello. Vilken oerhörd skillnad det är! En del svar till varför får man i boken men även i Kee Marcellos egen biografi Rockstjärnan Gud Glömde. Och jag är faktiskt inte alls lika sugen på att införskaffa dessa plattor längre. Det låter helt annorlunda, är sönderproducerat och passar inte mig alls. Nåja, jag gör väl det för konstens skull i alla fall! Helt klart ett bra samlingsalbum av de fem första skivorna är det men jag tänker inte dela ut något betyg! Hehe!