Bon Jovis självbetitlade debutalbum fyller 30 år!

Året var 1984 och när skivan släpptes stod jag på kö för att införskaffa den! Nja, det är väl inte riktigt sant men jag gillade den verkligen och på den tiden – de nedre tonåren, var det inget som hindrade att man köpte de senaste skivorna av de största artisterna. De artister man själv uppfattade som störst förstås. Jag deltog väl inte i den värsta yran som blossade upp kring Bon Jovi, det var väl lite mer tjejbetonat bland fansen egentligen. Så här med facit i hand så kan man kanske säga att bandet var lite ”mesigt” jämfört med annat som man tyckte om på den tiden.

Men alldeles oavsett hur mesig musiken var eller inte var så skulle jag ha skivan. Jag hade tidigare hört plattans inledningsspår – Runaway, på radion. Det var på den tiden då det fanns speciella radioprogram som fokuserade på tyngre rockmusik. Numera är det väl i stället frågan om att sådan här ’lättare’ rockmusik spelas i vanliga kanaler eller klassikerkanaler. Musikklimatet har förändrats och det som var tungt då är inte det längre.

Dock rubricerar jag det här fortfarande som hårdrock. Det är kanske en term som inte betyder lika mycket nu som när skivan kom, eller snarare så har betydelsen av den förändrats. Det är i och för sig inte första gången heller. Titta lite tillbaka i tiden så får ni se. Lyssna på tidigare plattor med Black Sabbath och Deep Purple och säg om det motsvarar dagens definition av hårdrock?

Men i mitten på 80-talet var det här så mycket hårdrock det blev. Visserligen använde bandet keyboard, vilket i mångas ögon var en dödssynd och som inte kunde vara förenligt med ”den rena vägen”. Det var på den här tiden en massiv debatt i hårdrockskretsar om band som använde keyboards eller – Gud förbjude – synthar, kunde spela egentligen eller om allt var programmerat. Lyckligtvis är vi bortom den typen av diskussioner idag – eller?

Runaway blev hitsingeln som stod ut från plattan och är det något man minns idag så är det just denna låt. Jag plockar fram plattan ibland och försöker lyssna på resterade låtmaterial också. Det är inte dåligt på något sätt men håller inte i jämförelsen med hitlåten Runaway! Allt som oftast kommer jag på mig själv med att stänga av innan skivan är helt färdigspelad emedan jag faktiskt tröttnar på den. Det blir helt enkelt för intetsägande i längden. Helt och hållet kompetent musik och framförandet är det heller inget fel på men det finns helt enkelt inte den hitkvalitet i några av de andra låtarna.

6/10

Morbid Angel – Illud Divinum Insanus – 2011

Faktum är att jag vid införskaffandet av den här skivan, det är väl når år sedan nu, inte hade full koll på vilken slags musik Morbid Angel stod för. Att det var någon form av extrem musik hade jag på känn men inte mer än så. Läser jag på får jag veta att de vara någon sorts förgrundsfigurer och pionjärer inom Death Metal. Det verkar logiskt!

Jag läste också att just den här plattan skulle vara en helt kapitel för sig och att de flesta fansen mer eller mindra tog avstånd ifrån den. Jag förstår varför! Det är inte svårt att höra varför man från fansens sida tycker att bandet har övergivit ”den rena vägen” och det utan att vara insatt i vad som kommit ifrån Morbid Angel på de tidigare plattorna. Det tog tid innan jag riktigt fattade grejen, vad det är de sysslar med på den här skivan. Det är industriellt men frågan är om det är så mycket Metal, i synnerhet inte Death Metal.

Först tänkte jag att det var helt fruktansvärd tortyr att lyssna på eländet men efter några genomlyssningar började jag fatta grejen. Det är fortfarande inget som tilltalar mig men jag behöver i alla fall inte ställa mig helt frågande till musiken.

3/10

Nytt album med Mustasch - Thank you for the Demon

Release: 2014-01-15

Kiss – Rock ’n’ Roll all Nite – DVD

Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en hel konsert. Man ska heller inte lura sig av att den nuvarande lineup’en med Tommy Thayer och Eric Singer syns på omslaget. Det är helt enkelt frågan om en massa olika klipp där de flesta faktiskt tycks vara med originalbandet. Inklusive Ace Frehley och Peter Criss alltså.

Dock innebär detta att kvaliteten blir ganska ojämn. Det är en klar underdrift egentligen men jag känner för att vara diplomatisk idag. Några av numren är riktigt anständiga när det gäller både bild och ljud medan andra nästan tycks vara filmade av fansen. Det är inte bra kvalitet och själva produktionen av bilderna är inte bra heller. Man får inte något helhetsintryck i framträdandena. Alltså de enskilda numren menar jag nu.

Däremot så spänner låtarna över en stor del av karriären och det är ju kul. Några personliga favoriter finns med: Shout it out Loud, Love Gun, God of Thunder och förstås Rock ’n’ Roll all Nite. Det finns också några låtar jag inte känner igen alls men så är jag inget riktigt die hard fan av Kiss heller. Jag må ha affischerat mitt pojkrum med dem en gång i tiden men allt känner jag inte igen.

Avslutningsvis kan jag också nämna att liksom på skivorna är det Gene Simmons och Paul Stanley som tar störst plats. Det faller sig kanske naturligt att fokusera på de som sjunger men man skulle väl kunna filma de övriga medlemmarna i bandet lite också? Visserligen tycker jag mig se Eric Carr bakom trummorna i något av numren men det är mer en gissning från min sida än något som jag är helt säker på att jag har sett. Jag gissar att man klarar sig bra utan den här om man redan har en massa livematerial med bandet. För oss andra kan det väl vara en rolig upplevelse men det är absolut inget mästerverk.

5/10

W.A.S.P. - Babylon - 2009

När jag skrev om W.A.S.P.s sjätte studioalbum – Still Not Black Enough förra året så menade jag att jag övergav bandet efter deras tredje skiva Inside the Electric Circus och hur besviken jag var på bandets utveckling. Jag konstaterade också hur mycket jag verkligen gillade Still Not Black Enough och med det i bakhuvudet kände jag mig angelägen att fortsätta utforska mina återkomna hjältars utveckling. Jag införskaffade därför deras senaste album – Babylon, som tydligen baseras på bibelns berättelse om de fyra ryttarna. Nu ska man vara medveten om vad ”baseras på” verkligen betyder och inte tro att det handlar om särskilt tydliga kopplingar, men det spelar ingen som helst roll, för det är hur bra som helst i alla fall!

Liksom på Still Not Black Enough är hela bandet förutom Blackie själv utbytt från de tidiga åren och jag betraktar det snarare som Blackie egen lekstuga numera. Ett bandnamn som egentligen inte borde finnas längre men som gör det ändå eftersom det är ett välkänt varumärke. Det är väl lite som när Tony Iommi vägrade överge Black Sabbaths namn i samband med utgivningen av Seventh Star.

Det är också Blackie som står för samtliga kompositioner utom en cover på Deep Purples Burn och avslutande The Promised Land som skrevs av självaste Chuck Berry. Det är båda väldigt bra versioner av låtarna och av det övriga materialet finns det inget som är näst bäst. Det är helt omöjligt att hitta favoritlåtar framför några andra och soundet påminner lite om W.A.S.P.s andra platta The Last Command. Det är dock bättre producerat, vilket förstås delvis går att förklara med att det skiljer tjugofyra års erfarenheter mellan skivorna. Dessutom producerades The Last Command av Spencer Proffer och Babylon av Blackie Lawless själv.

Det handlar alltså om Heavy Metal av ett så klassiskt snitt att jag nästan trodde den var utdöd! Och det är en läxa jag verkligen hoppas att jag lär mig av en gång för alla, man ska inte överge sina gamla preferenser i tron på att de gått hädan av tidens tand. Jag kommer heller inte att överge W.A.S.P. igen, utan kommer snarare att ta igen alla de album jag har missat genom åren, samt ge mitt omdöme av dem här. Äh, det är väl klart att jag skriver om de album jag inte missat, utan som redan står i hyllan också. W.A.S.P. är ett band som förtjänar sin uppmärksamhet och även om deras initiala kändisskap kom till av genialisk marknadsföring är det inte längre något de behöver förlita sig på. De musikaliska kvaliteterna står på helt egna ben och jag älskar det jag hör. Blackie kan räkna sig till en av de verkligt få som numera klarar av att leverera en hel skiva i toppklass, inte bara några enstaka låtar eller en halv skiva.

10/10